Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 261 totalt)
0
  • Hoppas du får bra stöd genom din kontakt med psykiatrin. Visst kan man bli rädd för sina egna tankar, samtidigt går det faktiskt att ändra sitt sätt att tänka. Det kan vara svårt att bryta dessa tankemönster, men är fullt möjligt. Ångest är i dom flesta fall också ett tecken på att det krävs vissa förändringar i ens liv. Dom flesta tror att ångest är något dåligt men så är det inte. Det är en vän som tar hand om oss, även om känslorna kan vara obehagliga så finns dom inte för att plåga oss, utan för att tala om att det eventuellt krävs vissa förändringar för att vi ska kunna må bra. Eller iallafall kunna hantera livet. Vet inte din livshistoria men önskar att du ska hitta olika lösningar så att du hittar dit. Att du ska hitta din mening med livet. Vi är alla värda att må bra, tro inget annat. Oavsett hur du känner idag, hoppas jag att du en dag kan bli din egen bästa vän. Det är inte meningen att vi ska leva ett liv utan problem och bekymmer även om det är så vi alla egentligen vill leva och det enda sättet vi tror är att uthärda tillvaron. Fast det är även det som gör att vi lär känna oss själva och gör att vi växer som personer. Den ”diagnosen” du fick som väldigt ung får mig att tänka på vissa personer som också fått felaktiga besked, såsom att dom till exempel aldrig kommer kunna gå igen efter en olycka, bli frisk från en allvarlig sjukdom eller liknande, men där personen bevisat motsatsen. Jag hoppas du kommer till en punkt där du kan hitta kraften att bevisa motsatsen, att du trots allt kan bryta dina mörka tankar och hitta det som får dig att fortsätta och förhoppningsvis får dig att må bättre bit för bit. Man kan uppnå det genom bland annat motivation, med bra stöd och hälsosamma relationer. Det är viktigt att hitta dom små guldkornen som är viktiga för just dig. 💙

    Jag förstår att du är kluven när det kommer till relationen till dina föräldrar. När man växer upp i in dysfunktionell familj med fysiska/ psykiska hot och övergrepp så blir det onormala en normal tillvaro, för att man inte vet om någonting annat. Man lär sig även vilka ”regler” som gäller inom dom fyra väggarna. Vet att jag själv iakttog och lyssnade efter olika signaler som kunde avgöra vilket humör min mamma var på. Jag kunde till exempel höra på hennes steg, röstläge eller hur hon stängde en skåpdörr vad som väntade, eller få den blicken- onda ögat- när hon bara stirrade iskallt. Att hon letade efter en anledning att få ett utbrott och ge sig på första bästa familjemedlem som kom i hennes väg, som kunde vara för minsta lilla sak. Hon hade också sina bra dagar, en person behöver inte vara ond helt och hållet. Det är väl mest att man inte orkar med den psykiska pressen att leva med en sådan person, det blir ingen normal tillvaro då det orsakar mycket smärta, samt att man själv blir dysfunktionell för att kunna fungera i samhället och när det kommer till andra relationer man måste ha i livet. Man får inte lära sig att interagera med andra människor på rätt sätt, och har en negativ påverkan på många sätt. Om jag förstått det rätt så tål inte dina föräldrar, kanske mest din pappa, att du har en egen vilja eller egna tankar och känslor. Personer med en emotionellt instabil personlighetsproblematik har ingen självinsikt som leder till en oförmåga och ovilja att ta ansvar för sig själv och sin inverkan på andra. Klarar inte kritik, utan ser den som ett angrepp och som bristande lojalitet, och tror sig ibland vara intellektuellt överlägsen. Dom kan heller inte känna empati, eller bryr sig helt enkelt inte för att dom inte vill. Det man helst vill är att stå på sig, göra uppror, få någon slags förståelse, men det är tyvärr inte möjligt när det kommer till vissa personligheter. Kan det eventuellt vara skillnaden mellan dig och din syster? Att hon kom lindrigare undan för att hon backade och fogade sig lättare än vad du gjort? Jag vet av egen erfarenhet och den kunskapen jag har idag om personlighetsstörningar att den kampen vinner man inte. Allt som görs och sägs kommer studsa tillbaka på en själv, att det är man själv som framkallat situationen att bli utsatt för diverse övergrepp, att det är ens eget fel. Därför är det ingen idé att ge sig in i någon verbal kamp med dessa personer. Hur mår du idag? Får jag fråga vad du har för planer och drömmar om din framtid? Det är trots allt viktigt att du ger dig själv hopp, och siktar på en annan slags tillvaro så småningom. 🦋

