Misslyckad

Jag grubblar ofta över mina misslyckanden och känner mig mindervärdig eller dålig, även om vissa tycker annorlunda. Jag ser allting i svart och kan inte se någon ljusning. Det känns som om jag är en alltigenom dålig människa, och som om jag aldrig skulle kunna få någon förlåtelse för det hemska jag gjort.

Det är väldigt tungt att ständigt gå runt och känna så här, och det gör det inte lättare när min familj hela tiden påminner mig om alla misslyckanden och det faktum att jag inte har åstadkommit någonting i livet. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag mår så dåligt.

Vad trist det är att läsa.

Ingen människa är enbart misslyckad enbart.

Vad är du bra på? Svara inte ingenting för det är inte sant för någon människa.

Själv är jag bra på att använda datorprogram och klia hundar och prata med vem som helst.

Men jag är inte bra på att göra som min mamma drömde om – gifta mig med en rik man, bli veterinär eller stanna på en plats…

kram

Anonym skrev:

Vad trist det är att läsa. Ingen människa är enbart misslyckad enbart. Vad är du bra på? Svara inte ingenting för det är inte sant för någon människa. Själv är jag bra på att använda datorprogram och klia hundar och prata med vem som helst. Men jag är inte bra på att göra som min mamma drömde om – gifta mig med en rik man, bli veterinär eller stanna på en plats… kram

Jag är bra på att t.ex skriva, lyssna, hålla hemligheter och att se och bekräfta positiva sidor hos andra.

Det behöver inte nödvändigtvis vara negativt att du inte gör det som din mamma drömde om – det är trots allt DITT liv. Men jag förstår att det kan kännas tungt.

Kram

 

Pink, du bekräftade precis att du också kan se lösningar. Att din familj inte bekräftar dig är inte ditt fel. Jag förstår hur jobbigt det är för jag känner ofta samma sak när det kommer till min familj, men som du sa till Indigo så behöver det inte vara negativt att inte göra som ens familj verkar tycka att man ska göra. Även om man inte har stöd från familjen så tror jag att du kan hitta långt mycket mer styrka och stöd från sig själv om du vågar följa din egen väg och gör det DU vill.

Och jag vill så gärna ställa en fråga för jag brukar ställa den frågan till mig själv när jag känner mig misslyckad. Och den frågan är: vad är det som är så hemskt med att misslyckas med det här? Varför spelar det någon roll? Vad får det egentligen för konsekvenser?

För det mesta man kan uppleva att man misslyckas med är faktiskt förvånansvärt oviktigt. Det ger egentligen inga negativa konsekvenser för din framtid. Och om du verkligen frågar dig själv innerst inne varför det spelar någon roll, så kan du nog komma att upptäcka att svaret oftast är “bara för att det är så”.

Jag har en känsla av att du är en otroligt snäll och omtänksam människa mot dom runtomkring dig. Att du är väldigt accepterande och inte dömer andra när dom gjort fel eller inte är jättebra på saker. Jag tror att du kanske behöver fundera lite över varför du inte kan möta dig själv med samma omtanke som du kan ge mot andra. Tänk att om du hade varit en vän till dig, hur hade du svarat då?

Jag har också problemet att jag känner mig misslyckad men jag lovar att det går att jobba med och det finns många frågor man kan ställa för att hjälpa sig själv på vägen. Ibland hjälper det att definiera vad exakt som är misslyckande och vad som är att lyckas. För ofta är det lättare att kalla något ett misslyckande än att något var lyckat, bara för att man inte har definierat vad som är lyckat.

Jag önskar verkligen för sin skull att du ska få känna dig glad och nöjd med saker i sitt liv. Jag kan verkligen relatera till de saker du känner och jag vill verkligen önska dig allt gott. Jag hoppas att du fortsätter skriva här så att vi får ta del av vart det bär av i framtiden för dig 🙂 och jag vill bara säga en sak till innan jag postar (jo jag vet, jag har redan skrivit en novell typ men ändå). Det är att jag hoppas att du kan försöka tänka mer på vad DU tycker om att göra, vad DU får glädje av, vad DU gillar och trivs med, i stället för fokusera på att lyckas/misslyckas. För det som verkligen spelar roll är inte hur man presterar, det är om man gör något man tycker om. Livet är inte dom dagar man grubblar över misslyckanden, livet är dom dagar man gör vad man älskar. Så försök att fylla dina dagar med det DU tycker om, oavsett om du är bra på det eller inte.

