Hej!
Jag är en 36-årig kvinna. Min psykiska ohälsa började med panikångest och övergick sedan i djup depression med tillhörande vanföreställningar och självmordstankar. Mådde dåligt från slutet av 2016 och halva 2017. Detta var min allra första ( och förhoppningsvis enda) depression.
Enligt mig själv så kom vändpunkten i november 2017 då jag firade en vän på hans 30-årsdag. Enligt personer i min omgivning så kom vändpunkten tidigare än så. Känns svårt att peka på en specifik sak som gjorde att det vände. Minns i alla fall att det kändes skönt när jag kunde erkänna för min psykolog på vuxenhabiliteringen ( har ett funktionshinder så jag har ett helt team av personer som jobbar runt mig) att jag hade självmordstankar samt. erkänna för samma vän som jag senare var och firade på hans 30-årsdag att jag låg på akutpsykiatrin. Han kom dit och hälsade på. När han inte hälsade på så skickade han fina, betydelsefulla sms och har fortsatt så även nu fast jag mår så mycket bättre :-). Han var även varit och hälsat på hemma hos mig flertalet gånger.
Han var även den första av mina vänner som märkte när jag började må dåligt trots att jag hävdade att jag mådde bra. Han sa: ” Du mår ju inte bra. Det märks lång väg.”
I alla fall: Det var på hans 30-årsfest som jag sa till min personliga assistent: “Jag vill inte hem” för jag hade så kul på festen och i samma veva kom tanken: ” Jag börjar nog bli frisk när jag säger så.”
