Vad händer med min sambo??

Hej har levt ihop med en tjej nu i 7,5år.

Vi har 2 barn och jag älskar henne något fruktansvärt.

För drygt 1 år sedan fick hon dignosen borderline.

Jag är en snäll kille som ger upp precis allt för min tjejs mående.

Hon alltid haft ett väldigt skiftande humör och kan tända på minsta lilla. Men jag har lärt mig och leva med det och att stänga av för att det inte ska bli världskrig. Sedan har alkoholen varit ett stort problem. Hon dricker inte särskilt offta kanske 5gånger om året men då blir det rejält. Hon stänger av allt, efter 3öl vill hon inte veta av mig, springer och flörtar med allt på 2ben. Hånglar med allt och alla och så vidare. Vaknar dagen därpå med fruktansvärd ångest, ligger och gråter i en veckas tid och säger att hon aldrig ska dricka mer. Det är lugnt tills det har gått ett par månader, så är det samma sak igen.

Men förra sommaren blev allt mycket värre. Min tjej hade mått dåligt en längre tid mest legat i sängen, vanlig depression trodde jag. Vi hade ett gräl hemma om någon skitsak hon flydde, drog till en kompis och festa. Åkte hem till en kille och hade sex. Det var första gången hon gick hela vägen. Hon hör av sig på morgonen och säger vad hon gjort. Jag blir självklart vrålförbanad  och ber henne dra åt helv…. Jag åker och hämtar henne. Säger att jag inte kan leva ihop med henne mer, hon gråter säger att hon inte kan leva utan mig. vi kommer hem, hon säger att hon ska sitta kvar i bilen en stund. Jag går in och hör då hur bilen åker iväg. Jag får fruktansvärd panik och inser vad hon ska göra. Jag springer och lånar grannens bil och hänger på. Efter mycket letande hittar jag bilen i skogen, och efter mycket skrikande och gapande även min flickvän som tänkt att dränka sig i sjön. Jag tvingar in henne till psyk. Hon får lite lugnande. Vi kommer hem hon fjäskar och gråter om vartannat, säger typ hela tiden att hon inte kan leva utan mig. Vi pratar och kommer överens om att vi försöker och köra på. Det går ca 1 vecka vi är hos en kompis till mig och helt plötsligt börjar hon dricka alkohol, försöker stoppa henne utan resultat. Senare efter en diskution med min kompis om vad hon ställt till med flyr hon fältet, jag försöker stoppa henne utan resultat, hon vägrar lyssna och säger att hon inte vill leva ihop med mig. Hon går hem till karlsloken som har legat med för drygt en vecka sedan. Och gör samma mistag igen. Hon kommer hem och säger vad hon gjort. Och jag blir helt förkrossad. Men i detta läget är hon helt annorlunda. Hon känns som en helt annan person är kall, helt död i ögonen, saknar empati. Man kommer liksom inte inpå henne. Det går ett par veckor och hon är fortfarande likadan. Men hon säger att hon älskar mig och inte kan leva utan mig.  Vi kommer överens om att vi ska fortsätta igen. Det går ytliggare ett par veckor, vi är och handlar och i  bilen på väg hem bryter jag ihop, för jag mår så dåligt. Och empatilös som min flickvän är vid detta tillfälle så säger hon bara. Detta fungerar inte det här bättre vi gör slut. Vi kommer hem och hon lämnar mig och åker upp till sitt KK jag bönar och ber att hon ska komma hem, utan resultat.  Kommer tillbaka dagen efter kl 5 på morgonen, och ångrar sig, forfarande lika kall och hemsk. 2dagar senare bryter hon ihop fullständigt, och ska ta sitt liv för allt hon har gjort och så vidare. Blir en tur in till psyk igen, där hon gråter konstant och säger att hon inte vill leva, för hon har gjort mig så illa mm. Jag sjukskriver mig från jobbet i 2veckor för att hon inte klarar att vara ifrån mig och jag är livrädd att hon ska göra något dumt. Hon ligger konstant dessa veckor och gråter och mår dåligt. Sedan får hon diagnosen borderline ett par veckor senare och mina pusselbitar börjar falla på plats. Jag tar emot hennes förlåt ännu en gång mycket på grund av våra 2 barn och i hopp om att hon ska lära sig hantera sin diagnos. Hon blir bättre så småningom och tar sig upp och älskar livet igen. Allt är frid och fröjd mellan oss. Jag kämpar på för att komma över det som har hänt. Sen nu i sommar känner jag hur hon börjar bli sämre igen. Hon blir allt mer flyktig, lämnar mig själv med barnen allt mer och tycker livet suger i allmänhet. Hon går över till sin kompis en kväll kommer hem skitfull. Sen mår hon allt sämre, sämre och sämre. Jag börjar bli rent av orolig för jag vet ju vad som hände förra sommaren. Så en dag för drygt en månad sen gör hon slut med mig och åker iväg och festar. Jag känner direkt vad det är som är på väg och hända. Jag bönar och ber att hon ska komma hem, men hon är bara arg på mig helt utan anledning.

