Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 1,205 totalt)
0
  • som svar på: Om döden
    Trådstartaren

    Spännande att läsa era tankar <3

    Om jag fick önska hade jag uppskattat om min pappa istället hade ägnat sig åt en hyllning till livet. Såna personer och föräldrar ser man ibland, tror t ex sångaren Lalehs föräldrar var såna – och även hon själv. De flydde väl från Iran och hade svåra upplevelser med sig, men riktade in sig på det goda, ljusa och vackra. Så tror jag man bygger upp starka barn och ger de därmed också verktygen att klara av att härbärgera dödsfall och andra svåra epoker av sitt liv.

    Man säger ju också att folk i regel flyr när personer i sin bekantskapskrets drabbas av dödsfall. Som att det finns en beröringsskräck och rädsla för att närma sig och därmed själv riskera ”dras ner”. Är det kanske även dödsångesten där som talar inom människan? Man vågar inte ens tänka tanken att man själv kan drabbas av samma sak och då är det lättare att låtsas som om ingenting riktigt har hänt, eller hålla avstånd till det?

    Tror att de personer (t ex min pappa faktiskt, och säkert du Azure Lufoki) som själv upplevt flera (eller mycket) dödsfall, är de som också vågar stå där, t ex vid dödsbäddar, men även är de som ringer och ”ligger på” ifall någon varit med om något fruktansvärt.

    som svar på: Me too
    Trådstartaren

    Ingen fara! <3 Förstår precis känslan och utmaningen när man är slut själv. Text då kan vara så betungande. Ta väl hand om dig fina du <3 Känn ingen press att svara på mina inlägg. Det fullständigt sprutar ut information från mig, det är inget att bry sig om =) <3

    Jag förstår. Tänker att det definitivt inte handlade om dig att du inte fick kärlek. Och också att det är ett friskhetstecken att du absolut inte skulle kunna behandla dina barn likadant som det du själv blev utsatt för. En del normaliserar sina uppväxten och tycker det var helt i sin ordning, och så går arvet vidare. Du däremot, är ett tydligt exempel på motsatsen – det ska du vara stolt över tycker jag <3

    Att inte ta upp sitt dåliga mående med sin ursprungsfamilj tror jag är vanligt förekommande. Däremot att prata med sin nya familj tror jag ibland kan hjälpa, iaf om barnen undrar varför föräldern är nedstämd, då kanske man kan förklara lite om sin uppväxt och bakgrund – i den mån det passar och givetvis beroende på hur gamla barnen är?

    PTSD är just vad EMDR ska vara bra för. En hemsida som finns för detta är emdr.se.

    Ledsen att mitt förra inlägg blev rejält ”overload”. Ser nu också att det var lite väl mastigt. Ber om ursäkt för det.

    Värme <3

    som svar på: Känns hopplöst

    Bara så jag förstår rätt: Är dilemmat att du inte klarar av att motivera dig själv tillräckligt för att gå till jobbet under en längre tid? <3

    Skulle vilja rekommendera terapiformen EMDR (ögonrörelser) som kan bita otroligt bra på sånt här (egna erfarenheter, är förstås subjektivt). Privata terapeuter kan ha det. Där får man beskriva olika situationer (oftast gamla erfarenheter så tänker på det du skriver om bråken hemma och kärlekslösheten) och sedan gör man ögonrörelser och på så sätt förhoppningsvis ”självläker”. Det är hjärnhalvorna som jobbar och man får lära sig att förändra sin självbild och även se vilka behov man hade förr – och vilka man har idag.

    Kan verkligen känna igen mig väldigt mycket i det du skriver om att man kan bli ”needy” i relationer och känna att man är som en hink utan botten. Tror (och hoppas) samtidigt (egna erfarenheter) att vissa beteenden också kan trigga igång den här mekanismen starkare tillsammans med andra, än vad som kanske är nödvändigt? Håller du med?

    Ett råd är hur som helst att våga ta ett steg tillbaka och analysera vad som egentligen pågår inom en (det är ju sånt man oftast gör i terapi med terapeuten, men tänker att man lika väl kan göra det själv också). Vad är det som triggar igång (vilka associationer får man) det akuta behovet (om det är så) av t ex kramar och bekräftelse? Här tänker jag då att det är viktigt att gå emot känslan att hitta detta behov hos motparten och istället övertyga dig själv om att man klarar sig ändå? <3

    Menar då inte att bita ihop utan jag menar att stoppa de starkaste impulsiva känslorna i stunden och försöka härbärgera att det är okej ifall det uteblir. På det här sättet om man gör så återkommande tänker jag kan bidra till att man återfår känslan av kontroll kring sitt eget känsloliv, man är inte längre beroende av den andre på samma nivå, och slipper ta så illa vid sig.

    Kortfattat: Jag tror inte det är sitt vuxna jag som som skriker efter kärlek oftast, jag tror mycket oftare det är sina tidigare trauman och sitt ”inre barn” det handlar om då. Och där är det viktigt att skilja på tidigare behov och vilka mekanismer som gör att man hamnar i samma känslor av övergivenhet.

