Gett upp (äntligen)

vet inte varför jag skulle skapa en tråd här eller vad jag skulle tänkas få ut av det..

 

Är väl ute efter någon form av respons då jag inte delar mycket med min omgivning eller s.k. Nära och kära..

Hat under merparten av mitt liv aldrig varit särskilt förtjust i just att leva, missanpassad och lockas inte av samma saker som majoriteten, eller hur man ska uttrycka det. Ändå har jag försökt att anpassa mig, strävat efter något, steriliserade mig för att jag inte vill ha barn, inte tycker om barn. Har inget särskilt emot barn utan ville mest inte tvingas på en mening att leva..Hur som helst, efter motgångar inombords hos mig själv och i min relation så bestämde mig till slut.

 

har nu avslutat min relation, har sagt upp mig från mitt jobb och inom kort är huset sålt.. den officiella förklaringen kommer bli att jag vill ut och resa och återgå till det normala när jag är färdig med det men sanningen är att jag kommer åka iväg för att dö och det är inget jag kan dela med ngn.. kanske den feedbacken jag söker här, vill kanske höra att det är en bra plan..

 

de senaste veckorna har jag tänkt mycket på det, planerat, fantiserat, allting har känts så mycket lättare och bättre med det i siktet, men likväl sitter jag nu här och orkar inte med nuet..

 

Jag ber dig, snälla genomför det inte. Ring Självmordslinjen: https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/ och/eller sök hjälp på akutpsyk. Vad bra det var av dig att dela med dig här! Det tycker jag visar på att det finns en vilja att leva någonstans. Jag är glad att du gav mig möjligheten att reagera på din självmordsplan. Snälla, låt andra hjälpa dig att leva!

Skriv gärna också av dig här om hur du tänker och känner.

Det är faktiskt inget rop på hjälp, detta, även om det verkar så..

 

Och jag är väldigt konsekvent när jag väl bestämmer mig för något så beklagar att säga det men inget kommer avstyra mig från detta.. Det positiva är att pengarna efter huset kommer räcka ett tag så räknar med att få se en del tills dess,

men pengar tar slut och då är jag färdig och klar..

 

som sagt, jag vet inte varför jag yttrar mig,

känns lite tragiskt, som att jag söker uppmärksamhet, men jag tror verkligen inte att det handlar om det.. behöver bara Någonting..

just idag känner jag mig väldigt ensam och oälskad..

 

 

Tack för ditt svar.. 🙂

Anonym skrev:

vet inte varför jag skulle skapa en tråd här eller vad jag skulle tänkas få ut av det.. Är väl ute efter någon form av respons då jag inte delar mycket med min omgivning eller s.k. Nära och kära.. Hat under merparten av mitt liv aldrig varit särskilt förtjust i just att leva, missanpassad och lockas inte av samma saker som majoriteten, eller hur man ska uttrycka det. Ändå har jag försökt att anpassa mig, strävat efter något, steriliserade mig för att jag inte vill ha barn, inte tycker om barn. Har inget särskilt emot barn utan ville mest inte tvingas på en mening att leva..Hur som helst, efter motgångar inombords hos mig själv och i min relation så bestämde mig till slut. har nu avslutat min relation, har sagt upp mig från mitt jobb och inom kort är huset sålt.. den officiella förklaringen kommer bli att jag vill ut och resa och återgå till det normala när jag är färdig med det men sanningen är att jag kommer åka iväg för att dö och det är inget jag kan dela med ngn.. kanske den feedbacken jag söker här, vill kanske höra att det är en bra plan.. de senaste veckorna har jag tänkt mycket på det, planerat, fantiserat, allting har känts så mycket lättare och bättre med det i siktet, men likväl sitter jag nu här och orkar inte med nuet..

 

Jag tycker att det låter som en dålig plan. Förstår att det har varit tufft för dig, just det här att inte känna att man passar in. Tycker också du har varit modig som vågat göra saker för att det ska bli bättre, som t.ex. sterilisering, och även nu som skriver här. Men att det är en bra plan, nej, det tycker jag inte. Vad tror du att det är som gör att det känns så mycket lättare nu – kan det vara för att du inte känner någon press eller några krav?

