Alienerad

[Red Kylade]

Jag kan inte känna mig delaktig i samhället eller i några sammanhang. Det känns som det är en mur mellan mig och resten av världen. Som om jag inte hör hemma någonstans. Jag har försökt hitta gemenskap på flera håll. Genom politiska partier och anonyma narkomaner. Men jag kommer liksom inte in i gruppen. När jag missbrukade narkotika och alkohol hade jag inte detta problemet. Mest för att jag inte brydde mig. Jag var nöjd med att vara ensam och hög/full. Nu har varit nykter och ren i sex månader. Men börjar längta mer och mer att fly genom droger och alkohol. Börjar komma ihåg varför jag gillade skiten. Detta samhället är inget för mig. Denna världen är inget för mig.

//asocial missbrukare

[Purple Jilegu]

Hej,

Gör det ont att vara social eller är det du som vill vara social men andra drar sig ifrån dig?

Ifall det gör ont att vara social kan det vara social ångest som innebär att du är rädd för att hamna i situationer med andra människor, där du riskerar att känna dig bortgjord eller granskad. Det kan leda till att du undviker sociala sammanhang.

Några tecken på social ångest:

• Du får hjärtklappning.
• Du blir torr i munnnen.
• Du rodnar, blir varm eller känner dig kallsvettig.
• Det kan kännas som en klump i magen eller halsen.
• Du känner dig darrig eller svag i musklerna.
• Du känner dig yr eller som att du ska svimma

Typiska tankar vid social ångest kan vara “Jag gör bort mig”, “Tänk om det syns” eller “Vad ska alla tro?”.  Det är vanligt att vilja fly för att slippa den obehagliga situationen.

 

Jag förstår.. det tar enormt med energi att försöka passa in samtidigt som man vill behålla kärnan av sig själv.

Jag tror inte den här världen är formad för mig heller. Men jag tänker ändå försöka skapa ett rum där jag är och gör mitt bästa för mig själv. Jag vill tro att jag kan leva mitt liv annorlunda. Gå emot strömmen av livsbubblor och ändå känna något form av lugn.

Jag kommer alltid ha varit missbrukare. Jag kommer alltid ha varit deprimerad. Jag kommer alltid balansera mitt “nya” liv mot det gamla. Det är mänskligt. Vissa saker ska vi inte motarbeta. Och vi kan inte heller ta på oss ansvaret för hela världen. Vi får granska vad vi kan och inte med våra nya “jag”.

Vi är bara människor. Förutsägbara och upprepande. Vi ska nog klara av det här vi med.

<3 Fina du, så smärtsamt. Det låter som att du har kämpat jättemycket och verkligen aktivt jobbat för att hitta likasinnade och en gemenskap. Så sorgligt då när det ändå inte blir som man önskar sig.

Den där muren du beskriver tycker jag var så pricksäker och känner såväl igen. Tänker litegrann på 12-stegsrörelsen också att huvuduppgiften för den som går där handlar kanske framförallt om ett individuellt projektarbete – en egen resa? Att människor på ett sätt tillåts gå in i sig själva och kanske till och med stannar där, i stället då för att lyfta blicken, värna om gruppen primärt? Tänker att det kan trigga en och påminna om gamla minnen från förr om frånvarande och otillgängliga föräldrar? (om man haft det)

Jag tycker helt ärligt att lagsporter är det överlägset bästa för att känna gemenskap. Min erfarenhet är att 12- stegsprogram, politik och annat ofta kan skapa positioneringar och interna konflikter allra oftast. När det istället gäller sport så ingår det i sakens natur att man bekräftar och uppmuntrar varandra. Laget går före jaget. Mitt tips är alltså att hitta sammanhang där man tänker i banor av “lagarbete” och “teamwork” istället för individuellt? Kanske även dans kan fungera. Vet inte om du vill ha tips <3

[Red Kylade]

Purple Jilegu skrev:

Hej, Gör det ont att vara social eller är det du som vill vara social men andra drar sig ifrån dig?

Nej det gör inte ont att vara social och det finns inga som drar sig undan. Grejen är att folk är tråkiga. Jag kan inte relatera till dom eller deras intressen. Jag kan inte uppskatta vanliga svenssonaktiviter som melodifestivalen eller fredagsmys. Jag får inte ut något av att kallprata och jag känner ingen samhörighet med folk.

