Min inre kamp har snart tappat all kraft. Jag är orkeslös, känner att jag snart inte orkar ta ett steg till. Jag vill bara somna in och vakna upp i en värld av inre frid. Ingen kan förstå den inre smärta jag bär på. En smärta av svek och ilska jag sedan barnsben tvingats lägga locket på och som ebbar ut i en känsla av ensamhet och svaghet.
Jag har tvingats ta helt avstånd från min mamma sedan två år tillbaka. En mamma som aldrig funnits där mentalt för sina barn utan alltid satt männen i fokus. Som helt beroende av sin mamma gör barnet allt för att passa in – för att bli älskat och bli omhändertaget. Det handlar om överlevnad.
Jag gjorde allt för att bli älskad, att bli sedd. Du gav mig mat, tak över huvudet. Allt såg bra ut från utsidan men inom hemmets fyra väggar pågick en kamp från ett litet barn att bli omhändertaget, kramat och emotionellt tillfredställt. Hur jag än kämpade, anpassade mig varade kärleken bara i korta stunder – de stunderna där jag lyckats anpassa mig så att du blev nöjd.
Trots att jag idag är en kvinna med vuxna barn har min uppväxt mig i ett järngrepp.
Har kämpat för att mina barn aldrig ska känna sig så svikna av sin mamma som jag har gjort.
Är långtidssjukskriven pga utmattningssyndrom som visat sig vara svårläkt. Jag har kört helt slut på mig själv såväl privat som i yrkeslivet.
Jag har två fantastiska barn, djur och ett fåtal nära vänner. Ändå känner jag att jag inte orkar mer snart. Min kropp och själ skriker efter frid. En egoistisk tanke – jag vet. Men jag vet inte snart hur jag ska få kraft att fylla mitt hål av ensamhet och smärta.
Kram till er alla som kämpar ❤️