Jag ger upp och på morgonen skriver hon att hon varit otrogen igen med samma jäv… karljäv.. som förra sommaren. Hon kommer hem och tjuter som vanligt och mår dåligt och säger att hon ska ta livet av sig.

Detta är på lördagen på söndagen är hon inne i sitt empatilösa tillstånd utan känslor igen. Och vill att vi ska vara ifrån varandra, men vara tillsammans. Ja jag skiter i vilket i detta läge orkar inte bry mig mer. Så kommer överens om att hon ska sova hos sin mamma från söndag till måndag. På måndagkvällen får jag ett meddelande från hennes kompis att jag ska gömma bilnycklarna. Förstår direkt vad det handlar om och vet att vi har nycklarna i bilen så springer ut och ser hur hon åker iväg. Frågar hennes kompis vad det är frågan om. Då är hon tydligen skitfull och satt sig bakom ratten för ingen vill skjutsa henne till sitt KK. Min sambo har aldrig fyllekört och skulle absolut inte göra det. Hennes kompis följer efter och kommer tillbaka med henne. Då ville inte hennes KK ha mer med henne och göra för att han var trött på all drama. Jag blir förbannad och ber min så kallade flickvän att fara åt helve… och åker därifrån, hem till en kompis och lägger mig och ska sova. Då får jag ett sms att hon ska lämnar barnen så det är bäst jag kommer hem. Vilket hon absolut aldrig heller skulle göra. Jag åker hem igen och kollar så hon är hemma vilket hon är. Jag åker tillbaka till kompisen. Åker till jobbet på morgon och vid 8-tiden ringer hon och är helt förkrossad, ska ta livet av sig för hon inte kan leva utan mig, Och så är vi igång igen. Jag åker ifrån jobbet för att försöka tvinga in henne till psyk. Vilket jag lyckas med efter mycket tjat.

Hon blir sjukskriven i 4veckor och de vill på psyk att jag ska vara hemma i 1vecka och övervaka så inget händer. Allt har väl flytet på, jag lämnar och hämtar på dagis, städar, lagar mat, tvättar, går ut med hund, jobbar heltid. Ja allt som en singel förälder gör + att jag även får agera personlig assisten åt min så kallade sambo också. Samtidigt som jag är psykigist nerbruten själv. Sen nu i måndags hade hon en sådan där pissdag igen när man ser på hela henne vad som ska komma skall. Då hade hon tydligen suttit och skrivet med honom trots att hon lovat mig att inte ha mer kontakt med honom. Är så fruktansvärt trött på detta nu och vill ha ett svar på vad som händer i hennes huvud. Jag har frågat henne, men hon vet inte hon vill bara fly och tänker bara för sekunden hennes huvud ändrar åsikt från halvtimme till halvtimme. Hon säger att hon vill lämna mig ofta för jag är för snäll och bra för henne och är inte värd mig, så det är ett sätt för henne att göra slut, hon är inte intresserad av denna kille som hon har varit otrogen med, finns inga känslor alls. Hon säger att när hon mår bra skulle hon inte titta åt honom, hon tycker rent av att han är äcklig.

