Livet som cirkusfreak

[Pink Dalidu]

Tänkte skapa en egen tråd för att ventilera lite tankar någon gång då och då. Ni andra får givetvis skriva också, kanske ge tips och råd om det nu finns det för såna som mig.

Skrev detta inlägg under en annan tråd “BDD”:

Jag fick diagnosen BDD för kanske 10 år sedan. Idag är jag 32 år (man) och inget har blivit bättre.

Jag är riktigt ful men jag ser även komisk ut likt en animerad figur, komiska delen är förmodligen värre än fulheten även om dessa hänger ihop såklart, men att jag ser så ”rolig” ut gör att ingen lämnar mig ifred (plugg, jobb, offentliga platser). Tänk er pinocchio-näsa och stora spetsiga öron på ett litet ansikte. Jag ser dessutom betydligt yngre ut än jag är vilket bara bidrar till hur illa folk behandlar mig.

Jag blir inte tagen seriöst någonstans. Senaste två jobben jag haft har jag sagt upp mig efter drygt 2 månader då folk hånade mig, någon tog bilder på mig och massa skit. Detta har gjort att jag varit tvungen att flytta hem till mina föräldrar för att klara mig ekonomiskt (har inte haft ett jobb på 3 år).

Orken att söka nytt jobb och flytta ut finns inte där, samtidigt som skammen att inte varken ha jobb eller eget boende vid min ålder gör att ångesten blir total.

Jag befinner mig just nu i en mental situation där jag inte ens klarar av att gå in i en matbutik, åka kommunalt eller besöka tandläkaren. Det jag lyckas med är att ta promenader i ett lugnt bostadsområde/skogsområde.

Jag har så många dåliga minnen från mitt liv att jag får hjärtklappningar och kallsvettas bara av tanken att jag ska in på ICA.

Senast jag var inne i en butik var förmodligen för 6 månader sedan, valde en tid när det var lugnt med folk, ändå stirrade ett gammalt par länge på mig, ett grabbgäng garvade åt mig när jag stod i kön. Kassörskan försökte hålla sig för skratt när jag fick min hjälp.

Jag har erfarenheter som dessa i princip från varje gång jag varit ute bland folk, riktigt illa har det varit när jag varit tvungen att följa med familjen på restaurang. Jag sitter och försöker njuta av maten och vara social medan gäster vid andra bord småpratar med varandra för att de med ryggen mot mig vända sig och lite diskret kolla, eller servitören/servitrisen som kollar på dig med något slags ”pitysmile”, varje gång mitt bord passeras.

Jag har genomgått KBT flertals gånger, det fungerar inte på mig. ”Exponeringsövningar”, som mycket går ut på, kallar jag för isoleringsövningar, eftersom jag får enbart negativ feedback från dessa, vilket gör att jag mår ännu sämre och isolerar mig än mer.

Jag har knaprat antidepp ända sen jag fick diagnosen, det har hjälpt mig med självmordstankar och rastlöshet men eftersom jag fortfarande ser ut som jag gör så får jag samma bemötande av folk.

Jag är ny här, men tänkte att det var dags att skriva av sig lite, senaste veckorna har jag känt ett enormt självmordsbegär, jag sitter dagarna i ända och diskuterar med mig själv hur och när jag ska ta mitt liv.

Problemet är att jag är så jäkla feg att genomföra de alternativ jag planerat.

De alternativ som är genomförbara har jag inte tillgång till (vapen, droger) och med tanke på min extrema sociala fobi/isolering så går det inte heller.

Föräldrarna vill åka in till psykakuten, men jag vågar inte ens göra det. En 32 årig man som ser ut som en liten ful komisk pojke vill ha hjälp för sitt utseende, de kommer förmodligen garva med varandra när de ser mig. Om inte, hur ska dem hjälpa mig? Betala för plastikoperationer? Det fungerar inte heller, senast jag besökte en läkare för näsplastik så hade min näsa tydligen för tjock hud och därför inte kunde förminskas och inte heller få in den närmre ansiktet för det hade varit för svårt. Plastikoperationer är tydligen för normala/snygga personer att förbättra sig, inte för riktigt fula.

Samtidigt är det så många ingrepp jag behöver att jag inte vet i vilken ände jag ska börja, näsa, öron, ögon, haka, käke, skägg, vilket jag definitivt inte har pengar till men samtidigt när man får ett nej likt näsplastiken så inser man att det är helt över.

Min senaste tanke var att skära av sig näsan och öronen för att bli av med två problem och ha anledning att gå med mask dagligen, samtidigt är det definitivt över om jag gör det, med jobb och annat (vilket visserligen är över ändå).

Skönt att skriva av sig lite, i denna ständiga misär.

