Livet är tungt, försökt berätta

Jag är idag 29 år och har sen årskurs 2 haft mycket oflyt i livet. Särskilt genom grundskola och gymnasiet där jag råkat ut för mobbing, sexuella trakasserier o utfrysning. Tyvärr har jag haft väldigt lite stöd från familjen som trodde jag ältade samma händelse – vilket ledde till att jag la upp en fasad, sa inte något om hur skolan var längre utan gav bara svaret att skolan var okej/bra och grät sen i min ensamhet.

Från högstadiet till nu har jag kämpat vidare med “hoppet” att en dag kommer livet bli bättre men känner inte att den dagen kommer och har nu inte kvar den kämparglöd som tagit mig så här långt. Det som pågick genom skolgången gav mig väldigt lågt självförtroende och dålig självbild.

Ett tag kändes det som livet var på väg att ordna upp sig hittade en pojkvän, en nära kompis och ett jobb med trevliga kollegor – men det svängde tillbaka igen. 2014 råkade jag ut för en belastningsskada på jobbet som till slut ledde till att jag bytte jobb.

Där jobbar jag idag, trivs inte (många dagar är en mental kamp, känner mig utnyttjad o mkt pratas bakom min rygg) men orkar inte ge mig in i nytt jobbsökande. Förhållandet sprack när jag kände att jag mer bara fyllde funktion i sexuell njutning för honom. Pluggar universitet men tyvärr brister motivationen när jag har tunga perioder, blir mest att jag sover mycket.

Så jag har hållt ihop det o kämpat på. Tom för ett halvår sen då känslan av hopplöshet och att livet känns allmänt meningslöst sköljde över mig. Känner att jag borde kommit längre i livet, känner mig framför allt väldigt ensam. Är inte självmordsbenägen men har kommit till punkten då jag kan förstå varför personer gör det.

Jag har försökt berätta för min familj hur jag mår men tror inte riktigt att de verkligen förstått. Tror de har svårt att förstå för de har själva inte haft någon så mentalt påfrestande/svår period.

Livet fortsätter krångla på så många håll familj, jobb, kärleksliv, kompisar. Åh är så mentalt trött. Hur tar jag mig ur denna spiral?

Hej!

Först ville jag bara säga att jag känner igen mig i väldigt mycket du skriver, så jag förstår verkligen precis hur du mår nu.

Har du någon i världen som du pratar med? Jag skulle önska att du fick hjälp och mitt råd till dig är att sikta på att komma ifrån de där hemska jobbet. Jag förstår precis din rädsla av att söka nytt jobb, speciellt när man inte har bra självförtroende. Man känner liksom att man måste sälja in sig att man är jätte duktig och att de är mig man ska ha, och sen om man får jobbet har man ett berg att bestiga för att bevisa att man lever upp till den personen men sa att man va.

Men om du skulle förklara din situation för en choach i världen eller via någon arbetsförmedling så tror jag du kan få bra stöd. Du kanske kan få ersättning av försäkringskassan en tag, och under den tiden praktisera på ett jobb som kan leda till anställning och istället för att låva någon oförvägna hur man kommer jobba, så får dom uppleva hur du är istället. Sedan kan det leda till anställning. Det va så jag gjorde. Jag praktiserade, gjorde mitt bästa och dom tyckte verkligen jag va duktig och ville anställa mig. Jobbar på ett litet lager och jag stormtrivs. Att ha ett jobb med bra kamrater och att inte må dåligt på vägen dit är a och o här i livet. Så kommer även du att växa i dig själv.

Hej,

Jag kan inte ge dig något råd om hur man ska ta sig vidare. Kan bara säga att jag känner igen mig mycket i att man under så många år väntar på bättre tider, sen sitter man där ensam och helt utan hopp om dem. Jag vet att det inte känns bättre av att inte vara ensam om att uppleva vissa känslor men jag ville bara berätta att jag på något vis kan relatera med din inre kamp.

Kram