Ingen mening med mitt liv

Jag fyllde nyligen 27 år. Kan inte fatta att jag är såpass gammal då det känns som att jag var 21 igår.

Jag har inga vänner eller bekanta att prata eller umgås med, inte heller någon att ha kontakt med från den hemska skoltiden. Har aldrig haft en kille. Mår väldigt dåligt och skulle inte klara av ett jobb. Min mamma är min enda kontakt men hon byter syn på mig likt en vimpel i vinden. I ena sekunden undrar hon om jag vill komma och sova hos henne några dagar – och senast idag i princip hånade mig i telefon då hon svarar, då jag sa att jag nyss pratat med självmordslinjen i en halvtimme; “Har de verkligen tid med dig?”.

Jag har en tre år äldre syster som bor sedan några år på Hawaii och jobbar nu som mäklare i Honolulu och bor på 17:e våningen med utsikt över havet. No Joke. Hon hör aldrig av sig till mig och svarar nästan aldrig om jag sms’ar henne. Hon och min mamma facetimar ganska ofta men om jag är hemma hos min mamma och systern ringer så går hon in i ett annat rum för att tala själv med henne. Och, som det alltid varit, så blir mammas syn på mig hårdare efter att hon pratat med min syster – eftersom hon då i huvudet jämför henne med mig. Detta har hon medgett flera gånger att hon gör.

Förra året åkte hon till min syster mellan ca halva december till halva januari, så förra året fick jag fira jul, nyår och mig födelsedag själv.

Min pappa dog i maj 2017, vilket jag bara är glad över av olika anledningar. Det visar jag såklart aldrig men min mamma vet att jag inte saknar honom så det har man fått en massa skit för. Jag har inte ett enda genuint positivt minne av honom, börjar kännas som att han aldrig existerat – samtidigt som jag blir påmind varje gång som jag och mamma har bråkat att vad skönt det är att han är borta eftersom det skulle ha blivit 10 gånger värre om han fortfarande levt eftersom min mamma alltid sprang som en skitunge till honom och talade skit om mig varje gång vi bråkat. Han var VD för ett stort känt företag i Stockholm men privat var han en idiot som medvetet tryckte ner min självkänsla under hela min uppväxt. Mamma var mycket väl medveten om det men lät det ske och ofta även “hjälpte honom med det” eller vad ska säga. Inte blev det bättre när jag fick en asberger- diagnos när jag var 14. Då fick han verkligen något att hacka på mig för och beskylla alla sina problem på mig för. Fy fan för honom, vill nästan skriva ut hans namn här.

Om jag dör ska jag verkligen inte bli begraven vid stenen på Bromma kyrkogård. Jag vill bli spridd i en sjö i Småland.

Är väldigt lättstressad och de senaste åren har jag blivit väldigt ljudkänslig. Har inte träffat någon psykolog sedan maj 2017 men försöker komma till någon på olika sätt, men det är väldigt lång kö överallt. Är det inte en underbar “välfärd” vi har i Sverige? Står i kö till Rosenlund. Har inte råd med att gå till en privatfinansierad. Har provat Mindler och pratar med Hjälplinjen, Självmordslinjen eller Jourhavande Medmänniska åtminstone en gång i veckan. Tycker också att det funkar bättre att prata med någon över telefon eftersom man då inte behöver ta sig någonstans med lång resväg, prata med någon i 45 minuter, och sedan åka tillbaka och bli deprimerad pga. kollektivtrafiken m.m. Hatar kollektivtrafik.

Jag mår väldigt dåligt, är väldigt ensam och vill inte leva. Första gången som jag uttalat ville dö var när jag var 8 år. Hela skoltiden var en lång väntan på att helvetet skulle ta slut.

Försöker få ordning på livet men jag klarar inte av att koncentrera mig på någonting så det går aldrig hur jag än försöker. Någonting roligt åtminstone är att jag nu bor nära Nackareservatet så från att jag flyttade hit i somras så var jag ute många timmar om dagen i skogen. Ska göra detta så fort våren kommer igen.

Mitt liv tjänar annars inget syfte. Krasst sett så kommer ju min mamma få barnbarn av min syster, så det gör ju på det sättet inget att jag aldrig lyckats hitta en kille som tycker om mig. Jag kommer aldrig kunna ha ett normalt liv, med tanke på att jag inte lyckats hittills vid 27 års ålder.

Pga myndigheternas prioriteringar så har jag inte fått ekonomiskt stöd utan lever på arvet efter min pappa. När det tar slut vet jag inte vad jag gör.

Suttit nu och gråtit i 2 timmar medan jag skrivit. Det var skönt åtminstone. Hejdå ifall någon läste.

Fina du! Skulle så gärna vilja prata med dig. Jag har också asperger. Har inte mycket arbetslivserfarenhet och känner mig ofta ensam. Låter hemskt det du beskriver. Jag har mått dåligt sen tonåren men ändå haft stöttande familj. Kram till dig! Hoppas vi hörs!

Anonym skrev:

Fina du! Skulle så gärna vilja prata med dig. Jag har också asperger. Har inte mycket arbetslivserfarenhet och känner mig ofta ensam. Låter hemskt det du beskriver. Jag har mått dåligt sen tonåren men ändå haft stöttande familj. Kram till dig! Hoppas vi hörs!

Hej 🙂Vi kan prata, kul att du svarade 🙂