Hon skapar verkligen sitt dåliga mående, och bygger på det mer och mer.

Så vad är det som händer någon som vet?

Är det någon typ av mani, självskadebeteende eller gränpsykos?

Finns det något sätt att få ut henne ur den där bubblan när det händer.

Hjälp mig snälla kastar in handduken snart.

 

 

 

Pink Soqaci wrote:

God kväll här på Mind Forumet.

Jag har läst hela ditt inlägg / tråd och ska försöka på bästa sätt svara dig.

* Det första som kommer upp hos mig även fast din tjej / sambo har fått konstaterat diagnos ”Borderline”, är att bli patient hos Habiliteringen oavsett vilket län och ort ni tillhör som kan ge mer hjälpinsatser och verktyg för att kunna leva med sin diagnos än att leva i det du beskriver rent pskyisk tortyr etc…

* Har din tjej / sambo varit patient hos en öppenvårdsmottagning i ert län och ort och fått träffa någon psykolog och specilistöverläkare inom Psykiatrivården?

* Jag är faktiskt orolig för er båda, och du som nära anhörig/närstående ihop med din sambo/tjej och har faktiskt redan berättat stundtals i ditt inlägg / tråd om att du redan varit nära att gå in väggen som jag ser det genom att läsa mellan raderna och därför vill jag fråga;

* Har Du varit själv patient hos Öppenvårdsmottagning och fått träffa någon psykolog eller psykiatri- sjuksköterska inom Psykiatrivården?

* Jag hör på dig att du är i behov (enbart själv / egen tid) av att få som jag brukar säga; ”Lufta lungorna” / ”Ventil” prata flera sessioner / vårdmöten och hitta flera verktyg i vardagen så att familjelivet kan bli bättre än tvärtom, sämre…

* Dina frågor på slutet av ditt inlägg / tråd som är väldigt relevanta och väldigt bra frågor som jag känner att jag inte är rätt person att svara just i stundens hetta på även fast jag har utbildning inom psykologi och psykiatri fast här behövs specialistkunskaper.

* Snälla, MiND Moderatorerna / Volontärerna skulle ni vilja försöka svara på inlägget / trådens frågor på slutet och ev. komma med råd och tips och hjälp.

* Om du har flera frågor så är du mer än gärna välkommen att återkomma till mig här på MiND Forum;et så försöker jag i mån av både ork- och tid att besvara…

Var rädd om dig och ta hand dig också.

På återseende.

 

 

 

 

God kväll.

Ett stort tack för svar.

Min sambo är inskriven på psykratin i vår kommun sen förra sommaren. Hon är under utredning fortfarande, de misstänker ADHD sedan skulle de även titta på bipolär en gång till, men allt tar sådan fruktansvärt tid. Och det ända de gör nu är att ändrar och skriver ut nya mediciner när hon träffar läkarna vilket har hänt typ 3 gånger på ett år. Det enda jag har märkt på henne av alla mediciner är att hon är tröttare än vanligt och något jämnare i humöret, men det är inte där problemen ligger för mig. Hon är värdens finaste och sötaste människa när hon mår bra. Men så kommer ångesten och hon skapar problem för sig själv och gräver ner sig allt längre ner och till slut byter hon personlighet fullständigt, och skapar fruktansvärda problem både för mig och henne själv.

Jag har inte varit i kontakt med psykratin personligen, inte mer än att jag har följt med min sambo dit. Förra sommaren mådde jag riktigt dåligt kan jag villigt erkänna, men det var nog mycket att allt kom som en chok, nu var det mer väntat. Men det är klart man mår dåligt av vad som har hänt. Men finner styrka i mina barn. Har ett par vänner som jag ventilerar mycket med också. Så vet jag att jag kan ringa psyk om jag behöver prata. Så jag har läget under kontroll, tror jag.

Ha det bra.

Hej här på Mind Forumet.