Tack för att du delar med dig! Förstår att det här är traumatiskt att råka ut för genom förlöjliganden.

Kan man tänka sig att skoja lite med folk? Alltså arbeta upp en enorm självdistans? Säga saker direkt till nya människor som: “Ja, jag ser ju lite kul ut som ni ser”. Försöka avdramatisera det hela?

Jag har en kompis som är otroligt duktig på det. När hennes lilla unge exempelvis inte gillade henne övh (hatade henne kan man nog säga) så gick hon gladligen runt och berättade om det – som en rolig historia. Det gjorde henne otroligt älskvärd. Har märkt att hon gör så med i princip alla hennes brister och svagheter, sådant som andra mörkar, känner enorm skam kring, det pratar hon i stället om och ventilerar – sprider en härlig energi kring. Till och med när hennes pojkvän fick cancer skämtade hon extremt mycket om det. Det lät ungefär som att det var det roligaste som hade hänt henne och pojkvännen som par. Galghumor och enormt ångestdämpande. Så gjorde även vissa i koncentrationslägret, har jag läst. Tror det kan vara en jättebra överlevnadsstrategi; man tar tillbaka kontrollen över sitt liv, sin situation och låter ingen annan göra en sårbar eller värdera en.

Själv har jag en fysisk sjukdom som gör att folk glor som fan ibland. Jag har lärt mig att ignorera det. Går in i min egen bubbla. Jag tänker inte skämmas. Tänkte dock förr ibland, men herregud har ni aldrig sett en funktionsnedsatt person förut?

Vet dock inte alls om du skulle känna dig bekväm i det om att skämta/skapa självdistans? Du kanske också redan testat den varianten?

[Pink Dalidu]

Red Simyna skrev:

Tack för att du delar med dig! Förstår att det här är traumatiskt att råka ut för genom förlöjliganden. Kan man tänka sig att skoja lite med folk? Alltså arbeta upp en enorm självdistans? Säga saker direkt till nya människor som: ”Ja, jag ser ju lite kul ut som ni ser”. Försöka avdramatisera det hela? Jag har en kompis som är otroligt duktig på det. När hennes lilla unge exempelvis inte gillade henne övh (hatade henne kan man nog säga) så gick hon gladligen runt och berättade om det – som en rolig historia. Det gjorde henne otroligt älskvärd. Har märkt att hon gör så med i princip alla hennes brister och svagheter, sådant som andra mörkar, känner enorm skam kring, det pratar hon i stället om och ventilerar – sprider en härlig energi kring. Tror det kan vara en jättebra överlevnadsstrategi; man tar tillbaka kontrollen och låter ingen annan göra en sårbar. Själv har jag en fysisk sjukdom som gör att folk glor som fan ibland. Jag har lärt mig att ignorera det. Går in i min egen bubbla. Jag tänker inte skämmas. Tänkte dock förr ibland, men herregud har ni aldrig sett en funktionsnedsatt person förut? Vet dock inte alls om du skulle känna dig bekväm i det? Du kanske också redan testat den varianten?

Tack för svar!

Jo, jag har försökt med den metoden också, det blir väldigt tröttsamt tillslut att förlöjliga sig själv likt andra gör när du inte har någon som helst självkänsla kvar i kroppen. Det har även hänt att folk tror sig få rätten att förlöjliga mig mer när jag försökt detta.

 

Jag tänkte kanske mer att man gör det med värme snarare än som ett förlöjligande kring sig själv? Kan iofs se framför mig hur vissa inte förstår skillnaden mellan ett respektfullt bemötande och när det är okej att göra narr av någon. Det är tråkigt när vissa människor inte är bättre än så.

[Pink Dalidu]

Ja jo, det fungerar att göra det med värme med vissa människor.

Men många gånger handlar det om människor som är helt enkelt mobbare, likt jag varit med om i skola och senare jobb.

Samtidigt svider det lika mycket när “vanliga” personer stirrar, hånler, kollar snett osv i offentliga miljöer. Detta känns som ett problem som inte går att lösa, förutom att skaffa sig någon liten stuga i skogen och leva på bär och svamp tills jag stupar, vilket när jag skriver det hade känts som en fantastisk dröm. Ensam eller ännu bättre med en partner och leva i lugn och ro någonstans, äntligen få lite frid i tillvaron.

[Pink Hufehe]

Alltså jag blir inte klok på folk . VAR har dem lärt sig att det är ok att öppet skratta peka osv????? Var har dem lärt sig att människor inte har känslor? Och nu pratar vi VUXNA människor som beter sig på det sättet! Blir så förbannad.

