När har man nått absoluta botten?

Jag skapar mig en metaforisk stjärnhimmel. En efter en växer de fram tills det inte ens går att räkna dem längre. Stjärnor som lyser så klart i det becksvarta mörkret.

Jag har alltid varit ett glatt barn, tills något plötsligt förändrades. Min historia med psykisk ohälsa börjar någon gång under 2012, då ångesten kom in i mitt liv. Ätstörning, depression, ångestproblematik, självskadebeteende, självmordstankar. Allt det som jag inte trodde skulle drabba mig. Jag ville inte acceptera det, för jag hade ju ingen anledning att må dåligt. Det finns folk som har det så mycket värre. Och just den tanken har nog varit den svåraste att hantera. Jag har inte känt att jag förtjänat hjälp för det finns folk som behöver den mer. Det ledde till att jag tillät mig själv att bli sjukare, bara för att kanske få känna att jag blivit tillräckligt sjuk för att faktiskt få bli frisk igen. Jag har levt med självmordstankar i flera år, men ändå tyckte jag inte att det kändes tillräckligt allvarligt. Tänk om de tror att jag fejkar?

”Rock bottom became the solid foundation on which I rebuilt my life.” (J.K. Rowling). Jag vet inte om jag tror på att det finns en absoluta botten. Botten kan se olika ut för olika personer, olika situationer. För jag tror inte man kan förstå att man befinner sig på botten när man är mitt i det, utan det är en insikt man måste komma till i efterhand. Jag har aldrig känt att jag nått botten, även om andra personer kanske skulle påstå att jag har det. Men sjukdomen driver en till att försöka lite till hela tiden. Logiskt sett vet jag att ju längre ner man hamnar, ju svårare blir det att ta sig ur. Ändå är jag övertygad om att det inte är förrän jag väl har plågat mig själv att jag har nått min absoluta gräns som jag kommer kunna bli bättre. Jag har inte nått min målvikt som alltid funnits i bakhuvudet när jag utvecklade min ätstörning, jag har inte självskadat tillräckligt allvarligt för att det ska behöva tas till extrema åtgärder, jag har inte sjunkit tillräckligt djupt ner i min depression för att jag omöjligen ska kunna skymta något ljus i slutet av tunneln.

Mina tre självmordsförsök duger inte. Min femåriga misshandel av kroppen genom att neka mig själv mat duger inte. Mina ärr på underarmar och lår duger inte. Det finns hela tiden någon som har varit sjukare, och därför har ett citat som egentligen skulle inspirera mig snarare drivit mig, eller drivit sjukdomen till att fortsätta. Allt kan vridas och vändas så att det ska passa in i ens bild av verkligheten. När den sjuka Linda var så mycket starkare än den friska delen kunde allt tolkas som en anledning för mig att fortsätta på den sjuka vägen. Sjukdomen är aldrig nöjd, absoluta botten skulle i så fall innebära döden.

Idag kan jag säga att jag faktiskt nådde min botten, och det blev min vändpunkt. Kanske är det inte densamma som någon annans botten, men det gör inte min historia mindre värd. Det skedde något dagarna jag var inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. I början trotsade jag personalen och var arg på allt och alla. De jävlarna hindrade mig från att styra över mitt eget liv. En dag hade jag bestämt mig för att rymma därifrån för att ta mitt liv. Men jag stoppades och där och då orkade inte längre kämpa emot. Idag förstår jag att läkarna räddade mitt liv. För jag var redo den dagen, allt kändes så tydligt i mitt huvud, i filmen som hade spelats om och om igen. Jag skulle dö.

Men jag dog inte. Dagarna efteråt hinner jag tänka över händelsen och där börjar något skifta i mig. En glimt av ljus letar sig fram och jag fäster blicken mot den. Stjärnor som lyser så klart i det becksvarta mörkret. Jag hade föreställt mig den scenen som mitt avslut, och det var kanske just så det blev, men inte på det sätt jag trodde. Håll blicken fäst vid stjärnorna när du känner dig vilsen, och de ska leda dig hem. Jag skapar mig en metaforisk stjärnhimmel. En efter en växer de fram tills det inte ens går att räkna dem längre. Under min alldeles egna stjärnklara vinterhimmel ger jag mig själv ett löfte: jag bestämmer mig för att leva. Jag vågar nog säga att det är de viktigaste orden jag har sagt till mig själv under mina tjugotvå, snart tjugotre år här på jorden.