Vill inte leva mer

vill/ orkar inte leva mer.

Vad är det som gör att du känner så? Något som hänt? Berätta gärna mer. Vet hur det är att känna så. Det är tufft.

Jag är äcklad av mig själv. Mitt beteende, tankesätt och min diagnos tar verkligen livet ur mig. Mitt liv är inte hållbart för att jag ska orka med dom förutsättningar jag har. Jag blir trött fort och så fort jag känner ett misslyckande så får jag enorma självmordstankar och självskadebeteenden. Har för höga krav, finns inget mellanläge. Är jag inte bäst så är jag värdelös.

Kan inte hantera känslor och ångest, utan reagerar istället i panik och vill göra mig illa

Oj det var precis som om du beskrev mig. Känner så jag med även om jag just nu har en lite lugnare period. Har endast ångest och depp diagnos men dr är inne på massa annat också och vill ha utredningar gjorda men orkar liksom inte bry mig. Vad har du för diagnos som du känner sånt äckel mot? När jag får ångest och vill skada mig så sätter jag på hög musik och koncentrerar mig på vad de sjunger  samtidigt som jag tänker på andningen. Städning kan också funka ibland el gå ut i skogen. Vad gör du när du får dessa impulser? Om jag är riktigt jävla dålig så kan inget stoppa mig om man inte handgripligen stoppar mig, men det var länge sedan nu. Försök vara i nuet och bara andas. Lättare sagt än gjort jag vet. Har du någon att prata med när det blir så? Sitta å skriva ner sina tankar å känslor kan ibland funka. Hoppas du får en lugn fortsatt dag.

Beklagar över att du lider av liknande besvär.

Jag har borderline. Emotionell instabil personlighetsstörning kallas de också.

När jag blir extremt dålig så brukar jag göra något ute som gör att allmänhet larmar polis och sen blir jag körd av dom till sjukhus genom lagen lpt.

De va ett tag sen nu, jag lever med sambo idag så jag försöker hålla mig ifrån sånt där för hans skull, men ibland. Som nu idag, kan de irritera mig. Jag vill aggera, hade gjort det, men han står som ett hinder för att jag gör de. Bra på ett långsiktigt sätt, men i stunden ger de mer ångest och jag blir mer vilsen och mer frustrerad.

Läkarna har pratat om borderline med mig också. Men jag får inte stora arga utbrott mot andra utan riktar dem mot mig själv. Känner också ibland för att göra nått som påkallar uppmärksamhet men har inte modet och orken. Måsta tänka på familjen också. Men känslorna finns där. Lider mer i tysthet så ingen ska se mig. Har dessutom en sambo som inte klarar av när jag mår psykiskt dåligt. Han vet inte vad han ska säga el göra och orkar då inte bry sig. Hoppas du får sova och har en bra morgon dag.

Okey!

De där me arga utbrott mot andra vet jag inte va du fick ifrån, jag riktar isåfall de bara mot mig själv.

Jo har också samma problem med att inte veta hur man ska hantera detta inför sambo. De är jobbigt. Vill inte heller försätta någon i en maktlös situation

Kan ha fel om utbrotten. Ber om ursäkt.

Förlåt.

M

Ja, jag kan självklart inte tala för alla med diagnosen, men själv känner jag inte igen att det skulle vara en av symptomen, och har som sagt inte det själv.