Jag vet inte riktigt hur jag ska få ur mig mina tankar, men jag hittade den här sidan och ger det ett försök. Jag har försökt få hjälp av socialtjänsten där jag bor, familjebehandlare, kvinnojouren, kvinnors rätt och alternativ till våld – men hela tiden hamnar jag i något slags limbo och ingen vet hur de ska hjälpa mig fast jag vet att jag är långt ifrån ensam om att behöva hjälp med sånt här.
Jag har haft två längre relationer i mitt liv. Det första var med pappan till mina barn. Det var bra i perioder men han hade svårigheter att vara trogen och drack ofta. Han ljög konstant om pengar, spelade massor och satte mig i skulder. Han var även på mig när jag inte ville och tog inte ett nej. När jag försökte få hjälp svarade familjebehandlaren (en man) att “män som inte får de behoven de har mötta såklart går någon annanstans”.. Nu när vi har separerat sen ett par år tillbaka har han valt att bara ta hand om vår minsta varannan vecka, men har sagt att han inte vill ha med de 2 äldsta att göra för “de har sårat honom och hans nya sambo för många gånger” (de är i skrivande stund 12 år gamla och det de gjort är att vara barn 🙁 ) Det gör att jag har fått kämpa som ensamstående med barn som nu har många hjärnspöken och har utvecklat självskadebeteende och jag har inte än hunnit bearbeta det som hänt mig under den här tiden.
Jag träffade även en ny man efter vi separerade och trodde det skulle bli jättebra äntligen, men tyvärr har det varit en bergochdalbana utan dess like med allt från psykiskt till fysiskt våld och jag har först nu insett att jag har levt i ett otroligt våldsamt förhållande som inte bara påverkat mig, men såklart mina barn som redan har det tungt. Det i sig ger mig såna otroliga skuldkänslor och ångest att jag många dagar inte klarar vardagen. Den här mannen är heller fortfarande inte helt ute ur våra liv då han bor i samma kommun och trots att vårt förhållande är över finns det tillfällen där han dyker upp/ringer/smsar och vill att allt ska vara som förut.
Detta är såklart en väldigt övergripande bild av min verklighet, men jag undrar om det är någon här som varit i en liknande situation som kan hjälpa mig. Kanske någon kan rekommendera en grupp man kan vända sig till (typ AA fast för min situation)? Jag bor i Sthlms-området men har inga pengar att lägga på privat hjälp. Har redan vänt mig till vårdcentralen men får ingen hjälp där heller. De skickar mig till soc – och soc avskriver ärendet varje gång.
Jag vill bara ha hjälp att bearbeta mina erfarenheter innan jag inte orkar mer – mest för mina barn eftersom att jag är den enda de har nu.