    Jag har bara hört talas om en terapeut som heter Christina Papadopoulos, med erfarenhet och kunskap när det kommer till stöd och terapi för personer som varit utsatt av någon med just narcissistisk personlighetsstörning. Om jag inte minns fel så var hennes mamma samt en man hon varit gift med narcissister. Du kan läsa mer på Epiphany eller Ewrika – mottagning för kvinnor. Hon har även en Youtube- kanal, Instagram och Facebook. Kika gärna där. När man söker efter psykolog eller terapeut tror jag det är viktigt att kunna efterfråga och ställa vissa krav vilken slags specialkompetens och erfarenhet inom det specifika området man har behov av för att förhoppningsvis kunna få bra hjälp. Det är ju skillnad på äpplen och päron, precis som olika behandlingar är inriktade och har olika effekt på oss människor. En metod funkar inte på alla, då vi är så olika som individer samt dom upplevelser och erfarenheter vi bär på.❣️

    som svar på: Hon försvinner

    Det kanske är just i det hoppet mellan grundskolan och gymnasiet den förändringen sker. Var så även för mig, och kan nog bero på att det är ofta där man bryter med dom man är van att umgås med, alla sprids för vinden då alla ska välja sin egen väg inför framtiden. Att någon är mer snäll mot en ny person kan bero på att man inte riktigt känner varandra ännu, och vill visa sig från sin bästa sida. Kan ses som lite inställsamt, men det är väl så många fungerar för att kunna komma närmare en annan person. Förstår att du blir ledsen, det är jobbigt när man känner att ens tillvaro eller personer man känt sig nära plötsligt förändras, det kan samtidigt skapa en oro och rädsla, och att man känner sig åsidosatt och utanför. Jag hoppas att du får ha kvar din vän, kanske på ett annat sätt just för att alla förutsättningar kan förändras till exempel när man byter skola, jobb och så vidare. Om det finns möjligheter kan det vara bra om du också ser dig om efter andra personer du kan tänka dig att bli vän med, då man blir väldigt sårbar om man lägger full koncentration på endast en bästa vän. 💕

    Det blir alltmer vanligt att man kan läsa om psykopater och narcissister som finns omkring oss. Det ges ut alltfler böcker, tidningar skriver om det och man kan googla i ämnet. Vem som helst kan råka ut för en psykopat/narcissist som använder sig av härskarteknik för att få som den vill. Dom orsakar stor skada på oskyldiga människor, och barn i dessa familjer får skador för livet!

    Narcissistiska föräldrar är som giftiga spindlar. Dom fångar sina barn kallt och hänsynslöst i ett nät av känslomässigt lidande. I dessa familjer finns det alltid en person som sätter sina egna behov framför alla andra. Därmed får den personen total makt, kan manipulera dom andra och få dom tro att det som den säger är det enda som är riktigt. Barn i dessa familjer förstår mycket väl att något är fel i deras familj, men kan inte göra något åt saken. Dom kan bara gå med på att tryckas ned, bit för bit. Dom som växt upp i sådan miljö har sagt att på utsidan ser familjen perfekt ut, men på insidan är livet ett helvete. Det är väldigt svårt att komma bort från denna svåra situation. Familjen har sina egna speciella regler, som har att göra med en enda person. Den personen bestämmer. Rättigheter och erkännande tas bort från alla andra! Därför är det mycket vanligt att barn saknar känslomässiga band till föräldrarna. Föräldrar som negligerar sina barn och utsätter dem för kränkande dålig behandling i det tysta, och ingen utomstående som förstår problemet eller bryr sig om att lyssna på förtvivlade signaler. Sanningen är att denna ohälsosamma familjesituation tystas för evigt, genom att man ofta kapar grenarna på familjeträdet. Släkten tas effektivt bort från familjen. Ingen ska få veta sanningen. Barn som växer upp i dessa narcissistiska familjer kämpar hårt med att erkänna övergreppen, den kärlekslösa tillvaron och den psykiska skada som dom genomlider. Men i andra personers ögon växer dom upp i den perfekta familjen.

