Osäker, jobbig historia och trött

Hej!

Behöver bara skriva av mig och få in lite andra perspektiv..

Jag är i grund och botten ganska osäker och feg som aldrig riktigt känner att jag fått utrymme att utvecklas som person och bli självsäker, få bra självkänsla och självförtroende. Har en skada som begränsar mig på många sätt. Hela mitt liv känner jag att den har begränsat mig socialt och på andra sätt. Svårt att prata om min fysiska skada och upplever att folk undrar,stirrar och blir nervösa i min omgivning på grund av min skada vilket gör mig nervös och rädd för att inte bli accepterad.Har en historia av att varit mobbad för min skada, blivit utfryst och umgåtts i vänkretser som inte är bra för mig, där jag inte mått bra.  Detta har nog lett till varför jag tänker så fruktansvärt mycket på vad andra tycker och tänker om mig. Skulle ändå säga att jag utvecklats på många sätt och till det bättre men upplever att det stannat av nu…..

Vet om att jag bör ta fler risker och stå upp mer för mig själv, antar att jag har svårt för det eftersom jag tänker såpass negativt om mig själv. Skulle kunna säga att jag utvecklat ett sorts självhat. Är aldrig eller oftast inte nöjd med mig själv varken när det gäller skola eller sociala sammanhang. Går i en klass som är väldigt grupperad och har varit många incidenter mellan olika personer. Jag umgås med 5-6 personer i klassen främst 4 stycken, annars pratar jag knappt med någon annan och de pratar inte med mig. På sistone har jag börjat fundera mycket om vad min klass tycker om mig och vad jag bör ha gjort annorlunda då jag tänker att de kanske inte gillar mig. Tänker mig att de upplever mig som tyst och tråkig då jag inte pratar i klassrummet.  Kan även säga att utav de 5-6 personer jag umgås med är de två personer jag trivs mest med och är närmast. De andra två som ingår i vårt gäng upplever jag inte gillar mig då de knappt pratar med mig. Detta är något jag varit extremt ledsen över då jag inte har stor vänkrets utanför skolan och försökt lära känna dessa så gott jag kunnat samt visat för den ena som verkar må dåligt, att jag finns där för henne om hon behöver det. Dock nu på sistone säger jag knappt något till någon av dem förutom när vi är i grupp alla fyra då det är lättare. Hursomhelst vet jag inte varför jag ägnar detta så tankeutrymme men kan bero på att jag känner mig socialt misslyckad och som att jag gör något fel. Jag vet att alla inte kan gilla en men det är jobbigt att umgås i denna grupp konstellation varje dag och emellanåt är det väldigt energikrävande. Känner att det gör mig mer inåtvänd eller att jag speciellt söker en persons uppmärksamhet i gänget (som jag är närmast). Men då känner jag mig dålig då de andra kanske märker det och tar illa vid sig. Jag vill inte att det ska ses som att jag är beroende av denna person men antar att det andra tror det.  På sistone har jag varit väldigt nere och skoltrött och varit borta en del, faktiskt samtidigt som denne personen jag är närmast. Jag var dock inte borta på grund av det utan eftersom jag mår dåligt själv. Känner att denna gruppkonstellation gjort mig osäker men samtidigt börjat jag inse att jag verkligen inte trivs i klassen på många sätt. Känner mig inte bekväm. När jag pratat med personen jag är närmast har jag inte kunnat vara helt ärlig med hur jag känner då hon är vän med de flesta i gänget eller i alla fall kommer överens med alla.

Känner att mitt självförtroende är i botten. Vet inte vad jag ska göra… Känns som att jag bara gör en massa fel. Är det någon som vill dela med sig av sin syn på min situation? Bör jag känna mig dum?

Hej!

Självklart ska du inte känna dig dum. Det är inte ditt fel att du är osäker på dig själv och är blyg. Och du gör inte massa fel även om du känner så.

Kan du pröva att prata med personen du känner dig närmast, om hur du känner inför de andra personerna?Eller kan du försöka att börja prata lite mer med andra, försöka utmana dig själv lite?  Jag själv har varit så fruktansvärt osäker och rädd för hur andra ska uppfata mig och tycka om mig. Men sen jag börjat utmana mig själv och ansträngt mig för att vara social så har jag upptäckt att folk faktiskt tycker om mig. Att jag är rolig, trevlig,öppen och någon som man vill umgås med. Oftast är det våra hjärnspöken som ställer till det och vi övertänker mycket.

 

Du nämner att du blivit trött och nere på sista tiden.  Tror du att du håller på att bli lite deppig eller att det är situationen i skolan som gör att det känns jobbigt? Vis den här årstiden är det vanligt att bli lite deppig. Det blir mörkt och kallt, det är många som blir nedstämda nu ♡

Anonym skrev:

Hej! Självklart ska du inte känna dig dum. Det är inte ditt fel att du är osäker på dig själv och är blyg. Och du gör inte massa fel även om du känner så. Kan du pröva att prata med personen du känner dig närmast, om hur du känner inför de andra personerna?Eller kan du försöka att börja prata lite mer med andra, försöka utmana dig själv lite? Jag själv har varit så fruktansvärt osäker och rädd för hur andra ska uppfata mig och tycka om mig. Men sen jag börjat utmana mig själv och ansträngt mig för att vara social så har jag upptäckt att folk faktiskt tycker om mig. Att jag är rolig, trevlig,öppen och någon som man vill umgås med. Oftast är det våra hjärnspöken som ställer till det och vi övertänker mycket. Du nämner att du blivit trött och nere på sista tiden. Tror du att du håller på att bli lite deppig eller att det är situationen i skolan som gör att det känns jobbigt? Vis den här årstiden är det vanligt att bli lite deppig. Det blir mörkt och kallt, det är många som blir nedstämda nu ♡

 

Tack och måste säga att det är modigt av dig att utmana dig själv <3. Skulle säga att jag börjat göra det väldigt sakta, små små steg. Har försökt göra saker för utmana mig själv, för att bli säkrare och trygg i mig själv. Måste fråga, hur gjorde du när du började vara öppen och social? Hur såg din situation ut?  Hur slutade du tänka så mycket på varandra tänker om dig?

Angående situationen i skolan har jag pratat med denne personen om detta, inte helt och hållet om allt men som jag förstår på henne så upplever hon också tex att dessa två är tysta och jag har även förklarat att jag försökt lära känna dem men att de inte gick så bra, typ. Hon menade på att vi är en grupp där vi alla är väldigt olika och att vi egentligen bara umgås med varandra för att vi känner att vi inte passar in i klassen och inte har någon annan att vara med.

Tror inte direkt att jag orkar prata mer med henne om detta mer då jag inte känner att jag kan säga hur jag känner till 100% för jag vill ju inte såra de andra eller liksom att det blir som att jag “talar skit om dem”. Antar att jag är rädd för att bli ensam så vill liksom inte ta upp det för risk att det blir någon konflikt och dessutom vill jag inte att hon ska känna något ansvar eller socialt ansvar (för det gör hon nog redan) och inte heller mot mig. Ska försöka att prata mer med andra allmänt och vara mer öppen trots att jag känner att klassen är helt uppdelad, jag ser knappt de andra i skolan, bara på lektionerna.  Måste säga att lärarna försöker desperat få klassen att bryta att det är så uppdelat men det är svårt..

Men ska försöka vara öppen och social och angående om jag är deppig så tror jag att jag börjar bli det, dels på grund av årstiden skolsituationen, att jag är skoltrött samt att jag övertänker allt och oroar mig över allt man kan oroa sig över….