Det är väl mig det är fel på. Jag kanske sätter ribban för högt och är för kräsen med mitt sällskap. Men jag klarar inte av att prata om vad man såg på TV igår liksom. Har inte ens en TV.

Det är ett dilemma. Jag känner mig ensam men jag gillar inte folk.

[Red Kylade]

Red Legybo skrev:

Jag förstår.. det tar enormt med energi att försöka passa in samtidigt som man vill behålla kärnan av sig själv. Jag tror inte den här världen är formad för mig heller. Men jag tänker ändå försöka skapa ett rum där jag är och gör mitt bästa för mig själv. Jag vill tro att jag kan leva mitt liv annorlunda. Gå emot strömmen av livsbubblor och ändå känna något form av lugn. Jag kommer alltid ha varit missbrukare. Jag kommer alltid ha varit deprimerad. Jag kommer alltid balansera mitt ”nya” liv mot det gamla. Det är mänskligt. Vissa saker ska vi inte motarbeta. Och vi kan inte heller ta på oss ansvaret för hela världen. Vi får granska vad vi kan och inte med våra nya ”jag”. Vi är bara människor. Förutsägbara och upprepande. Vi ska nog klara av det här vi med.

Tack. Det var fint skrivet.

Det är väl bara att acceptera och försöka leva med att man är en konstig jävla missanpassad filur. Fast det känns fan inte värt det utan drogerna.

[Red Kylade]

Red Simyna skrev:

<3 Fina du, så smärtsamt. Det låter som att du har kämpat jättemycket och verkligen aktivt jobbat för att hitta likasinnade och en gemenskap. Så sorgligt då när det ändå inte blir som man önskar sig. Den där muren du beskriver tycker jag var så pricksäker och känner såväl igen. Tänker litegrann på 12-stegsrörelsen också att huvuduppgiften för den som går där handlar kanske framförallt om ett individuellt projektarbete – en egen resa? Att människor på ett sätt tillåts gå in i sig själva och kanske till och med stannar där, i stället då för att lyfta blicken, värna om gruppen primärt? Tänker att det kan trigga en och påminna om gamla minnen från förr om frånvarande och otillgängliga föräldrar? (om man haft det) Jag tycker helt ärligt att lagsporter är det överlägset bästa för att känna gemenskap. Min erfarenhet är att 12- stegsprogram, politik och annat ofta kan skapa positioneringar och interna konflikter allra oftast. När det istället gäller sport så ingår det i sakens natur att man bekräftar och uppmuntrar varandra. Laget går före jaget. Mitt tips är alltså att hitta sammanhang där man tänker i banor av ”lagarbete” och ”teamwork” istället för individuellt? Kanske även dans kan fungera. Vet inte om du vill ha tips <3

Tack för ditt svar.

Det är värt det utan droger. Och jag tror du vid många tillfällen håller med om det?

Känner verkligen igen mig i det du skrev om att känna sig ensam men också inte tycka om folk. Det blir ju fel oavsett vad man försöker göra.

Jag vill tro att anpassningen inte måste vara total melodifestivalsmys framför tvn varje helg men jag tror också att svårigheterna jag har ligger lite djupare eftersom inget funkar. Som om det är några saker jag helt enkelt inte erkänner för mig själv. Ett helt liv av skyddsstrategier har fört mig hit. Det krävs nog en del jobb att identifiera och rasera det jag byggt upp för att “bli normalare”.

Upplever du att du är den personen du vill vara trots allt du gått igenom eller bara ett resultat av allt du gått igenom?

[Red Kylade]

Red Legybo skrev:

Upplever du att du är den personen du vill vara trots allt du gått igenom eller bara ett resultat av allt du gått igenom?

Jag är den jag är på grund av det jag har upplevt och erfarit. Det är alla, mer eller mindre, tror jag. Jag tror inte att någon är det man önskar att man är. Jag önskar att jag kunde vara mer tolerant och social. Men det går inte.

Du då?

Hm. Jag hoppas vi kan utveckla de sidorna vi vill vara mer av. Annars är det kört för min del också.. hah..

