Jag kan inte andas. Luften stannar liksom i strupen men kommer inte längre. Jag känner mig yr och behöver stötta mig själv mot väggen för att inte ramla. Huvudet känns tungt. Kroppen slö.
Jag sätter mig ner lite snabbare än tänkt. Benen liksom viker sig, orkar inte min tyngd.
Jag krossas. Så långsamt. En tyngd på bröstet. Det går inte att andas. Min hand åker automatiskt till brösten. Hör hur hjärtat rusar. Ryggar till. Vill bort, från mig själv, mina tankar, min kropp.
Det skriker. Någonting skriker. Det låter så högt. När som helst kommer mamma eller pappa komma in….När. Som. Helst. Dem måste ju höra. Höra hur mitt hjärta rusar. Höra hur mina tårar ivrigt faller ner på golvet. Höra hur min kropp ger upp, bit för bit.
Någon drar ut mitt hjärta. Jag är tom, så tom. Fast jag känner allt. Känner för mycket.
När som helst kommer jag att svimma.
När som helst kommer jag att dö.
Jag kan liksom inbilla mig deras fotsteg. Höra ljudet av deras knackningar mot dörren. Hur dem kommer in, sätter sig bredvid mig. Säger att allt kommer att bli okej. Kramar mig. Tröstar mig…..Men det händer inte. Deras fotsteg ekar bort mot väggarna och ljudet av knackningarna mot dörren, är borta. Jag är ensam. Ensam på golvet med smak av tårar på tungan. Min smärta som smak. Det gör så ont. Inombords. I själen. Hur kan det göra så ont att leva? Hur kan det göra så ont att andas? Mina tankar över allt. För mycket. Det går inte längre. Jag klarar det inte längre. Jag är rädd för mig själv. Vad jag ska göra. Smärtan har tagit över.
Ska jag göra det?
Ska jag ta livet av mig?
Men jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Men det går inte längre. Det är det ända sätter. Finns ingen utväg.
Min kropp brister. Jag är så trött. Utmattad. Känner ingenting. Känner för mycket. Hjärtat rusar forfarande och det sticker i kroppen. Aj det gör så ont. Varför kommer ingen?
Hur kan ingen höra, jag håller ju på att dö…
Tack så mycket för att du läste min berättelse. Mår bättre idag men skrev detta när jag mådde som dåligast.
Du klara detta. Jag tror på dig.
