Mars 2022 började jag snacka med en kille. Egentligen hade vi snackat redan augusti 2021 för att vi hade gemensamma lektioner, men han hoppade av och vi snackade aldrig mer.
Hursomhelst. Jag skulle nog säga att det går relativt bra, vi har träffats o så. Inte lika mycket som jag önskat men det är maj och vi går andra året på gymnasiet. Varken jag eller han har tid liksom.
Han är helt underbar. Respektfull. Omtänksam. Öppensinnad. Ja alltså vad fan helt jävla bra. Jag känner typ att jag hade dragit ner på honom, liksom… är inte lika bra och sammanhållen som honom. Känner typ att han förtjänar bättre. Sen är mina känslor instabila, ena dagen är jag intresserad och nästa dag tvekar jag på om jag verkligen är intresserad.
Sen är jag rädd för att servera mitt hjärta och mina hemligheter på silverfat till någon annan, trots att vederbörande är en bra person. Tänk om han inser hur kass jag är jämfört med honom? Tänk om han inte alls är intresserad och att jag har läst mellan raderna helt fel? Jag ville ställa in vår träff för att jag tänkte att det ändå inte skulle vara långvarigt… för att det finns inget som varar i all evighet.
En annan sak jag tänkte på var typ… jaja ok om vi hade blivit ihop… grejen är som såhär. Jag blir attraherad av folk, men jag är inte redo för sex. Känner inte att jag är i den tidpunkten av mitt liv där jag är intresserad av att ha sex med andra. Jag är 18 och jag har inte ens haft min första kyss för att jag engagerar mig aldrig fysiskt. Kyssen, den är jag väl redo för. Sex? Nej. Tänk om det ställer till det riktigt ordentligt?
Jag vet inte varför jag har en så negativ syn på kärleksrelationer som involverar mig.