Jag har väl mer eller mindre isolerat mig för att jag inte vet hur jag ska vara. Mina sidor från uppväxten och tills jag blev nykter är ju inte särskilt fina. Men jag är inte sån längre. Eller, jag tänker inte vara sån. Är väl lite mitt i ett tomrum just nu och väger fram och tillbaka. Umgås ju inte med någon så vet inte hur jag är egentligen.. Jag vill också vara tolerant och öppen inför alla sorters människor jag kan tänkas möta. Kunna veta hur jag ska öppna mig för att klicka med folk. Kunna läsa sociala situationer bättre och veta vilka sidor av mig som jag kan använda i specifika situationer.

Min fråga var mer en fråga om du tror du kan kontrollera din personlighet? Jag vill tro att vi kan det. Att vi kan använda erfarenheten till annat än vårt dagliga uttryck. Om du förstår hur jag menar..

[Red Kylade]

Red Legybo skrev:

Hm. Jag hoppas vi kan utveckla de sidorna vi vill vara mer av. Annars är det kört för min del också.. hah.. Jag har väl mer eller mindre isolerat mig för att jag inte vet hur jag ska vara. Mina sidor från uppväxten och tills jag blev nykter är ju inte särskilt fina. Men jag är inte sån längre. Eller, jag tänker inte vara sån. Är väl lite mitt i ett tomrum just nu och väger fram och tillbaka. Umgås ju inte med någon så vet inte hur jag är egentligen.. Jag vill också vara tolerant och öppen inför alla sorters människor jag kan tänkas möta. Kunna veta hur jag ska öppna mig för att klicka med folk. Kunna läsa sociala situationer bättre och veta vilka sidor av mig som jag kan använda i specifika situationer. Min fråga var mer en fråga om du tror du kan kontrollera din personlighet? Jag vill tro att vi kan det. Att vi kan använda erfarenheten till annat än vårt dagliga uttryck. Om du förstår hur jag menar..

Ja. Alltså man skulle väl kunna lägga sig till med ett leende och låtsas att man är någon annan, till exempel den man helst vill vara. Men jag tror inte det skulle innebära att man blir mindre ensam. Man skulle väl potentiellt kunna skapa ytliga relationer och bekanta på det viset antar jag. Men i slutändan skulle man ändå vara ensam.

All självhjälp (religion) går ju ut på att man ska förändra sig själv. Att man ska “utveckla” sin personlighet för att möta samhällets normer och förväntningar. Jag antar att livet skulle vara enklare om man bara gav upp och följde med strömmen. Det är ju det, till exempel, NA och Islam går ut på. Att kapitulera och underkasta sig. Låta någon annan ta över rodret så att säga.

Det är väl det dom flesta gör också. Dom kanske inte gör det medvetet eftersom dom, på ett naturligt sätt, har integrerats in i samhället och därför inte ifrågasätter det. Som barn som bara gör det sina föräldrar säger åt dom. Som litar blint på att det mamma och pappa säger är sant och rätt. Det måste vara befriande på sätt och vis. Skönt att slippa tänka och bara hänga med.

Men jag har inte den förmågan. Jag har alltid varit ifrågasättande redan som barn. Jag har aldrig lyckats passa in i en grupp (hierarki). Det är inte självvalt. Det är bara sån jag är. Jag tror inte det är för att jag känner mig överlägsen eller mer intelligent på något vis egentligen. Jag tror att det är något fundamentalt mänskligt som saknas i mitt beteende. Det är inte en fördel för mig att jag är sån här. Egentligen önskar jag att samhället var mer kollektivistiskt. Och jag tror att människor normalt sätt är ett “flockdjur”.

Nu blev det mest bara massa skitsnack och jag kanske misslyckades att besvara ellet möta det du skrev. Förlåt för det. Jag har mycket tankar i huvudet och ingen att prata med så nu blev det såhär.

Jag tycker du svarade rätt bra faktiskt.

Jag har också tänkt att det måste vara skönt att lita sig mot övertygelser eller en tro. Men jag är inte där heller. Jag försöker verkligen men lyckas inte möta samhällets krav. Passar inte in..

Människan är relationell. Vi kan inte se ett jag utan andra. Men när tror du personligheten sätts? I tonåren? Sen ändras vi inte?

Du får gärna dela med dig av dina tankar.