Är det någon som kan berätta varför det inte går att kopiera in text och lägga in här i ett svar på ett inlägg / tråd? Min svarstext är HELT borta varför? Vad har jag gjort för FEL eller MISSTAG??? Tacksam för svar här…

Anonym skrev:

Hej här på Mind Forumet. Är det någon som kan berätta varför det inte går att kopiera in text och lägga in här i ett svar på ett inlägg / tråd? Min svarstext är HELT borta varför? Vad har jag gjort för FEL eller MISSTAG??? Tacksam för svar här…

Hej jag såg ditt svar först. Sedan när jag hade svarat försvann det🤔.

Anonym skrev:

Hej jag såg ditt svar först. Sedan när jag hade svarat försvann det🤔.

uppdatera mitt svar med ditt först.

Anonym skrev:

uppdatera mitt svar med ditt först.

Kan någon MiND Moderatorerna / Volontärerna svara på vad jag gjorde för FEL eller MISSTAG när jag försökte lägga ut min “text” här på Mind Forum;et i denna inlägget/tråden ??? Är det regelbrott att hänvisa till MiNDs Självmordslinje 90101 och er Chatt ??? Snälla jag vill veta vad jag gjorde för FEL eller MISSTAG så jag kan våga hjälpa människor i olika livssituation / livskriser etc som jag älskar att göra och brinner för här på Mind Forum;et…???

Tack på förhand…

På återseende…

Finns det ingen som har erfarenhet av borderline som kan svara??

Hej!

Jag har själv nyligen fått diagnosen borderline, men jag är mycket så att jag undviker att hamna i situationer som skulle kunna trigga igång starka och svåra känslor (det gör mig tyvärr mycket ensam, så det är inget jag rekommenderar…) och därför har jag inte så mycket erfarenheter av de symptom din sambo upplever.

En tanke jag får är om psykiatrin erbjuder någon form behandling? För det du beskriver låter jättetufft, både för henne och för dig. Två terapiformer som brukar rekommenderas för personer med borderline är DBT och MBT. Postar två länkar som förklarar vad de går ut på:

https://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete/dbt

https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=mentaliseringsbaserad+terapi%2C+MBT

Själv har jag fått en remiss till DBT (även om jag hellre skulle vilja gå MBT, om det valet fanns i min kommun).

När jag googlade runt lite snabbt hittade jag den här föreningen:

http://www.anbo.se/

Skulle den kunna vara ett stöd för dig?

Anonym skrev:

När jag googlade runt lite snabbt hittade jag den här föreningen: http://www.anbo.se/ Skulle den kunna vara ett stöd för dig?

tack snälla för svar och tips.

Ska titta närmare på det.

Jag har verkligen läst hur mycket som helst om min sambos diagnos under det här året och lärt mig otroligt mycket om borderline men ändå får jag inga direkta svar.

Vet vad som triggar henne in i minsta detalj, men förstår inte vad som händer med henne när hon blir en helt annan personlighet och stänger av precis allt.

Har du varit inne i tillstånd när du gör saker som du aldrig skulle göra när du mår bra?

 

De gånger jag faktiskt hamnar i situationer där starka känslor av övergivenhet triggas igång, mitt undvikande till trots, finns det en större risk för att jag gör saker som skadar mig själv. Det jag känner då är bland annat stark förtvivlan, avgrundsdjup, skam och ångest – det är som att jag i ett slag tappar allt mitt människovärde, blir värdelös. Ibland syns det inte på mig, utan ångesten blir så hög att jag stänger av (eller med ett mer psykologiskt begrepp: dissocierar). Kan det vara något sådant som händer med din sambo? Att känslorna eller ångesten blir så svårt att hantera att hon automatiskt stänger av, slår ifrån, som en torktumlare när den blir för het? Det är i sig inget man kan styra särskilt bra. Och i det tillståndet kanske hon har närmare till destruktiva handlingar. Det är i alla fall mitt inifrånperspektiv. Jag vet inte om det hjälper dig.

Tänker också att det destruktiva, som hon vet skadar er relation, kan vara ett sätt för henne att straffa sig själv för att liksom bekräfta “hur värdelös hon är”.