Utmattningssyndrom

Jag lär mig någonting nytt varje dag

Jag är dotter, vän, tjej, kvinna, företagare, syster, feminist och mycket mer. Dessutom är jag 50% av Pillerpodden.

Jag heter Emma. Jag är dotter, vän, cis, tjej, kvinna, chef, företagare, faster, syster, feminist och mycket mer. Dessutom är jag 50% av Pillerpodden. För er som inte vet vad Pillerpodden är, så beskriver vi oss på vår hemsida, som ”ett nytänkande företag med högt förtroende som genom erfarenhet och expertis ger hopp till ungdomar. Vi ser ett samhälle där alla inser sitt värde och har lust att leva. Att inspirera samt ge verktyg och förutsättningar för att ungdomar ska kunna leva i psykisk hälsa är sedan 2014 vår mission”. Vi pratar helt enkelt om psykisk ohälsa ur ett erfarenhetsperspektiv. Eller nej, nu ska jag rätta mig själv; utifrån vår erfarenhetsbaserade kunskap. För det är just kunskap vi besitter, vi som har erfarenhet av att leva med och lida av psykisk ohälsa.

En tioårings tankar

Min psykiska ohälsa sträcker sig förmodligen mycket längre tillbaka än vad jag länge har trott. Jag kan nu i efterhand tänka tillbaka till tioåriga Emma som behövde sova med fingervantar en period för att hon mådde illa och kände att hennes händer växte sig gigantiska när hon skulle sova, och förklara det med någon slags panikångest. Eller samma Emma som en vecka innan klassen skulle till badhuset, stod framför mamma och grät för att hon tyckte att hennes lår var alldeles för tjocka för att ens visas i dagsljus, och tänka att den självbilden var alldeles för förvriden, alldeles för tidigt. Men det är inte där min erfarenhetsbaserade kunskap bottnar.

För att förstå helheten, så måste vi gå tillbaka till 2012. Det var nämligen då min pappa fick sin första malignt melanom-tumör. Bästa pappa, han som var så mycket mer än bara pappa. Han var Åke, stabilitet, kärlek, kunskap, tro, humor, äventyr, men framför allt en av mina två absolut mest trygga punkter. Han som aldrig kunde försvinna, men som försvann ändå.

En förändring i min urgrund

Tumören som efter ungefär ett år hade spridit sig i hela kroppen, förvridit hans utseende, förstört hans tankar och krossat hans drömmar, tog inte bara hans liv, utan även mitt för en period. Hans död var förkrossande för mig. Det var inte bara en undanryckning av mattan, utan en urgrundsgrävning. Allt det där som var han, som han var, var helt plötsligt borta, och det gjorde mig så arg. Arg på livet, arg på honom, arg på samhället och arg på cancern. Hur kunde detta ske? Hur var det möjligt? Hur kunde jag rent konkret veta att han var död, men ändå inte förstå? Det var många tankar som snurrade i mitt huvud. Inte minst känslorna och tankar om skam och skuld över att min sorg såg ut och tog sig i uttryck som den gjorde. Jag vred mig om nätterna kring tankarna av att min kärlek till pappa inte var på riktigt, eftersom att jag skrattade i skolan. Eller att jag var på väg att glömma honom, för att jag inte varje sekund tänkte på hans begravning. Men det här var såklart ingenting jag vågade prata om.

Någonting att hålla fast vid

Tre månader efter att musiken på pappas begravning hade ljudit ut i den fullproppade kyrkosalen, kom jag hem till en helt knäpptyst lägenhet. Mamma och min mellanbror satt i soffan när jag klev in i vardagsrummet, och atmosfären var förpestad av sjukdom innan jag ens hunnit beordra dem att genast berätta vad som hade hänt. Mamma hade fått bröstcancer, jag skulle bli föräldralös. Så var i alla fall min tanke, men i det här fallet gick det tack och lov mycket bättre och mamma är idag friskförklarad.

I och med denna extremt utsatta levnadssituation där allting var så abstrakt och suddigt, började jag leta efter att göra någonting i mitt liv konkret, att ha någonting att hålla fast vid. Det ”någonting” blev för mig maten. Ingen förutom jag kunde bestämma hur, vad, när, vart, jag fick eller inte fick äta. Maten blev min lilla skatt av kontroll som ingen kunde ta ifrån mig, precis som vid vilket annat beroende som helst. Det ledde ganska snabbt till att jag gick in i en ätstörning och var tvungen att slåss mot hjärnspökena varje dag.

Ett år i soffan

Min depression, ätstörning och ångestproblematik var under 2014/2015 som allra värst. All den psykiska och fysiska stressen jag länge varit och fortfarande var under ledde efter studenten till att jag fick diagnosen utmattningsdepression och var tvungen till att vila. Jag låg utan överdrift i ett år, i soffan och kollade på tv, då det var allt jag klarade av. Tanken på att jag skulle gå till ICA och plocka ur diskmaskinen samma dag, ledde till att min hjärna hamnade i apati. Den kortslöt sig, och jag kunde istället inte göra någonting. Jag kunde inte träffa vänner, kunde inte jobba, inte plugga och definitivt inte ta tag i min psykiska hälsa. Jag var helt bortkopplad från allt och alla, och jag är såhär i efterhand att jag fortfarande bodde hemma, så att jag blev tvungen att träffa min familj dagligen. Annars hade jag nog mått ännu sämre än vad jag redan gjorde.

Sorgen är randig

Idag mår jag väldigt bra, även om livet går upp och ner. Sorgen är randig, och det är någonting jag måste påminna mig själv om varje dag, eftersom att det är så lätt att glömma hur det är att må bra när man mår dåligt, och hur det är att må dåligt när man mår bra. Arbetet med Pillerpodden är en stor del av min tillfrisknad. Att jag fick lov att skaffa mig ett självförtroende, ett syfte och en uppgift när jag mådde så pass dåligt att jag vissa dagar inte klarade av att gå upp ur sängen, var superviktigt. Det fick mig att förstå att jag fick lov att se den stora bilden, att jag gjorde någonting som var utanför mig. Även om jag inte orkade ibland, fick jag lov att göra det på grund av att jag visste att våra lyssnare trodde på oss.

Lever – det gör jag!

Att säga att det jag gått igenom har gjort mig starkare tar emot. Jag avskyr verkligen att romantisera bilden av psykisk ohälsa, som om det vore någonting vackert och stärkande i efterhand. Men det ligger ändå en sanning i det. Självklart hade jag inte önskat någon att gå igenom det jag gått igenom, men tyvärr finns det ingenting jag kan göra åt saken och därför har jag varit tvungen att lära mig att leva med det. Och jag lär mig någonting nytt varje dag. Att återhämta sig från en sådan kris som jag blev utsatt för tar tid. Det tar tid att bygga upp det som raserades så snabbt. Det är viktigt att komma ihåg det, och att stötta sig själv i det arbetet. I sorgen finns också en energi, och den energin kommer att komma fram förr eller senare. Vissa dagar är överlevardagar, andra kan jag leva. Och lever, det gör jag!

Emma Westas Rödin