    Det här är så viktig kunskap att känna till att det borde vara ett obligatoriskt ämne i skolorna, på olika utbildningar och på arbetsplatser.

     

    Jag lider verkligen med dig i din situation, känns som du är ställd mot väggen och inte kan ta dig därifrån hur du än gör. Jag vet att man är rädd att berätta, att inte bli trodd eller att det ska leda till vissa konsekvenser, men tids nog måste du berätta, för att kunna bli ”fri”. Om det händer nu eller senare bestämmer du själv, och till vem. Tills vidare kan jag bara råda dig till att ligga lågt och undvika konflikter i din hemmiljö, även om du vet att du har rätt och din pappa, men även din mamma, gör fel. Du är smart, du förstår att du hamnat på en plats där du blir kränkt och det är inte rättvist. Du har samtidigt fått en inre styrka på grund av det, håll fast vid den. Jag förstår också att du är fast i din situation, med tanke på din ålder och så vidare, det är inte bara att sticka iväg eller bryta upp då. Även om det är det man vill och skulle behöva. Jag har ingen direkt lösning, är ingen expert inom området. Hoppas däremot att ytterligare medlemmar som läser det här ska hoppa in i tråden och komma med råd. Jag länkar till UMO’s hemsida, och hoppas att du eventuellt kan hitta bra info som passar dig just nu i din situation.

    https://www.umo.se/att-ta-hjalp/

    som svar på: Har allt men inget.

    Tråkigt att människor är så dåliga på att ge komplimanger. Tycker nog att det är så generellt oavsett vart man befinner sig i det riktiga livet. Däremot kan jag tycka att Instagram har en konstig funktion för vissa människor som bara tycks använda det mestadels för att fiska efter komplimanger, oavsett anledning. Det känns inte äkta, och vet inte heller om det fungerar till att stärka självkänslan på riktigt. Dessa kommentarer kan man kanske bli glad för, tillfälligt, men självkänslan är nog bestående. Där bryr man sig nog inte speciellt om man har bra självkänsla ändå, varken om det är bra eller dålig respons. Du har ju kommit långt när det gäller att förbättra ditt mående, vad tror du att det är som fattas för att du skulle kunna må ännu bättre? Givetvis är det tråkigt att man inte har personer i sin omgivning som inte är frikostiga med att ge komplimanger eller säga att man gör ett bra jobb, för det är ju positiv uppmuntran som dels gör att man fortsätter presterar, och tycker det är kul. Samtidigt som man kan må bättre av det inombords, även om man inte får komplimanger för sitt yttre. Jag tror definitivt inte att det har med dig att göra, utan personerna i omgivningen. Även om jag också kan ”tolka” min omgivning på olika sätt så stämmer det oftast inte med verkligheten, utan är mer hjärnspöken. Men självklart vill vi bli bekräftade, sedda, hörda, det ingår i att vara människa. Utan det kan vi få en känsla av att vi inte finns eller betyder något. Jag hoppas att du hittar ditt rätta element och en tillvaro som du kan få positiv energi av. Kanske inte inom ditt arbete, men eventuellt genom ett intresse eller hobby av något slag?

    Det är en vanlig känsla att man känner som du gör när man tycker allt går emot en, ingenting är roligt och man ser inte sin framtid. Du är dock lika förtjänt som alla andra att må bra, vet inte vad det grundar sig på att du känner att du inte gör det, men det hindret måste du försöka ta dig förbi. För du och din framtid är viktig. Alla är vi viktiga och betydelsefulla för någon, inte minst för vår egen skull. Om jag var din mamma skulle jag verkligen vilja veta om du inte mådde bra, finns det någon möjlighet att du skulle kunna prata med din mamma, som du tycks ha förtroende för? Hon kanske inte kan hjälpa dig akut, men tror att du skulle kunna må lite bättre bara genom att få prata med någon och förmedla hur du mår, och kanske även få hjälp att söka någon professionell kontakt. Att självskada sig brukar vara tecken på inre stress, det finns ju också olika organisationer att söka stöd  och hjälp hos, även att man kan vara anonym. Då tänker jag först och främst på exempelvis Bris, eller Shedo som har en anonym chatt med volontärer som själva haft självskadebeteende. Jag önskar också att du kan söka hjälp via din skola så småningom, för dom vet hur dessa problem ska tas om hand på ett bra sätt. Jag hoppas att du tar beslutet att söka hjälp för att orka stå ut…. Även om livet är mörkt just nu så finns det möjligheter att kunna må bättre. Kramar till dig! 💙

    Förlåt, missade att du är i tonårsåldern. Vad finns det för möjligheter att prata med någon i din skolmiljö? Kurator, sjuksyster, lärare? Det finns ju även bup, ungdomsmottagning, eller någon annan vuxen du har förtroende för?

