Jag vill orka

[Pink Ginohu]

De senaste 30 åren har jag fått behandling mot depression. Det har varit kaos i mitt huvud, jag har haft väldigt låga perioder, jag har kämpat mot kaos, mot svarthet, för att komma igång, mot att hjärnan inte kan hålla tråden, för att huvudet susar iväg. I samband med att min dotter misstänkte att hon hade ADD/Autism i någon grad, påbörjades en utredning. Nu är den slutförd och hon har fått diagnosen ADD och mild autism, nivå 1. När jag läser hennes utlåtande och jag talar med henne om hennes symptom så är det mig jag ser i det. Inte i allt men i så väldigt mycket finns det en stark igenkänningsfaktor. Det hade kunnat vara mig de skriver om känner jag. Vad gör man med den kunskapen? Kan detta vara den diagnosen jag skulle haft för 30 år sedan? Jag kontaktade vårdcentralen för att jag vill göra en utredning. De sade att mina symptom verkade stämma väl överens men att om jag vill ha en remiss till psykiatrin så ska jag veta att jag inte är prioriterad. Jag är 52 år och har klarat mig i alla år. “Klarat mig”. Jag vill bara gråta. Ja jag har fast jobb, bra inkomst, en bil, en fru, ett hus, tre barn. Jag har klarat mig. Men jag är också helt slut. Jag orkar inte kämpa mer med vardagen. Jag orkar inte kämpa mer med strategier. Jag orkar inte hålla skenet uppe. Folk tror att jag är effektiv, att jag jobbar snabbt, att jag är smart. Jag är smart för jag jobbar 100 ggr hårdare med saker som för andra är en enkel sak. Jag lägger ner mer tid och jag bränner ut mig. Jag orkar inte leva mer med detta. Jag vill inte dö, jag kommer inte att dö, jag kommer inte att göra något dumt. Men hur ska jag orka. Jag har varit för stark i detta, jag har inte givit upp och nu talar det emot mig. Men nu? Nu när jag inte orkar mer? Nu när jag behöver hjälp?

[Green Kohepy]

Om du har sk ordnad ekonomi finns det kanske utrymme för dig att ta saken i egna händer och söka hjälp privat. Så slipper du vänta på att den offentliga vården ska prioritera dig. Nu har du dessutom ett uppslag kring vad du söker. Annars kan det kännas som en djungel.

Prioritera dig själv. Det är du värd.

<3 Åh, vad tungt.

Förstår att du är helt slut efter allt slit, jäkla lång tid du har fått kämpa så, och inte fått dessa diagnoser på pappret för evigheter sedan.
Det är också ett djupt oförstående utlåtande det som de sa om att ha “klarat sig”.
Förstår att du bara ville brista ut i gråt. Vilken nonchalans. Kan inte vara en person som själv mött särskilt mycket svårigheter i livet som säger en sådan sak.
Jag menar: hur har du mått under tiden i alla dessa år? Vad är priset som du har fått betala för det?

Självklart ska du inte behöva slita på den här nivån längre.
Det är djupt orätt.

[Green Pojose]

Hög igenkänningsfaktor för mig, jag har också en dotter som jag misstänker har ADD. Dock har vi ingen utredning gjord för detta. Samt att beskrivningen på ADD stämmer läskigt bra in på mig också.. Genetiskt?

Dock så är jag inte helt 100 på att en diagnos skulle hjälpa så mycket. Det finns inte direkt nått botmedel?

Har vart depprimerad av och till under större delen av mitt vuxna liv. (obehandlat tills nu)

Jag känner mig askass på jobbet också.. Men gör så gott jag kan och nån måste ju vara sämst också. Jag orkar inte kämpa på jobbet som du verkar göra.

Om du jobbar 100ggr hårdare på jobbet så skulle jag råda dig att sluta med det.. Gör så gott du kan utan att bränna ut dig, och acceptera att du kanske inte kommer anses som den smarta och effektiva längre. Jag försöker acceptera mig själv som “kass”. Jag har dock inte riktigt lyckats med det själv, men jag försöker. Jag tror det skulle vara en stort steg mot att må bättre, iaf för min egen del.

Jag hoppas att någon dag vara en glad och “kass” människa.

[Pink Ginohu]

Green Kohepy skrev:

Om du har sk ordnad ekonomi finns det kanske utrymme för dig att ta saken i egna händer och söka hjälp privat. Så slipper du vänta på att den offentliga vården ska prioritera dig. Nu har du dessutom ett uppslag kring vad du söker. Annars kan det kännas som en djungel. Prioritera dig själv. Det är du värd.

Jag talade med min fru om detta. Jag bröt väl egentligen ihop inför henne och sade att jag har kommit till en punkt då jag inte orkar längre. Hon har ju känt till mina tidigare diagnoser så det var ingen överraskning direkt, möjligen att det var akut nu. Hon har också upplevt mig som mer och mer besvärlig att leva med. Mitt mående, mina reaktioner och tillkortakommanden påverkar familjen och henne. Hennes reaktion var egentligen självklar även om jag inte kunde sen den tidigare ” Vi tar av sparade pengar och gör detta, en utredning måste du ha, kanske finns ingen bot, men vi måste veta för att kunna förstå.” Jag har haft ett samtal med en privat mottagning och nu kör vi vidare på den linjen. Det är dyrt men nödvändigt. Hittar man inte ADHD eller liknande så hittar de andra saker. Jag är ju inte “normal”. Jag har en dröm. Tänk om jag får behandling och livet blir som det skulle vara? Tänk. Min dotter har börjat med medicin mot ADHD och det är en helt annan ung kvinna jag möter nu.