Fungerande person men utan ett enda rätt i huvudet

[Red Tynily]

Jag är en man, mitt i livet, med ett till synes välfungerande medelklassliv. Fru, barn, bra jobb, villa och med alla tänkbara materiella ting tillgodosedda sedan länge. Min fru är en fantastisk person, trygg och stabil med sunda värderingar och vi har varit gifta i många, många år. Våra barn i blandade åldrar har haft sina utmaningar såklart men de har alla hittat rätt i livet, har bra vänner och en fin framtid. Vänliga och trevliga. Det finns inget dolt missbruk i familjen, knepiga bråk eller pyrande konflikter. Kort och gott, ett bra liv! Eller?

NEJ.

Jag är en hemsk person. Hela min karaktär är ett enda stort skådespel, jag navigerar mig ständigt i ett hav av omöjliga känslostormar, sjuka tankar, inre konflikter, depressioner och falskspel. Jag har diagnostiserat mig själv med ADD, definitivt ADD. Jag har extrema koncentrationssvårigheter. Under ett normalt samtal uppfattar jag ungefär 30% av det som sägs eftersom jag bombarderas av tankar från alla håll som stör koncentrationen. Samtidigt har jag blivit så duktig på att fylla i luckorna att det oftast inte märks. Trots att jag är relativt framgångsrik har jag heller ingen drivkraft, inget intresse för det jag gör, svårt att komma igång, skjuter upp allt. Att det ändå fungerar beror på att när jag har kniven mot strupen så jobbar jag väldigt effektivt och fokuserat en stund och jag gör allt jag borde ha gjort under en vecka på ett par timmar. Jag har också förmågan att få det att se ut som att jag gör mycket mer än vad jag faktiskt gör. Trots att jag inte har några avslutade utbildningar eller gjort särskilt bra ifrån mig jobbmässigt (med några undantag) så har jag lyckats ta mig framåt på ett helt osannolikt sätt. Förstår inte själv hur det har gått till egentligen.

Men ADD är bara början. Jag har troligtvis även autistiska drag, ett stänk borderline, en smula narcissism och alldeles säkert en mängd andra knepiga diagnoser. Mitt inre känsloliv är ett enda stort drama. På förmiddagen älskar jag min fru, på eftermiddagen är jag helt likgiltig och vill skiljas. På onsdagen är jag lyckligast i världen, på torsdagen vill jag dö en plågsam död. Jag har en ständigt önskan att flytta, lämna, dra vidare, börja om. När jag kör bil kan jag från ingenstans få en stark impuls att jag vill köra in i ett träd och det gör mig glad (!) men så brukar jag ändå kunna tala mig själv tillrätta och tänka rationellt.

Jag är djupt förälskad i en annan kvinna som inte vill ha mig. Jag har varit otrogen med kvinnor jag inte har något som helst intresse av att lära känna, men jag behöver bekräftelsen för att hålla min urusla självkänsla på plats. Dock tror jag inte att jag lämnar sårade människor i drivor efter mig, det kanske låter verklighetsfrånvänt med tanke på vad jag skrev nyss men jag behandlar andra respektfullt. Falsk men trevlig, om det nu är möjligt. Jag förminskar inte andra människor, jag är inte elak på det sättet att jag försöker få kontroll och makt genom att trycka ned.

Alla mina sociala färdigheter är inte på riktigt. Jag vet ungefär hur jag förväntas bete mig för att verka normal men egentligen har jag ingen social kompetens överhuvudtaget. Det tar oerhört mycket energi av mig att vara social, det kommer inte naturligt. Jag är fruktansvärt ensam, har inga nära vänner och intalar mig själv att jag inte behöver det men det är inte sant.

Jag älskar mina barn såklart men de ger inte mitt liv den mening som vanliga, sunda, friska människor beskriver. Jag känner ingen långvarig glädje, bara korta glädjerus, nästan eufori vilket på ett sätt är ännu värre. Jag har inga drömmar, inga mål, inget hopp. Det har varit så här i hela mitt liv och jag har försökt med terapi, mediciner och belöningar, men ingenting fungerar. Jag hatar allt, jag hatar mänskligheten men mest av allt hatar jag mig själv.

Vad säger ni? Vad är det för fel på mig? Finns det någon väg ut eller är jag en sådan som ska sitta inlåst? Snart femtio år och så fruktansvärt omogen, trasig och förstörd att jag bara vill explodera och skjuta mig själv, gärna på något spektakulärt sätt förstås.

Jag tycker det här var svårt att svara på. Klurigt!
Konstaterar samtidigt att det är en väldigt häpnadsväckande text. Den är mycket fascinerande. Komisk också. Du verkar vara en intressant och spännande person även om du inte har ett endaste litet rätt i huvudet, som du uttryckte det. Utstrålning kanske det kallas, att du har.

Låter dränerande!

Men att kunna beskriva det här med din självinsikt är imponerande. Du har garanterat rätt i att du har diagnoser. Mer än ADD.

Det jag tänker är att ju längre du går odiagnosticerad desto fler dåliga situationer tillåter du dig själv att hamna i och det kommer inte bli lättare. Du samlar incidenter på hög. Det kommer antagligen komma ett tillfälle när du inte lyckas tänka rationellt också.

Främst ville jag egentligen säga att det inte måste vara något fel i att känna och tänka som du. Det låter som att vändningarna i känslolivet är det som är värst och därmed att du agerar på ett sätt som skadar dig själv som då kan bli farligt?

Jag tycker du ska träffa en läkare och berätta allt. Antagligen får du en medicin som jämnar ut humöret så du känner dig mer stabil. Ge det en chans åtminstone, du kan alltid gå tillbaka till det här om det inte känns bra?

[Red Tynily]

Red Simyna skrev:

Jag tycker det här var svårt att svara på. Klurigt! Konstaterar samtidigt att det är en väldigt häpnadsväckande text. Den är mycket fascinerande. Komisk också. Du verkar vara en intressant och spännande person även om du inte har ett endaste litet rätt i huvudet, som du uttryckte det. Utstrålning kanske det kallas, att du har.

Det här är intressant. Det finns nämligen en text här på Mind som fascinerade mig djupt. Jag tror nog att du känner igen texten. Vem jag tror att jag är. Jag var nära att skriva till dig förut, men det blev inte så. True story.

Egentligen har jag bara kommit hit för att radera min egen text och jag har inte tid att skriva mer just nu men jag måste få återkomma till dig.

[Green Gohyte]

Är du kanske understimulerad och uttråkad?  Du skriver att du hinner med ditt jobb på väldigt kort tid.  Det kan tära på självkänslan. Det låter som du glider fram i livet lite- du kanske behöver göra något mer intellektuellt utmanande där du behöver använda mer av din potential.
Om du gör en utredning av eventuella neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan du också testa din begåvningsprofil.