Anonym skrev:

Pink, du bekräftade precis att du också kan se lösningar. Att din familj inte bekräftar dig är inte ditt fel. Jag förstår hur jobbigt det är för jag känner ofta samma sak när det kommer till min familj, men som du sa till Indigo så behöver det inte vara negativt att inte göra som ens familj verkar tycka att man ska göra. Även om man inte har stöd från familjen så tror jag att du kan hitta långt mycket mer styrka och stöd från sig själv om du vågar följa din egen väg och gör det DU vill. Och jag vill så gärna ställa en fråga för jag brukar ställa den frågan till mig själv när jag känner mig misslyckad. Och den frågan är: vad är det som är så hemskt med att misslyckas med det här? Varför spelar det någon roll? Vad får det egentligen för konsekvenser? För det mesta man kan uppleva att man misslyckas med är faktiskt förvånansvärt oviktigt. Det ger egentligen inga negativa konsekvenser för din framtid. Och om du verkligen frågar dig själv innerst inne varför det spelar någon roll, så kan du nog komma att upptäcka att svaret oftast är ”bara för att det är så”. Jag har en känsla av att du är en otroligt snäll och omtänksam människa mot dom runtomkring dig. Att du är väldigt accepterande och inte dömer andra när dom gjort fel eller inte är jättebra på saker. Jag tror att du kanske behöver fundera lite över varför du inte kan möta dig själv med samma omtanke som du kan ge mot andra. Tänk att om du hade varit en vän till dig, hur hade du svarat då? Jag har också problemet att jag känner mig misslyckad men jag lovar att det går att jobba med och det finns många frågor man kan ställa för att hjälpa sig själv på vägen. Ibland hjälper det att definiera vad exakt som är misslyckande och vad som är att lyckas. För ofta är det lättare att kalla något ett misslyckande än att något var lyckat, bara för att man inte har definierat vad som är lyckat. Jag önskar verkligen för sin skull att du ska få känna dig glad och nöjd med saker i sitt liv. Jag kan verkligen relatera till de saker du känner och jag vill verkligen önska dig allt gott. Jag hoppas att du fortsätter skriva här så att vi får ta del av vart det bär av i framtiden för dig ? och jag vill bara säga en sak till innan jag postar (jo jag vet, jag har redan skrivit en novell typ men ändå). Det är att jag hoppas att du kan försöka tänka mer på vad DU tycker om att göra, vad DU får glädje av, vad DU gillar och trivs med, i stället för fokusera på att lyckas/misslyckas. För det som verkligen spelar roll är inte hur man presterar, det är om man gör något man tycker om. Livet är inte dom dagar man grubblar över misslyckanden, livet är dom dagar man gör vad man älskar. Så försök att fylla dina dagar med det DU tycker om, oavsett om du är bra på det eller inte.

Hej, fina du!

Du skriver att det mesta man kan uppleva att man misslyckas med är oviktigt och ger egentligen inga negativa konsekvenser för ens framtid, och i de flesta fall kan det absolut vara så. Det finns massor jag känner att jag har misslyckats med, men det jag sörjer mest måste ändå vara att jag har missat ungefär 6 års skolgång (om man inte räknar alla försök att börja studera igen men inte lyckats). Men också det faktum att jag inte har några vänner och gör i princip ingenting om dagarna. Att jag missat så mycket skolgång och har väldigt lite livserfarenhet är ju något som ger negativa konsekvenser för min framtid. Men jag är väl medveten om att det finns möjligheter att komma ikapp, även om jag kanske alltid kommer ligga långt efter alla andra i min ålder.

Jag ska ta och fundera kring frågorna du ställde och försöka komma ihåg dem så att jag kan ställa de till mig själv när jag känner mig misslyckad.

