Jag har ingen.

[Purple Fiqopa]

Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Med två barn och en pojkvän kan det kanske låta som att jag har någon, att jag inte är ensam, men så känns det inte för mig. Jag har 33 år och har inte en enda vän. Jag har varit deprimerad i större delen av mitt liv och det känns som att alla jag någonsin haft nära antingen lämnat mig eller så har jag lämnar dem.

Det känns som att jag förstör allt jag kommer nära och i slutändan så tröttnar alla på mig.

 

Jag känner mig helt ensam och är rädd att jag sakta börjar förstöra även mina barn.

[Red Tahulu]

Känner med dig. Är också ensam trots familj. Svårt att stå ut ibland. Hur har du det, vad gör du om dagarna? Pratar du med din familj om hur du känner?

[Green Nidate]

Är också ensam. Jag är 47 år och har tre barn som är utflugna. Har mitt jobb och min hund inte mer.

[Indigo Honari]

Känner mig också ensam trots att jag har tre barn och gift men inga vänner och inga föräldrar eller syskon som bryr sig. Så känner mig väldigt ensam och mina stackars barn och partner som måste dras med mig, är en tråkig och sorglig människa.

[Green Daryba]

Jag är sedan jag blev skild för 1 år sedan helt ensam utan barn och släkt. Ytliga bekantskaper på sociala medier fyller någon slags funktion och jag har en psykoterapeut. Katten är en tröst här hemma. Dagarna rullar på (jag är sjukpensionär) och jag klarar den rätt bra men så ibland kommer en djup ångest över mig, som ikväll och jag undrar om det är värt att leva så här. Jag försöker överkomma ensamheten, jag är kreativ men det känns mer och mer som att umgänge bara blir en överlevnadsstrategi. Min terapeut klappar säkert händerna och tycker det är bra att jag har bokat en ensam julresa och dessutom köpt biljett till nyårsfest. Men det är ren överlevnad och ingen personlig utveckling som känns särskilt kul. Jag är ledsnare än vad någon vet. Trött på smärtan i hjärtat, trött på förlamningar i armar och ben av ångest, trött på hjälpen. Det är inte en bra kväll