Anonym skrev:

Det är faktiskt inget rop på hjälp, detta, även om det verkar så.. Och jag är väldigt konsekvent när jag väl bestämmer mig för något så beklagar att säga det men inget kommer avstyra mig från detta.. Det positiva är att pengarna efter huset kommer räcka ett tag så räknar med att få se en del tills dess, men pengar tar slut och då är jag färdig och klar.. som sagt, jag vet inte varför jag yttrar mig, känns lite tragiskt, som att jag söker uppmärksamhet, men jag tror verkligen inte att det handlar om det.. behöver bara Någonting.. just idag känner jag mig väldigt ensam och oälskad.. Tack för ditt svar.. 🙂

Om du är bra på att vara konsekvent och hålla dig till saker du har bestämt dig för så… Varför inte bestämma dig för att börja om någon annanstans? Res! Hitta på nytt. Bygg nytt eller bara temporärt. Jag tror inte att svaret är att ta slut på dig själv. Du känner dig ensam och oälskad, men du vet inte varför du skriver här. Kan det kanske vara så att det är just det du söker ändå? Kärlek? Jag är också missanpassad… Uppvuxen i en sekt, förföljd av alla mina misstag som jag har gjort och jag har fan nästan kämpat mot att finna trygghet. Jag har inte litat på det. Förstört relationer innan de har förstört mig för så har det ju alltid varit. Jag slåss fortfarande med inre demoner, gamla sår och tankegångar som jag vet är rena lögner. Jag VILL inte dö även om jag ibland känner att jag inte ORKAR leva. Jag vill inte att du dör. Jag vill inte att du försvinner. Jag vill hellre höra ALLT om dig. Lära mig mer, ta reda på vem du är. Alla har vi någon där ute som väntar på oss. Döden är den sista och döden ska vi inte ge oss själva till förrän det är dödens tid. Den jäveln får fan vänta på sin tur.

Kort sagt: jag tror du är helt ute och cyklar. Take it from a complete stranger and total nutcase, men det är vad jag tror.

Försvinn inte.

Hej!

Vad bra att du skriver här. Du är långt ifrån ensam att känna så här, men som flera andra användare säger; det finns hjälp att få. Jag vill be dig att ringa självmordslinjen. Du är anonym, och bestämmer helt själv hur samtalet ser ut. Ge det en chans, det lär knappast bli värre. Telefon 90101 eller https://chat.mind.se/

Jag hör att du säger flera olika saker som tynger dig. Du berättar att du delar inte mycket med nära och kära, har känt dig missanpassad och inte vill det “majoriteten” vill. Det är i sig inte ovanligt. Här på Mind hör vi många som berättar om liknande känslor, erfarenheter och situationer. Vi har alla olika funktionssätt och lever en i ett samhälle eller i en kontext där normen är snäv är det inte så konstigt om en känner sig fel om en inte passar in. Inte sällan leder det till allvarliga självmordstankar. Du är inte ensam. Jag önskar att du gav livet en chans. Ring oss. 90101.

Uppskattar svaren, hade nog inte räknat med det.

Jag vet att jag inte är ensam i mitt mående, efter att ha skummat igenom lite olika trådar så kan jag relatera till många och misstänker att alla här känner varandra, även om vi alla är främlingar.

min ensamhet är mer fysisk.

Jag är konsekvent, ja och det allra första som slog mig efter mitt senaste försök på ’Svensson-livet’ var att Jag kommer Inte börja om igen, kommer inte traska vidare på damma väg och den destinationen är inget som lockar mig heller. Alla kan ju intr tycka om allt, vare sig det är hundar, svamp eller livet och Mitt liv och dess möjligheter som ryms inom just min ram är helt enkelt inte för mig, under andra förutsättningar hade det kanske varit annorlunda men enligt mig inte värt att kämpa för..

 

Jag tycker inte att min plan är dålig, tycker mer att det är få förunnat.. Alla kan inte rota upp fullständigt och bara släppa taget, glida med vinden, möjligt att det har med att slippa ifrån plikter och ansvar fast å andra sidan så har jag ju inga förpliktelser gentemot någon annan än mig själv, om ens det.. Jag kan vara ärlig och säga att tanken skrämmer mig till viss del samtidigt som inget annat har lugnat mig så.. jag har rest en del men är inte färdig och enda möjligheten för mig, om man ska se det ekonomiskt är att rasera broarna då jag har korsat dem och inte ha någonting att återvända till. Sen vet man inte heller vad framtiden kan ge, man vet inte vem man kan tänkas träffa på, hur allting kn förändras men det är ju samtidigt inte något man kan planera, så därför ser min plan ut som den gör och att återvända till Sverige och börja om på absolut noll….. no no.. Ber om ursäkt om jag är något utav ett lost Cause och vill inte slösa någons tid och sympatier.

