Svår relation med mamma

[Indigo Gorosi]

Hej,

Gissar att jag inte är ensam här om att ha en svår relation med sin mamma och som påverkar livet mycket. Hur jag än anpassat mig så räcker jag aldrig till att tillfredsställa hennes behov. Jag saknar också förmågan att få min mamma att känna annat än förakt och avsky för min person vilket fått mig att skämmas djupt för att överhuvudtaget finnas till. Under min barndom och tonårstid misshandlade hon mig psykiskt mer eller mindre dagligen .  Upplever det som ett stort hinder att ha fungerande relationer i livet, det är ju trots allt ens egen mamma. Terapi fungerar tyvärr inte, att bryta relationen är otänkbart då min mor inte mår så bra och emellanåt behöver mig ( som funktion inte person) för att avreagera sig på eller som tröst. Hon lever ensam och har inte många vänner så jag känner stort ansvar för henne samtidigt som jag får extrem ångest av varje tillfälle vi har kontakt. Hur gör ni andra som är i liknande situation?

[Olive Kuloka]

Hej,

Känner igen det där. Växte upp med en narcissistisk mamma och även syster, med extremt dominant personlighet dessutom, efter att min pappa gått bort tidigt. Fanns inget utrymme för mina behov. Prestation var det enda som räknades, ovillkorlig kärlek fanns inte. Hade stark ångest som ung, men har övat upp förmågan att uttrycka känslor och behov efter terapi. Har fungerat ganska bra, har ingen ångest numer.  Tror det är där man behöver börja för att må bra själv. Och att sätta gränser.

Vad händer om du uttrycker dina egna behov och försöker prata med henne om din uppväxt?
Tror man får se sina föräldrar som de är med fel och brister och acceptera dem, förändra dem går ju inte, håller med om att man inte kan bryta med dem trots allt.
Men man måste stå upp för sig själv för att få en förbättring.

Men som sagt, jag skulle prata med henne förutsättningslöst om hur hon ser på allt. Hon kanske faktiskt älskar dig men är dålig på att visa det.

[Indigo Gorosi]

Hej Olive,

 

Ja det är nog många som har liknande situation. Tyvärr fungerar det inte att uttrycka behov, ha en egen vilja eller sätta gränser , hon blir mycket elak vid minsta antydan ( och jag klarar inte av det mer eller mindre massiva psykiska våldet som följer…). Det går så långt att jag ofta önskar att jag aldrig fötts. Hon ser mig bara som ett ting att använda vid behov, det känns hopplöst att se sig själv som värd att sättas gränser för. Känner stor sorg för att ha blivit bestulen på ett liv med meningsfulla relationer till andra ( hon tål inte att jag står någon annan nära eller skapar något som är mitt eget, då är jag en egoist enligt henne). Har gått mycket i terapi men det hjälper bara för stunden, jag har hela mitt liv låtit henne bryta ner mig helt och hållet, tvivlar ofta på att jag överhuvudtaget existerar. Det gläder mig att du lyckats stå upp för dig själv, var fick du kraften ifrån?

Så svårt! <3 Tänker också mycket på ditt liv, att du ska få uppleva ett rikt liv med allt vad det innebär. Förstår att hon i åratal skapat den dynamiken att du känner ett enormt ansvar för henne men sanningen är att alla vuxna människor ansvarar för sig själva. I annat fall får man söka hjälp hos sjukvården eller med boendestöd. Jag tycker du ska överväga att säga upp bekantskapen med henne. Ditt liv passerar bara, fina du. Tiden går. Risken är stor att du blir extremt bitter vid en senare tillfälle i livet. Att man kastat pärlor åt svin. Jag har ingen relation med min mamma och äntligen slipper jag utfall och andra anklagelser som bara handlar om henne själv. Hon är så sjuk.

Kram

[Olive Kuloka]

Hej igen!

Det låter så plågsamt och sorgligt, önskar jag hade något bra svar, men jag hade nog dragit ned på kontakten. Ställt ultimatum att hon inte kommer att få besök om hon inte ändrar sätt och sen stå fast vid det. Men det är lätt att säga, destruktiva bindningar är inte lätt att ta sig ur. I mitt fall så flyttade jag tidigt hemifrån, 50 mil bort, min syster bodde kvar granne med mamma, de var mycket tightare vilket jag tyckte var bara skönt. Hade inte samma press. Nu lever inte mamma längre och min syster har jag brutit med, men är fortfarande påverkad av uppväxten, svårt att hävda mig, känner mig ofta nedtryckt i förhållande till andra kvinnor. Män har jag aldrig haft problem med däremot, varken i förhållanden eller som vänner. Min pappa var underbar, det är väl därifrån man fått kraft.
Finns det någon annan släkting eller vän som du kan besöka henne tillsammans med? Hur skulle det fungera? Eller någon sorts avlastning för dig som tar över mer och mer, utan att du behöver bryta helt om det känns för plågsamt. Dags att du börjar tänka på dig själv låter det som.