Yellow Kyfoso
Skapade svar
-
Jag tror på dig. Hur mår du idag?
Största steget är att acceptera
Har suttit av och till under hela helgen och lagt mig i andras trådar. försökt komma med förslag och delat med mig av erfarenheter. Har löst mycket av den skit som tyngt och handikappat mitt liv. Speciellt de terapier jag deltar i nu gör att jag anser att jag nog kan bidra med något. Vilket känns bra. Ironin i att jag sitter och hoppar in i de trådar jag får igenkännings-faktor av, där trådskaparen öppet och ärligt spiller ur sig det som tynger och berättar intima detaljer om sitt innersta (i kombination med en god portion självinsikt), har inte gått mig förlorad. Hur mycket jag mer än gärna delar med mig av de saker jag löst och delar ut stärkande ord som: känn ingen skuld, skam eller liknande (Helt enkelt uppmanar dem att fortsätta vara såhär ärliga och öppna mot sig själva och söka stöd). Så tar det emot mer än något annat att erkänna för någon annan om min allra största last och jag känner en bedövande skam inför sanningen. Jag har läst/hört någonstans att alla behöver någon som känner till alla ens synder för att man ska kunna gå vidare i livet. Så nu kommer helt enkelt min bekännelse med tillhörande utdragen text (känner redan innan jag skrivit orden att jag bara måste få ur mig allt): Jag är missbrukare. Jag har sniffat på det här faktumet både i min gruppterapi och sporadiska besök till NA för några år sedan. Har inte berättat hela sanningen där och snabbt försökt gå vidare eller på annat sätt slingra mig ur. Så sent som för bara någon månad sedan drog jag lögnen (medans vi satt och drog Kokain): ”Det är tur att man inte är missbrukare iallafall”. På den nivån av förnekelse och tidigare okunskap har jag varit så länge jag kan minnas. Att vara missbrukare är ganska speciellt har jag börjat förstå. Och i min mening är det ett värre helvete än enbart beroende. En behöver inte vara missbrukare för att en är beroende, Medans en missbrukare nästan ofelbart har minst ett beroende. Jag har flera. Det är en jävligt trist sanning men jag kan mer eller mindre knappt kan bruka mat när jag mår dåligt för jag glider väldigt snabbt över kanten och dövar mitt mående med det jag har framför mig. På samma vis vet jag inte om jag någonsin kommer kunna vara i en relation utan att skada den andra. Jag är 30 nu och har 4 misslyckade samboskap och många förhållande bakom mig. Jag säger inte att allt är mitt fel. Men jag kan definitivt se hur mitt missbruk har varit ett stort problem. Jag älskar att vara kär och jag älskar kärleken i sig. Det är nog den starkaste drogen jag någonsin tagit. Sköljer över mig och får alla mina bekymmer att vara som bortblåsta. Om jag älskar någon och får känna mig älskad i gengäld, så har jag kraften att uträtta underverk och klarar utmaningar jag tidigare trodde var omöjliga. Drogen är en sådan total eufori att jag likt en heroinist lika gärna hade kunnat bo under en bro eller i en tunnel, så länge jag har min älskade vid min sida. När ny-kärleken avtar och den sanna kärleken ska byggas upp så hoppar jag ofta på nästa drog: tryggheten. Därefter vårt sexliv o.s.v. Som ni hör är det här något som sätter en oerhörd press på min partner och jag, som den missbrukare jag är, greppar i luften om någon av förhållandets grundpelare svajar lite vilket får dem att rasera så småningom. Mitt missbruk och mina övriga beroenden klingar också dem dåligt om något i förhållandet prövas. När jag känner mig otrygg i exempelvis sexlivet eller känner att vår kontakt börjar bli lite sämre, så faller jag snabbt ner i porrträsket. Varje gång jag går in i ett förhållande som tar mig med storm så slutar jag tvärt med porren, vilket leder till att jag tar igen det med råge när jag väl är där igen. I två av mina samboförhållanden så tittade vi på porr tillsammans och vårt sexliv präglades starkt av det. Det är också i de förhållandena som jag känt att vi varit som längst ifrån varandra under akten. jag tog inte med mig den lärdomen utan försökte desperat införa samma fenomen i mitt senaste förhållande när vi började glida isär (Jag är glad för hennes skull att hon tvärt vägrade). Liksom många andra missbrukare så började jag min beroendekarriär med onani i tidig ålder. Jag onanerar inte lika ofta som en tonåring idag, men i kombination med porren så är det en billig och enkel krycka att luta sig mot. Jag har alltid haft det svårt, Dåliga/Otillgängliga/Inkapabla föräldrar, mobbad, överviktig, utanförskap, o.s.v, jag har det än idag. Kort och gott så har olyckorna avlöst varandra och jag har varit maktlös eller oförmögen/inkapabel inför dem. Så jag har hängt på min gode vän missbruket så länge jag kan minnas. Jag har lyckats lägga av med beroende som alkohol och rökning av cannabis/nikotin. Likaså är jag inte överviktig längre och mat är inget jag tröstar mig med. Jag började stjäla snus av min far vid 12 års ålder och har ännu inte lyckats klara mig utan det. De beroende jag har lagt av med väger nog luft i jämförelse med det missbruk jag ägnar mig åt idag. Mitt senaste samboskap tog slut för