När allt är svart men en orkar ändå…

[Pink Tyduke]

Rubriken hade kunnat vara mitt motto…

Jag lever med kronisk depression sedan över 15 år tillbaka. Har gått i alla möjliga typer av terapiformer, ätit åtskilliga mängder av antidepressiva/anti-psykotika/ångestdämpande, träffat fler läkare och psykologer inom öppenpsykiatrin än det bor i en liten stad och jonglerat detta i kombination med att ändå hålla skenet uppe av att jag har energi och mår bra. Och folk har alltid köpt detta.

MEN det känns som att människor inte heller tror på mig när jag säger att jag är deprimerad, att jag ser min värld i svart. För jag är ju ‘glad’, jag kan leverera ett leende som till och med kan lura mina närmaste vänner och har dessutom alltid omåttliga mängder av energi. Utåt. Inte inåt. Jag kör på klassikern “fake it ’til you make it” och har kommit undan med det i hela mitt liv.

Bara ett problem: jag känner mig otroligt ensam om att ha det såhär. Så till den grad att jag började tvivla på att jag är deprimerad när andra i min närhet inte tror på mig. Att känslan jag känner är ett infall, en fix idé, tills mina egna tankar slår ner och jag inser att för mig finns inget ljus. Jag kan inte känna lycka såsom andra beskriver det och den totala avsaknaden av livslust skriker igenom.

Finns det någon som kan relatera till detta beteende? Att visa upp omåttliga mängder energi till att göra saker trots att allt är svart? T ex så har jag inte sovit på 44h och är jättepigg men känner att jag vill somna in (helst dö, men inte suicidal, är för rädd för att ta mitt eget liv) och aldrig vakna upp till denna värld igen…

Har för övrigt fått skapa ett nytt konto här pga att jag inte känner att jag vill att min partner ska se mina tidigare inlägg (då hela konceptet faktiskt går ut på att det är ok att vara anonym) men känner mig i stort behov av att förhoppningsvis finna någon som är som jag när det kommer till detta beteende i kombination med depression och att jag kan få släppa mina tvivel.

Tack på förhand.

Jag känner igen känslan av att ingen tar en seriöst, jag tror alla människor enbart har förmåga att förstå en till deras grad dem kan relatera. Har ingen varit i din situation är det högst sannolikt att dem inte heller kan förstå hur det känns.

Det är väl både “a blessing and a curse” att jag har folk som förstår mig, eftersom det tyvärr innebär att dem också mår lika dåligt som mig.

Jag tror också det är svårt att förstå någons psykiska ohälsa när dem utåt visar något annat, trots anledningarna till detta kan vara väldigt mörka som att man är rädd att påverka andra negativt eller vill leva i en falsk bubbla.

[Pink Tyduke]

Anonym skrev:

Jag känner igen känslan av att ingen tar en seriöst, jag tror alla människor enbart har förmåga att förstå en till deras grad dem kan relatera. Har ingen varit i din situation är det högst sannolikt att dem inte heller kan förstå hur det känns. Det är väl både ”a blessing and a curse” att jag har folk som förstår mig, eftersom det tyvärr innebär att dem också mår lika dåligt som mig. Jag tror också det är svårt att förstå någons psykiska ohälsa när dem utåt visar något annat, trots anledningarna till detta kan vara väldigt mörka som att man är rädd att påverka andra negativt eller vill leva i en falsk bubbla.

 

Förlåt för sent svar men hamnade i en djupare svacka men har börjat resa mig igen.

 

Du har så rätt i det du säger! Ingen kan ju sätta sig in i min situation för att de inte gått i mina skor. Har också människor som inte alltid mår så bra i min närhet men det känns ändå som att de inte kan förstå. De förstår inte att jag mår dåligt för det har inte varit synligt utåt. Den första och enda som genomskådat det var min partner. Kunde alltid se på hur jag log.

 

Men stort tack för ditt svar. Det känns alltid bättre att en inte är ensam även om jag önskar att ingen skulle må dåligt.