Tack för fina svar!!
Det är tufft och psykiskt påfrestande att bara ta in allt..
Varit så stressad och all fokus på min sons hälsa..
Vi går på BUP-samtal varje vecka, det känns bra och läkaren försöker lära känna honom och gör en hel del tester.
Kan vara en diagnos enl. läkaren men han är svår att bedöma då han visar sidor att han trivs i skolan och det går bra på lektionerna. Utredningen pågår iallafall..
Igår grät han innan han skulle lägga sig.. han ville inte dela med sig varför..
Man känner sig frustrerad av att inte kunna trösta sitt barn..
Kramade om honom… min fina son!!!
Försökte lugnt förklara att smärtan i bröstet kan ibland släppa om man lättar det. Han behöver inte berätta för mig men läkaren på BUP? Han skulle fundera på det men till mig var han så bestämd och ville inte..
Jag känner av att han tror inte på att nån kan hjälpa honom, hans självkänsla är i botten. När vi hade utvecklingssamtalet i skolan, kunde han inte ta till sig att han var duktig. Läraren, jag, pappa, vi överrösta honom med komplimanger. Men han tar det inte..
Bara så skönt att få skriva av sig…
Tack!!
