Hem > Forum > Arbete & Skola > Jag vill inte leva men jag vill inte dö
Jag vill inte leva men jag vill inte dö
-
Hej ,
Jag är ny här. Googlade själmordschatten då jag orkar inte ringa… och nu är jag här.
Svårt att förklara, men jag orkar inte mer..jag vet att det är tillfälligt , mina ångest attacker som kommer gå över och sen kommer tillbaka.
Men nu i en månads tid har jag känt att jag vill dö, samtidigt som jag är inte redo för det,jag avstår tom skada mig själv… ( förutom tröstäta då) .
Jag har upplevt stark trauma 2016, och ca där var jag redo att ta mitt liv. Men gjorde inte det …kanske borde. Jag har kämpat med detta i tystnad. Utåt ser det så bra ut, utbildning,jobb,familj och en glad människa men egentligen i det tysta r det riktigt mörkt.
Jag har haft ganska bra det senaste åren då jag har varit mycket upptagen , hittat på 100 saker, familj, jobb,välgörenhet, aktiv medlem i föreningen, heltidsstudier på det och enstaka kvällskurser.. alltså super super upptagen för att inte hinna tänka på annat.
Men… det hjälper inte längre, jag är trött, slutkörd och känslan att inte vilja leva längre har kommit tillbaka. Ångesten svämmar över gång på gång…
Samtidigt som jag vill inte dö på riktigt då jag älskar min familj och vill inte lämna detta arvet till mina barn….
Söka hjälp inom psykiatrin kan jag inte heller , jag skäms att möta mina kollegor…
Söka sig till VC kan jag inte heller, då jag är rädd att en liten prick kan förstöra mitt nuet ännu mer och då tar jag till mig självskadebeteende som har gått i dvala för stunden.
Jag har ingen ens att prata om detta.. känner mig så liten, orkeslös, och vill bara somna in fast inte dö för evigt … inte än ialafall.
Avregistrerad användareHej och varmt välkommen hit till forumet! <3 Förstått att det blir problematiskt för er som jobbar i vården att man såklart inte vill att ens kollegor och chefer ska få reda på massa privat information om en. Jag har ett vagt minne om att man som vårdanställd kan söka terapi hos någon separat organisation, men det var så länge sedan jag hörde om det (en läkarkompis som gjorde) så minns inte detaljerna, men kanske kan du googla på det?
Kram
Hej. Jag förstår dig fullständigt. Man vill inte dö, men man vill bara slippa ångesten. Jag känner detsamma. Har också ångest som kommer och går, brukar försöka fly den, men det är inte heller rätt väg att gå. Mest av allt skulle man vilja hamna i någon slags koma, sen vakna upp ett tag senare, då kanske ångesten lagt sig. Men det gör den tyvärr inte. Sökte mig också hit då jag inte vill ringa och har också känt i ungefär en månad nu att jag inte orkar längre. Att det hade varit skönt att slippa. Att berätta för någon är en lättnad, jag berättade för min mamma. Det var skönt, jag kan ringa någon nu när det är som jobbigast. Ibland har vi ingen i vår närhet vi kan tala med. Då vänder vi oss till vården. Mitt tips till dig är att höra av dig till vård i närliggande stad eller annan organisation.
ångesten triggar fight or flight. Vi kan inte slå den, då flyr vi och att inte vilja leva längre är vanligt, man vill fly.
jag hade en väldigt jobbig period ett tag sen. Började med medicin, den hjälpte mig. Jag kände mig lycklig. Sen hamnar man i dippar igen. Jag är oxkså lycklig utåt, man vill inte lägga sin börda på någon annan. Men ibland måste vi det, vi måste sätta oss själva först. Vi måste nå ut och berätta till någon. Du är inte ensam i dina känslor. Absolut inte. En prick är inte lika viktigt som din hälsa, snälla hör av dig till någon.
Jag vet precis. Har själv barn och fru som kanske är påväg att lämna mig dock för att jag mår som du gör. Jag släppte på korken och har allt låtit flöda ut. Är ännu kaos i huvudet och idag känner jag att det vore rätt skönt att inte finnas. Men nånstans vet jag att det blir bättre. Berätta åt någon, det känns så jävla mycket bättre.
