De senaste två-tre åren har ångest och oro, osäkerhetskänslor och katastroftänk blivit en del av min vardag. Jag förstår inte, trots att terapi i världen, hur det kunnat bli så här illa. Så mycket energi som går till detta konstanta malande. Alla tvära kast i mående, ljusningar, bra dagar och sedan tillbaka i träsket igen. Uttröttande.
Det som hände var att jag försökte förändra mitt liv. Tidigare var jag trygg, ett bra jobb och en relation som i och för sig hade sina problem…men… jag skulle vidare och försöka ta mig an nya saker yrkesmässigt bl a och så småningom kom en ny relation. Kanske fixar jag inte förändringar, för med detta kom ångest och en depression med. En krasch. Som jag inte återhämtat mig från. Livstrött.
Från att ha trott alla om gott, tror jag det värsta om folk. Från att ha låtit allt rinna av mig, är tentaklerna ute efter varje sårande kommentar. Vad menade hen med det där? Misstron gnager. Från att ha haft en framtidstro tror jag inte jag är förmögen att uträtta mycket alls. Det är som att världen förändrats, och jag vill inte ha det så här längre. Vill inte må såhär.
Har ofta ångest så jag mår fysiskt illa. Gnagande och skärande ångest, ibland rena panikattacker. Jag har kontakter med vården men det hjälper ju inte riktigt eftersom jag inte mår bra. Känner mig ofta ambivalent och rådvill. Dränerad. Det svänger fort. Fan vad jag hatar det. Ville bara skriva av mig..
