Jag är sedan jag blev skild för 1 år sedan helt ensam utan barn och släkt. Ytliga bekantskaper på sociala medier fyller någon slags funktion och jag har en psykoterapeut. Katten är en tröst här hemma. Dagarna rullar på (jag är sjukpensionär) och jag klarar den rätt bra men så ibland kommer en djup ångest över mig, som ikväll och jag undrar om det är värt att leva så här. Jag försöker överkomma ensamheten, jag är kreativ men det känns mer och mer som att umgänge bara blir en överlevnadsstrategi. Min terapeut klappar säkert händerna och tycker det är bra att jag har bokat en ensam julresa och dessutom köpt biljett till nyårsfest. Men det är ren överlevnad och ingen personlig utveckling som känns särskilt kul. Jag är ledsnare än vad någon vet. Trött på smärtan i hjärtat, trött på förlamningar i armar och ben av ångest, trött på hjälpen. Det är inte en bra kväll