inte särskilt länge sedan och nu kan jag göra vad jag vill. I hennes ögon var amfetamin en smutsig drog, men kokain var okej. Så vid de tillfällena som gavs så tog jag alltid chansen, vilket var varje helg för vi bodde i en storstad och det hade normaliserats i vårt förhållande att ”Helgfestande” var standard. Till en början tyckte jag mycket om kokain och då i kombination med sex. Älskade hur ohämmad hon blev och hur sexet på något vis flöt ihop med mitt beroende av porren. Vi tog dock alltid kokain i större sällskap det sista året och jag tappade då helt smak för drogen då det var verkan på henne jag var intresserad av och vi mer eller mindre aldrig hade sex när vi kommit hem efter. Kokain gör mig känslokall och i mina ögon psykopatisk. Jag älskar att känna även om det gör lite ont hela tiden. Min förmåga att empatisera och sympatisera lever jag på. Hennes avsky till amfetamin och den uttalade avsmak hon kände inför att jag skulle bruka och indirekt ta in det i hemmet respekterade jag inte vid flera tillfällen, utan tog det när hon inte var närvarande. Eftersom hon har stor erfarenhet av drogkulturen så kom hon på mig varje gång och konfronterade mig, vilket jag försökte ljuga bort. Lögnen såg hon direkt igenom, men det blev inget samtal. Antar att hon redan då bara gav upp, Vilket jag förstår. Fy fan vad jag skäms över mitt beteende och de lögner jag har försökt dra genom åren. Saken är den att där kokain inte kunde fylla hålet jag har i bröstet så gjorde däremot amfetamin det. Jag känner mig empatisk och väldigt intresserad av andra människor, med en energi som ger mig möjligheten att engagera mig i andra på en helt annan nivå. Väldigt lätt att glömma mina egna bekymmer en stund helt enkelt. Jag är i dagsläget inte en daglig brukare och jag har inte utvecklat ett stadigt beroende, utan missbrukar amfetamin vissa helger. Jag vet att jag absolut inte behöver göra det. Känns skönt och den gamla vanan sitter i, att fly från det jag har framför mig och helt enkelt inte ta ansvar. Jag har hela mitt liv beskyllt dem i min omgivning som har misslyckats med sitt ansvar som skulle ha bidragit till ett ”normalt” liv för min del. Av farten och i min självupptagenhet så utvecklade jag ett väldigt bristfälligt sinne för ansvarstagande, tillsammans med en närmast icke-existerande respekt för jaget. Det är bättre idag och jag kan ta ansvar på den nivån att jag kan behålla både lägenhet och ett jobb som jag älskar och där jag är uppskattad. Har dock byggt upp ett berg av skulder hos indrivningsbolag och kronofogden pga min tidigare oförmåga, som jag inte alls tar ansvar för i nuläget. Skjuter hela tiden upp det med ursäkter som att jag ska bli kvitt mina privata skulder först. Detta har jag sagt i flera år nu. Ser ut som att jag kanske faktiskt lyckas vid löning och då önskar jag att jag kan ta ansvar för skuldberget. De terapier jag går i hjälper mig att ta tag i grunderna till mitt missbruk. Jag vet att jag är ute på tunn is och att den bana jag går på nu inte leder till lycka. Jag ser denna erkännande text som en del i att jag accepterar för mig själv att jag är missbrukare och lever med de restriktioner som ingår. Nästa steg, som jag ser det, är att ta komplett ansvar för alla delar i mitt liv med betoning på mig som missbrukare. Jag har sökt lite löst på nätet efter närliggande NA-möten men utan sann avsikt. Detta är något jag måste ändra på och faktiskt ta mig dit för att påbörja det livsnödvändiga arbetet. Av alla saker jag gjort i mitt liv och alla de vård/hjälp-instanser jag tagit mig till så är detta troligen det allra jobbigaste och svåraste. Vet inte hur mitt liv är utan mina kryckor. De har alltid funnits där. Även om de är självdestruktiva så har de givit mig styrka, kärlek, bekräftelse och allt annat som jag har saknat. Det är långt ifrån allt jag vill få ur mig, men jag tror att några av mina värsta synder nu finns ute för allmän beskådan. Det känns lite bättre redan nu. Inget av det jag har skrivit är en ursäkt för någonting. Insikterna är redan där och sätter sig djupare och djupare som lärdomar i mitt sinne. Jag har agerat vidrigt så många gånger och jag har sårat så många. Finns väldigt få personer som har varit i min närhet, som jag inte är skyldig minst en ursäkt. Jag har hamnat på en väldigt destruktiv bana och har inga lögner kvar att dra snart. Jag är så jävla trött på att ljuga för mig själv och andra. Önskar verkligen att jag magiskt kunde hitta styrkan att vara sann. Har försökt hitta en missbruks-kategori här men har inte lyckats. Om det finns en och jag missat den så får en moderator gärna flytta mitt inlägg. Jag är inne på mitt tredje, mer eller mindre, sömnlösa dygn. Så vet redan att jag inte är helt med på banan för tillfället. Om det är någon som läser detta så hade jag uppskattat kommentarer om mina tankar och allt annat jag nu skrivit. Speciellt om du påbörjat det hårda arbete jag har framför mig och kan avvara några hjälpande ord.
Jag tror på dig. Ge inte upp. Att acceptera är en bra bit påvägen. Allt tar tid. Och skiter det sig så börjar man om. Kram