Jag absolut hatar mina egna känslor.

[Red Dobihu]

Hej!

Jag hoppas att jag inte är på fel ställe nu. Det här forumet känns bäst för vad jag vill dela med mig här. Ni kan helst gärna ge mig tips på det här om ni kan.

 

Innan vi börjar så måste jag ursäkta mig för min grammatik och möjliga felstavningar. Jag har dyslexi och har svårt med att skriva och läsa.

Nu ska jag faktiskt berätta vad jag vill dela med mig om

 

Så, jag ska börja med att sätta fake-namn bara ifall. Hon får heta Klara.

Så, i början av terminen 2022/2023 så började jag som hjälpledare på en kyrka, där jag fick hjälpa till med aktiviteter och vara mentor till de yngre. Mina kompisar hoppade av tre till fem veckor efter på grund av anledningar jag inte kommer ta upp här. Så jag blev ensam där, även om jag försökte prata och få nya kompisar. De andra hjälpledarna var tjejer så jag antog att det vore konstigt om jag försökte prata med dom.

När vi hade vår “kick-off” på kyrkan (vi fick sova över där) så var jag fortfarande ensam. Jag hade tänkt att hoppa av själv för jag hade helt och hållet gett upp på att försöka själv men jag visste att mina föräldrar skulle vara besvikna så jag försökte att iallafall vara där. Det var då Klara kom till mig och fråga om hon fick sitta bredvid mig, vilket jag tacka ja till. Vi prata inte riktigt men jag försökte inte att vara creepy eller något. Dagen efter så gjorde hon samma sak.

 

Spola fram några veckor och vi ska åka buss till Västerås på någon aktivitet där (det tar ungefär 6 timmar fram och tillbaka totalt). Bussen på väg dit så satt jag själv men jag märkte att Klara var på så jag hälsa och gick tillbaka till vad jag gjorde innan. Tänk nu på att jag är fortfarande helt själv och pratar inte med någon alls här. Vi gör vad som än hände och åker tillbaks.

 

Halvvägs tillbaka på bussen så kommer hon och sätter sig bredvid mig igen och det var helt oväntat av henne, på tanke på att hon hade kompisar som hon satt med. Vi prata inte direkt men jag bjöd på lite godis och prata litegranna.

Allt efter den här punkten så är vi typ kompisar och pratar hela tiden när vi är i kyrkan. Hon till och med adda mig på snap och bjuder mig till kyrko-aktiviteter. Ibland så pratar vi hela kvällen och ibland så pratar vi nästan inte alls. Under hela den här tiden så tror jag att hon har gett mig hints hela tiden och jag har märkt att hon stirrar på mig ibland. Efter ett tag av det här så har jag fått känslor för henne.

Nu är mitt problem att jag har ingen aning om hon gillar mig eller inte. Jag har blivit så osäker så att det inte är sant. Jag kan inte sluta tänka på henne även om jag är rätt säker att hon är bara vänlig för att hon vet att jag inte har så många kompisar.

Anledningen till varför jag är osäker är för att det har blivit jätteofta att hon har ignorerat mig på sociala medier. Jag har inte träffat henne på nästan en vecka pga sjukdomar och hon har bara helt och hållet iggat mig. Jag är ganska blyg så jag vågar inte fråga henne, men det värsta är att jag inte ens vet om hon hade känslor för mig i första början.

 

Jag känner att om jag frågar henne om hon skulle tänka sig träffas som något mer än vänner så skulle det hända 1 av 2 saker.

1. Hon totalt friendzonar mig och jag behöver sluta göra det jag gillar för att undvika henne pga hon berättar för sina bästa kompisar (Mycket möjligt)

2. Hon känner samma sak och allt går bra (mycket omöjligt)

 

Jag vet inte vilket kort jag ska dra här näst. Det känns så hopplöst så att det inte ens är sant. Jag tappar hopp varenda gång jag tänker på det.. Har ni tips som jag kanske kan följa? Tack!