Sist men inte minst vill jag tacka så mycket för dina kloka och fina ord. Precis sådant här är det som ger en en knuff på vägen.

Stor kram!

Jag förstår att det känns jobbigt att du känner att du missat skola och att det kan påverka ens framtid. Jag har själv inte missat skola men jag har gjort någonting som också får negativa konsekvenser, även om det kanske låter väldigt dumt när jag skriver det. Men det är bland de saker jag ångrar och som jag känner är ett misslyckande. Jag pluggade tre år heltid på högskolan och tog en kandidatexamen i ett ämne jag är väldigt ointresserad av. Det har gjort att jag nu bara kan få jobb som jag egentligen inte vill ha och jag får betala tillbaka en massa för studielånen. Så jag kan också känna att jag slösat bort min tid och mycket pengar. Men vad som hjälper mig då är att påminna mig själv om att valet jag gjorde när jag ändå gick dom där åren på skolan, det valet var rätt då. Jag önskar nu att jag hade gjort annorlunda men jag ska inte klandra mig själv för det för det verkade som rätt val då. Och jag tänker att även att göra ingenting kan vara rätt val. Du kanske har behövt låda skolan ligga ett tag liksom? För vem vet, om du tar tag i skolan vad det lider kanske det leder till mycket bättre saker än om du hade tvingat dig själv tidigare.

Att inte göra något om dagarna kan ju ändras väldigt snabbt. När jag inte hade något att göra om dagarna funderade jag på att bli volontär på ett katthem. Det kan ju liksom finnas annat att fylla dagarna med, även om det är tungt. Men det är sånt man får ta när man känner att man orkar. Ibland är ju ingentinget precis vad man behöver.

Du säger att du inte har några vänner och det låter väldigt trist. Samtidigt funderar jag över varför? Jag vet att under perioder då jag känt att jag inte har några vänner så har det ofta egentligen handlat om att jag själv stänger alla ute. Jag säger inte att du gör det men jag vet att jag till stor del gjorde så. Sen till slut träffade jag några som var mer lika mig och dom hjälpte mig att inte stänga in mig lika mycket. Så jag har säkert haft tur och det är inte så lätt att hitta såna människor, speciellt inte om man stänger in sig. Jag hittade dom här genom gemensamma bekanta. Så jag kände ju typ någon till att börja med. Och jag vet att det är sjukt knepigt att “leta vänner”. Vänner känns ju mer som att de bara dyker upp när man minst anar dt. Hur som helst så tror jag att det kan råka hända dig också att du snubblar över några vänner. Speciellt om du försöker göra något nytt, typ jobba lite eller plugga lite igen. Gå bara inte ut för hårt och döm inte dig själv. Börja lugnt och försiktigt! Kanske kan du hitta några som delar samma intressen som dig om du börjar utöva något intresse 🙂

Och jag tror inte du behöver känna att du ligger efter. Dels så är alla så olika och är på så olika ställen att det är hemskt svårt att egentligen säga vad som är före eller efter. Sen kan det dessutom gå så himla fort om man hittar någon att dela tillvaron med 🙂

Jag hoppas jag inte är helt ute och cyklar och jag hoppas du får alla de knuffar du behöver åt rätt håll 🙂

Kramar 😀 !

Anonym skrev:

