Jag känner mig uppgiven, som att vad jag än gör blir det fel. Det känns som att alla hatar mig och ingen vill faktiskt ha mig här som att jag är familjens skam, du vet den tjejen som tror hon är en pojke.
Jag har abolut ingen att prata med. därför sitter jag väll på ett internet forum 3 på natten. Det känns som att såfort jag öppnar munnen blir det fel, vad det än handlar om. Som att folk ber om min hjälp och jag gör mitt allt men när dom får den är den inte bra nog och jag är en dålig person som inte kan rädda dom.
Jag kan knappt rädda mig själv längre.
“namnet Sam är så jävla fult”
“du är min dotter inte son du kommer aldrig vara”
“binda din bröstkorg? fy fan vad äcklig du är, om du testar att inte vara så jävla fet kanske du löser problemet”
“du är fan psyk sjuk”
“sluta med dom här jävla fantasierna!”
5 citat från min förälder som enligt dom stöttar mig.
Självskade bettende från 5 år tillbaka blir ignorerat, “jag har sett värre så sluta bara” är responsen jag fått. När jag sagt att jag vill ta mitt liv, och haft tankar på att skära av mina egna bröst har det fått responsen “äckligt” “uppmärksamhetssökande” och “svamel”
och bortsett från dom köerna till vården är så jäkla långa, kanske dags att ge upp snart?