Ta kontakt med prästen och boka ett själavårdssamtal! Ingenting dokumenteras och allt som sägs är det total tystnadsplikt kring. Jag var i en kris och min präst var den som gav mig bästa stödet, som gav mig hoppet tillbaka och gav mig insikter ingen annan kunnat. Nej det är inget hjärntvättande, inget dömande och du behöver inte vara troende eller medlem i svenska kyrkan. Du behöver bara få finnas och få stöd när ni pratar❤️ Jag är inte troende men att få en personlig bön (prästen frågade innan om det var okej om hon bad för mig) gav mig sånt lugn i kroppen så jag blev alldeles varm. Prova kontakta kyrkan där du bor (eller där du inte bor) och gå iväg på ett själavårdssamtal, det kommer vara det bästa du gjort på länge. Gör det för DIN skull❤️ Kram
Jag försökte ta överdos i November, pga att jag har gått igenom så mkt skit i mitt liv, en pappa som var alkolist fram tills jag var 7. Sen gifte han sig med mammas bästa väninna.
Jag hade mer kontakt med min morfar än honom så När morfar dog började depressionerna sätta igång på riktigt.
Jag skar mig, slog mig själv tills jag var alldeles blå om benen. Sen blev det flera överdoser av Alvedon, sömntabletter och nu senast tog jag 15 gånger så mycket som man får ta på ett dygn av mina antidepressiva
Jag fick panik under den överdosen och fastnade i mitt eget huvud. Jag fick för mig att jag låg i koma och att världen Jag levde i just då bara existerade i min eget huvud. Jag kunde se glimtar i taket av en sjukhussal och jag försökte i panik att “väcka” mig själv. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hallucinationerna var extrema och högst verkliga för mig. Jag försökte ta telefonen men telefonen åkte rätt igenom handen. Jag försökte hoppa på sängen för att få min sovande kropp att vakna. Jag kunde känna hur någon skakade I mig Och såg taket på sjukhussalen men vad jag än gjorde så kunde jag inte få mig själv att “vakna”
Då insåg jag hur rädd jag var för att faktiskt dö.
Jag åkte ambulans och de gav mig 4 påsar med dropp för att motverka den muskelsönderfallande effekten som medicinen hade haft runt mina njurar.
Jag har gått igenom mycket, jag blev våldtagen på min oskuld, jag har blivit ilurad en stor mängd hasch som slog ut hela systemet och jag kunde inte behålla någon mat eller dryck på nästan 2 år. Jag firade min 20årsdag på hjärtintensiven pga det med dubbla dropp och en vikt på 33kg.
Det tog 3 år av kämpande för att bli gravid, och när jag väl blev det så tänkte jag att allt skulle bli bra nu. Men ett år efter jag fött min dotter fick jag ett missfall och hela världen raderades för mig igen. Depressionerna blev värre och min dåvarande make varken, såg, hjälpte eller hörde mig när jag var på mina bara knän och gråtande sa att jag behövde honom, att känna att han fortfarande älskade mig och att jag fortfarande var värd någonting. Men han pekade bara på datorskärmen och fortsatte spela sitt dataspel.
Att jag valde att denna gången ta en större överdos var för att jag enbart kan träffa min efterlängtade dotter som nu är 6 år, mindre än 6 dagar i månaden.
Ironiskt nog överlevde jag och får nu enbart träffa min dotter under min mammas övervakning under mindre än 5 dagar i månaden för att alla inbillar sig att jag ska försöka igen när jag har henne hos mig!
Så jävla sjukt, det är jävligt stor skillnad på att jag tog överdos när jag var själv och att jag skulle göra det när jag har henne hos mig. Hela anledningen till försöket var ju för att jag knappt känner mig som hennes mamma längre, att jag träffar henne så sällan.
Nu är det utredning på socialen för alltihop och ingen finns där för att hjälpa mig. Eftersom exmaken hotar min familj att om de låter mig vara ensam med henne eller ens sover i samma hus som henne så får inte de heller träffa henne.
Jag försöker verkligen hålla fast I rädslan jag kände när jag var nära att dö.
Men det är en helt ny kamp mellan hjärna, kropp och själ.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.