Jag känner så mycket igen det ni skriver. Jag känner mig oerhört ensam och har inga vänner kvar. Jag har bipolär 2 och kraftiga svängningar vilket har gjort att mina vänner som jag hade inte vill ha något med att göra när jag har betett mig så illa. Jag är sjukskriven och klarar knappt att ta mig hemifrån. Att åka buss eller tåg är uteslutet. Ibland frågar jag mig själv vad är det för mening egentligen. Att jag är bara till belastning. Jag har en son och en dotter. Min son har jag förlorat. Han vill inte prata med mig alls. Bor ganska nära min dotter. Men hur mycket ska jag lägga på henne? Helst skulle jag vilja att vi pratade varje dag och att hon ska ha sten koll på mitt må ende. Jag har enormt stort bekräftelse behov från henne. Att hon ska se mig och förstå mig hela tiden. Vilket inte funkar. Hon jobbar 12 timmar per dag och är singel med sina två barn. Och hon själv har OCD och Borderline. Hon upplever att jag sätter för stor press på henne vilket gör mig oerhört besviken på mig själv. Därför är jag här. Hitta utåt. Någon som känner igen?
