Usch det känns som du har det verkligen jobbigt. Vad säger din partner om ditt förlorade barn? Har du alltid varit orolig för din prestation? Vad är det som gör att du inte känner att det inte behövs vara duktigt? Hur känner du dig när du tänker att du inte presterar på topp? Skulle du kunna klara det?
Min man har varit ledsen och hållit om mig när jag har behövt det, men han sörjer inte som jag, bebisen var inte lika verklig för honom som för mig tror jag, men han grät när jag fick mina sprutor för att avsluta min graviditet. Jag har alltid haft prestationsångest, alltid även som liten. Alltid velat kunna först äldrig öva och se, jag grät när jag inte kunde simma efter första simskolelektionen. Jag vet inte vad som känns, vill vara duktig är duktig, känner mig ofta ledsen när jag inte presterat bra. Är dock realist och inser att det är ju förjäkla jobbigt att alltid vara så sjukt bra men Jesus vad det gör ont att må dåligt. Det är svårt att försöka att inte vara bäst, det ger ju mig någonting men jag behöver det inte. I skolan är det störigt om jag inte gör bra ifrån mig men det går över efter ett tag. Det svider någonstans (hjälp vad jag låter stroppig). Men jag är alltid hårdast med mig själv. Alltid värst med mig. Ger alltid andra flera chanser och de behöver inte prestera men jag måste det på nått sätt, sjukt märkligt. Jag vet inte om jag hade kunnat inte prestera väl, iallafall inte utan förklaringar… min ångest är så svår.