 

en tråd jag läste igenom igår handlade om en individ som önskade en allvarlig sjukdom med dödlig utgång… jag har själv drömt, hoppats och till och med bett (även då jag inte är troende) om en dödsdom sen iaf 16 års ålder, om man går på ett tydligt minne, tanken kan ha slagit mig tidigare. Är idag 32 och har aldrig släppt det hoppet, tyvärr är övertygad att så vida jag intw tar saken i egna händer så är jag odödlig. Förklaringen bakom min önskan är helt enkelt att jag inte vill eller kan planera för något som är så oklart som ett långt liv men om man däremot visste att man hade en begränsad tid kvar hade man istället kunna räkna ut exakt hur man skulle få ut det bästa utav det, planering är ju uppenbarligen viktigt för mig då ordet fortsätter återkomma I denna text. Ursäkta att det blir så långdraget, mitt huvud känns som en tvättmaskin där alla tankar bara snurrar runt runt och runt och vill både bemöta frågeställningar samtidigt som jag försöker förklara mig. Då dödsdomen inte inföll sig gav jag mig till slut en egen och om jag lyckas följa denna nya väg (och om mina uträkningar går ihop) så kommer mina pengar räcka i ca två år men sen är jag utblottad och då finns det verkligen ingenting lvar för mig, någon stans..

i mars, senast, bär det av.. åter igen, ursäkta mitt pladder och för att jag egentligen ödslar eran tid då jag förstår att ni vill hjälpa mig men jag kam inte ta emot den eller ens vill ha den, men jag kan garantera att jag uppskattar det likväl. Så Tack..

Du ska veta att det du alltid kan skriva här var du än befinner dig i världen…

Mitt hopp ligger i de livsberättelser som jag läst visar att det finns många som gör samma drastiska livsförändring som du och som gett sig en tid att leva – och som hittat meningen med sina liv där ute. Det är som att när man sätter en tidsgräns så blir de som tagit dessa beslut med öppna för allt som finns och därför gör de ett nytt livsval. Dessa livberättelser väcker som sagt hopp för alla ….

Jag vill också dra iväg är lite äldre än dig o tyvärr taskig ekonomi !märker dock att jag har behov av att fly ,byta liv el stad kanske men min känsla ä inte äga något utom packning o bara gå ut i världen o ta det som det kommer man vet ju aldrig kanske hittar de sina underfärden så känner du för iväg så dra om du kan o njut den tid du har kvar vem vet ibland går det fort rätt ironiskt men planerna är färänddrliga åt alla håll för resan pågår ju ej än önskar dig ha skoj o se en massa ❤️

Anonym skrev:

vet inte varför jag skulle skapa en tråd här eller vad jag skulle tänkas få ut av det.. Är väl ute efter någon form av respons då jag inte delar mycket med min omgivning eller s.k. Nära och kära.. Hat under merparten av mitt liv aldrig varit särskilt förtjust i just att leva, missanpassad och lockas inte av samma saker som majoriteten, eller hur man ska uttrycka det. Ändå har jag försökt att anpassa mig, strävat efter något, steriliserade mig för att jag inte vill ha barn, inte tycker om barn. Har inget särskilt emot barn utan ville mest inte tvingas på en mening att leva..Hur som helst, efter motgångar inombords hos mig själv och i min relation så bestämde mig till slut. har nu avslutat min relation, har sagt upp mig från mitt jobb och inom kort är huset sålt.. den officiella förklaringen kommer bli att jag vill ut och resa och återgå till det normala när jag är färdig med det men sanningen är att jag kommer åka iväg för att dö och det är inget jag kan dela med ngn.. kanske den feedbacken jag söker här, vill kanske höra att det är en bra plan.. de senaste veckorna har jag tänkt mycket på det, planerat, fantiserat, allting har känts så mycket lättare och bättre med det i siktet, men likväl sitter jag nu här och orkar inte med nuet..

 

Hej! Jag förstår dig precis. Har själv varit nära stt göra samma sak som du.. tog en massa lån å drog till Thailand för att göra slut på eländet. Slutade med att jag söp å knulla upp vartenda öre utan att ens dra på mig HIV.. åkte hem skamsen å lever fortfarande med min bipoläritet+annat odiagnosticerat..

Trådstartaren återvänder..

av någon anledning kom jag att tänka på detta forumet och efter lite snabbt googlade hittade jag tillbaka. Har inte varit direkt aktiv sen senaste inlägget och tyckte det var trevligt med fler kommentarer, så även om det var ett tag sedan tackar jag även för dessa. Uppenbarligen är jag fortfarande vid liv men har varit på resande fot sen februari. Så nu har man ändå börjat vandra på vägen men kan medge att jag inte riktigt är så nöjd som jag trodde jag skulle vara.. borde kanske inte bli förvånad.