Jag förstår att det känns jobbigt att du känner att du missat skola och att det kan påverka ens framtid. Jag har själv inte missat skola men jag har gjort någonting som också får negativa konsekvenser, även om det kanske låter väldigt dumt när jag skriver det. Men det är bland de saker jag ångrar och som jag känner är ett misslyckande. Jag pluggade tre år heltid på högskolan och tog en kandidatexamen i ett ämne jag är väldigt ointresserad av. Det har gjort att jag nu bara kan få jobb som jag egentligen inte vill ha och jag får betala tillbaka en massa för studielånen. Så jag kan också känna att jag slösat bort min tid och mycket pengar. Men vad som hjälper mig då är att påminna mig själv om att valet jag gjorde när jag ändå gick dom där åren på skolan, det valet var rätt då. Jag önskar nu att jag hade gjort annorlunda men jag ska inte klandra mig själv för det för det verkade som rätt val då. Och jag tänker att även att göra ingenting kan vara rätt val. Du kanske har behövt låda skolan ligga ett tag liksom? För vem vet, om du tar tag i skolan vad det lider kanske det leder till mycket bättre saker än om du hade tvingat dig själv tidigare. Att inte göra något om dagarna kan ju ändras väldigt snabbt. När jag inte hade något att göra om dagarna funderade jag på att bli volontär på ett katthem. Det kan ju liksom finnas annat att fylla dagarna med, även om det är tungt. Men det är sånt man får ta när man känner att man orkar. Ibland är ju ingentinget precis vad man behöver. Du säger att du inte har några vänner och det låter väldigt trist. Samtidigt funderar jag över varför? Jag vet att under perioder då jag känt att jag inte har några vänner så har det ofta egentligen handlat om att jag själv stänger alla ute. Jag säger inte att du gör det men jag vet att jag till stor del gjorde så. Sen till slut träffade jag några som var mer lika mig och dom hjälpte mig att inte stänga in mig lika mycket. Så jag har säkert haft tur och det är inte så lätt att hitta såna människor, speciellt inte om man stänger in sig. Jag hittade dom här genom gemensamma bekanta. Så jag kände ju typ någon till att börja med. Och jag vet att det är sjukt knepigt att ”leta vänner”. Vänner känns ju mer som att de bara dyker upp när man minst anar dt. Hur som helst så tror jag att det kan råka hända dig också att du snubblar över några vänner. Speciellt om du försöker göra något nytt, typ jobba lite eller plugga lite igen. Gå bara inte ut för hårt och döm inte dig själv. Börja lugnt och försiktigt! Kanske kan du hitta några som delar samma intressen som dig om du börjar utöva något intresse ? Och jag tror inte du behöver känna att du ligger efter. Dels så är alla så olika och är på så olika ställen att det är hemskt svårt att egentligen säga vad som är före eller efter. Sen kan det dessutom gå så himla fort om man hittar någon att dela tillvaron med ? Jag hoppas jag inte är helt ute och cyklar och jag hoppas du får alla de knuffar du behöver åt rätt håll ? Kramar ? !

Nej, du ska absolut inte klandra dig själv för det. Som du skriver verkade det som rätt val för dig då, och jag är säker på att du fick med dig en hel del erfarenheten som säkert kan komma till nytta en dag!

Ja, det har du rätt i. Jag har faktiskt också funderat på att bli volontär någonstans, gärna på ett ställe med djur. Men mitt mående samt rädsla för sociala sammanhang är två stora hinder. 🙁

Jag lite osäker på hur jag ska förklara varför jag inte har några vänner då det känns lite komplicerat, men jag ska försöka förklara så gott jag kan.

Jag vet att jag har en tendens att ibland stänga alla ute, medvetet eller omedvetet, men det är inte huvudorsaken till att det är så som det är. Jag har alltid funnit det svårt att både skaffa och behålla vänner. Jag hade några vänner när jag var yngre, men emmellanåt blev det en del tjafs och bråk och jag hamnade ofta utanför. Jag var bara 12 år när jag slutade att gå i skolan och på den tiden hade jag ingen alls att umgås med. Ingen verkade gilla mig eller vilja vara vän med mig. När jag började andra skolor, hade jag svårt att skaffa kompisar även där. Och går man inte i skolan/jobbar eller går ut särskilt mycket så blir det ju automatiskt svårt att träffa nya människor. Jag är även väldigt rädd för sociala sammanhang, vilket gör det dubbelt så svårt. Jag har egentligen inget större behov av att träffa andra människor, och det krävs mycket för att jag ska vilja göra det. Men samtidigt känner jag mig otroligt ensam och önskar att jag hade någon.

Detta är väl en snabb, kortfattad och lite flummig förklaring, men jag hoppas du förstår. ?

Haha, du är absolut inte helt ute och cyklar! Jag uppskattar verkligen allt du skriver. ?