    Det är aldrig rätt att slå varken människor eller djur, finns inget som rättfärdigar det. Det är inte ditt fel. Har aldrig varit och kommer aldrig vara det, oavsett vad som händer. Din uppväxt har gjort att du har hamnat i ett medberoende, där dina behov inte uppfattas som viktiga utan där du främst har fått fokusera på dina föräldrars behov framför dina egna. Föräldrar som själva är i behov av uppmärksamhet och kärlek, men inte får det, lär omedvetet och indirekt sina barn att det är själviskt att tänka på sina egna behov och känslor. Det blir mönster som är svåra att jobba bort, då det oftast byggs upp i barndomen och ligger djupt rotade, Personer som är medberoende förstår oftast inte att beteendet är sjukligt eller onormalt. Men det är tecken på att din pappa har allvarliga problem som han borde tagit itu med lång tid tillbaka, och inte utsätta andra i sin omgivning för. Att lägga skuld och skam och hota sina barn är ett sjukt beteende. Som kommer följa dig lång tid framöver. Det bästa vore att kunna bryta din situation för att kunna få distans och ta itu med dina tankar och känslor på dina egna villkor. Och samtidigt få professionell hjälp att bearbeta det. Vet inte din livssituation i övrigt, ålder, sysselsättning och så vidare, vart du kan söka hjälp med tanke på det. Vårdcentral, skola, arbetsgivare, mm.
    Tänker på dig! ♥️

    som svar på: Hantera triggers

    Träffade en kille ett tag som hade separerat från sin fru och hade barn ihop som inte hade lämnat det förhållandet bakom sig och hela den situationen blev precis så, olustig och obekväm. Hela han kändes väldigt flyktig och rädd att det skulle utvecklas till något djupare så fanns inte mycket att bygga på. Tror han samtidigt hade dåligt samvete gentemot sina barn och att det var mycket därför han var hal som en ål. Är inte riktigt rätt väg att gå, då det inte går att trösta sig och försöka glömma genom att hoppa in i något som man egentligen inte är redo för. Samtidigt var det ett bevis på att han hade bra egenskaper, men inte rätt läge att inleda något nytt.
    Vilken otrevlig upplevelse för dig att bli uthängd på det viset! Den killen hade lite att jobba på. Det kan vara lite skönt att kunna skylla på någon annan också när något går åt skogen, att man själv gjort allt man kan och att det är den andra parten som är tvär och oresonlig. Då behöver man inte reflektera så mycket över sig själv. Det är ändå oundvikligt att inte gå på några nitar i livet, förhoppningsvis bidrar det till att man får bättre utvecklade antenner och kan sålla bort det som inte tillför något bra i ett tidigare stadium. 😌

    som svar på: Hantera triggers

    Fast det är bra att du vet vilken slags person du skulle kunna tänka dig inleda en relation med. Även om man inte exakt vet vad man söker, så kan det ju hjälpa om man iallafall vet vad man inte söker efter. Självklart finns det kvinnor som vill och kan agera modersgestalt, men med en brokig bakgrund så behövs det nog någon som står ganska stadigt på jorden. Kan bli för svajigt annars. Kanske även du söker någon som du förstår att du kan ställa krav på, inom rimliga gränser förstås. Det kan väl ofta vara där någon vänder på klacken för att det blir ”jobbigt”, just för att vissa vill ha så kravlösa förhållanden som möjligt. Många likställer ju krav som något slags kontrollbehov, som inte alla fixar. Fast ”kontroll” i vissa sammanhang är tecken på att man faktiskt bryr sig om personen och förhållandet. Typer man ska ducka för, ja dom finns definitivt. Skulle nästan kunna bli en ny raggningsreplik; ”Har du klivit ur bubblan efter ditt ex, eller blir vi 3?”. Redan då skulle man ju få svar vart personen befinner sig mentalt. 🤣

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 261 totalt)
0