    <3

     

    En hobbypsykolog-tanke är att det låter som att sättet som hon är på (menar inte att lägga en värdering i det) kickar igång dina barndomstrauman av t ex övergivenhet? Att ju mindre du får, och därmed känner dig osynliggjord, gör att behoven ökar i takt med att få ännu mer av just detta? Kan bli en ond spiral också att motparten drar sig för att ge detta då denne inte förstår riktigt proportionerna och var det tar stopp någonstans?

    Vill du ha ett råd? <3

    som svar på: Me too
    Trådstartaren

    Det är intressant att läsa det du skriver. Tycker det låter sunt och klokt också att avvakta när man känner sig skör och liknande <3

    Fick lite tankar också när jag läste om det att relationer inte tar en bort från alla svårigheter. Har nog trott att det kanske är en grundtanke om relationer för mig också – eller kanske liksom att det är en vedertagen ide om livet? Löftet om kärleksrelationen likt riddaren på den vita hästen?

    Om jag är lite mer äkta emot mig själv, vilket brukar vara ett vinnande koncept för att hitta blinda fläckar i sitt inre, tror jag det handlar om upplevelser. Jag drömmer om nya upplevelser av; Intimitet, lära känna en ny persons inre, om att släppa in nya människor (det vill säga den personens släkt, vänner). Göra mitt eget liv större. Tror det handlar desto mindre om att ”bli räddad”, hamna i ”de rosa molnen” mm. Men jag kan ha fel. Fast jag tror inte det. Tror det innerst inne är det jag saknar. Alltså inte nödvändigtvis kärlek eller tillhörighet, utan det berikande att släppa in någon annan i sin sfär. Det lockar något otroligt. Och tänker att just sådant brukar skapa känslor av att livet är fascinerande, värt att leva, är spännande. Nya erfarenheter.

    Vad är jag då så rädd för? Jag vet inte det. Eller jo, jag vet visst det. Är livrädd att hamna i något dysfunktionellt. Inte minst eftersom jag har en uppväxt där mina föräldrar försökt blåsa mig på olika sätt. Det är så jobbigt när de psykiska besvären då blomstrar upp. Kan ta år att bli av med igen. Så det handlar nog om rädslan för att förvärra mitt psykiska mående. Eller riskera det. Att gå in i en relation – samt vara i det -är lite som att lägga hjärtat i handen. Det kan hända i princip vad som helst.

    Som jag förstått det är det väl mer konkreta lösningar du vill ha? Alltså förslag och engagemang på sådant som skulle göra att du fick en annan livssituation? T ex hade en sysselsättning (jobb, studier) som du trivs med? Håller helt med dig att empati inte precis hjälper i ett sådant fall utan det krävs problemlösningsförmåga snarare.

    som svar på: Me too
    Trådstartaren

    Olive Cukuro <3 Ledsen att höra! Så fruktansvärt att du också varit med om det <3

    Efter jag skrivit om det kände jag att det här kanske är lite löjligt att jag går runt och är så ”himla rädd”. Alltså med lite distans till detta är nästan de känslomässiga sveken desto värre ärligt talat. Våldtäkten var hemsk, det var den verkligen. Blev stum i månader efter det. Stängde av. Det var droppen för mig också i mitt redan dåliga mående och all skit jag varit igenom. Men vet faktiskt inte ändå om jag kan ”skylla på det här”. Ärligt talat tror jag faktiskt det handlar om min anknytning (en undvikande anknytning) snarare. Rädslan över närhet, över svek, såna saker. Jag gömmer mig nog gärna bakom mina trauman ibland och säger ”det beror nog på det”. Jag tror jag är feg helt enkelt, därför dejtar inte jag. Och absolut dåliga, speciellt känslomässiga, erfarenheter, som gör att jag tvivlar. Kanske borde börja läsa böcker om anknytning igen.

    Vill du berätta mer om hur du tänker i ditt liv med dejtande och att ge det tid – lyssnar jag gärna <3

    Ok, förstår. Menar du typ att du vill vara självständig, stark och fri som vuxen? Alltså tolkar ”välvälja” som att du blir nedvärderad och som att du inte skulle klara dig själv på något sätt?

    Typ om man märker att personen fulsnokar tänker jag att det är att lägga sig i? Ifall någon vill gotta sig i ens olycka och liknande? Kanske är det vad du snappat upp? Människor är inte intresserade av att hjälpa dig på något sätt utan de är nyfikna på ett fult sätt att ta reda på något om din historia, bakgrund eller varför man är/hamnat i den situationen som man är i – för att själva må bättre?

    som svar på: Börjat nytt jobb

    <3 Låter lite som att du är överbelastad? Alltså har för mycket uppgifter och därför känner att du inte riktigt är ”i fas”? En tanke är, om möjligt, gå ner i arbetstid till kanske 75 %?

    Så otroligt spännande med boken, wow, vad häftigt!

    Kanske ta ett samtal med chefen och säga att du vill skriva på den också och önskar lite tjänstledighet på 25 %?

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 1,205 totalt)
0