Känner samma hela tiden. Förra året fick min familj kontakt med bup efter att jag försökte ta livet av mig. Jag hamnade på sjukhus med drop i en vecka. Sen tidigare hade jag utvecklat ett självskadebeteende som jag tillslut hade samlat mod att berätta om. Nu går jag på anti depressiv medicin och gjort det i snart lite mer än ett halvår men fortfarande känns det som att livet är helt meningslöst. Mina föräldrar tror att allt är bra nu men det är ju inte konstigt eftersom jag är för feg för att säga att jag fortfarande mår piss och att jag fortfarande skadar mig själv ibland och att dosen borde höjas även fast jag är uppe i drygt 125 milligram och max är 200. BUP sa också att det inte vore rimligt att en helt jävla vanligt tonåring som mig skulle behöva komma upp i den nivån. Antagligen en stor anledning till varför jag inte vågar säga något. Nu skrev jag en jävla uppsats om hur boring och omeningsfullt mitt liv är och allt jag gnäller över när jag ska vara glad att jag får mat osv. Skit i allt jag skrivit om ens någon är kvar tills hit. Ta hand om er eftersom jag inte gör desamma. Någon måste ju ta hand om sig. Käften, jag ska sluta skriva. ❤️🩹