Senast idag när jag kom från affären och skulle in i min port så stod det en och rökte. Och kollade på mig med blicken ”du var inte vacker ditt jävla äckel” visst han gjorde ingenting eller sa ingenting direkt, men han gav mig en blick som sa mycket. Varför måste man visa det? Vad man tycker om någons utseende ? Vad ger dem rätt att göra det?

Pink dalidu: jag vet ”precis” hur det är …

Jag är ju inte du, men vet hur elaka människor kan vara.

[Pink Dalidu]

Jag skulle väldigt gärna ha tips på vad jag kan arbeta som/med.

Samtidigt som det är skönt att inte bli utsatt av diverse hån så behöver jag sysselsätta mig, komma in i arbetslivet igen för att kunna flytta hemifrån (igen). Jag har jobbat tidigare på lager och som brevbärare/budbil, det har inte fungerat alls, förmodligen för kollegorna varit unga män, värst tänkbara för mig.

Perfekt för mig hade varit:

Fysiskt jobb så jag får annat att tänka på.

Medarbetarna (det allra viktigaste): Helst med äldre personer. Få äldre som behandlat mig illa.

Självständigt arbete, men samtidigt inte helt själv utan runt personer som jag känner mig trygg med.

Finns förmodligen inget sådant jobb tyvärr, jag har funderat på att jobba på någons bondgård, men nu är väl det mesta automatiserat där också.

[Pink Dalidu]

Pink Hufehe skrev:

Alltså jag blir inte klok på folk . VAR har dem lärt sig att det är ok att öppet skratta peka osv????? Var har dem lärt sig att människor inte har känslor? Och nu pratar vi VUXNA människor som beter sig på det sättet! Blir så förbannad. Senast idag när jag kom från affären och skulle in i min port så stod det en och rökte. Och kollade på mig med blicken ”du var inte vacker ditt jävla äckel” visst han gjorde ingenting eller sa ingenting direkt, men han gav mig en blick som sa mycket. Varför måste man visa det? Vad man tycker om någons utseende ? Vad ger dem rätt att göra det? Pink dalidu: jag vet ”precis” hur det är … Jag är ju inte du, men vet hur elaka människor kan vara.

Ja det är riktigt illa, men tyvärr har jag lärt mig att vuxna knappast är bättre än barn, snarare tvärtom av mina egna erfarenheter. Jag fattar vad du menar med den blicken, folk bryr sig inte helt enkelt trist nog.

Spånar lite:

• Lastbilschaufför – köra långa sträckor. Verkar ganska okej och så kan man lyssna på radioprogram under tiden som man tjänar pengar. Kanske kan arbeta med någon?
• Kombinera lastbilsarbetet med skotta snö på gatorna om vintrarna.
• Kundtjänst. Nuförtiden vill arbetsgivare ofta att man enbart arbetar hemifrån på distans.
• Vårdbiträde på ålderdomshem. Svinmysigt! Gamla människor som ju tycker alla är bedårande.
• Gå ut med hundar, eller jobba på hunddagis.

[Pink Dalidu]

Red Simyna skrev:

Spånar lite:

• Lastbilschaufför – köra långa sträckor. Verkar ganska okej och så kan man lyssna på radioprogram under tiden som man tjänar pengar. Kanske kan arbeta med någon?
• Kombinera lastbilsarbetet med skotta snö på gatorna om vintrarna.
• Kundtjänst. Nuförtiden vill arbetsgivare ofta att man enbart arbetar hemifrån på distans.
• Vårdbiträde på ålderdomshem. Svinmysigt! Gamla människor som ju tycker alla är bedårande.
• Gå ut med hundar, eller jobba på hunddagis.

Tacksam för tipsen!

De två sistnämnda känns perfekta för mig jobbmässigt. Sen handlar det väldigt mycket om relationen med kollegorna.

Vårdbiträde, får kika lite närmre på det, kanske behövs en undersköterskeutbildning?

Hunddagis/gå ut med hundar har jag sökt tidigare, tyvärr är det väldigt vanligt att de vill ha någon som har tidigare erfarenhet av hundar.

 

Roligt! Lite utflykter också på sommaren.

Hittade detta nedan om vårdbiträde:

https://www.framtid.se/yrke/vardbitrade#:~:text=Utbildning%20Rekommenderad%20grundutbildning%20finns%20p%C3%A5%20gymnasiets%20V%C3%A5rd-%20och,anordnar%20v%C3%A5rdbitr%C3%A4desutbildningar%2C%20som%20brukar%20vara%20en%20halv%20termin.

 

[Green Gofaki]

Jag har opererat näsan. Fick nej från två kirurger men letade sedan upp en mer kompetent i Sthlm och det blev jättebra. Så hade jag gjort om jag led så mycket som du.