Jag har alltid varit den duktiga flickan

Jag sprang genom livet utan att känna efter. Alltid i aktivitet, aldrig i vila. Min utmattningsdepression har fått mig att reflektera över mina beteenden.

Jag är Jessica Schultz Quiroga, 47 år och mamma till två söner  Sedan ett par månader tillbaka är jag gift. Jag är en entreprenör som driver eget bolag där jag arbetar inom HR, ledarskap och arbetsmiljöfrågor. Jag är van att hålla många bollar i luften och alltid gillat att få saker och ting gjorda. Detsamma gäller privat med mycket sociala aktiviteter med ett stort socialt umgänge.

För ett år sedan började en förändring i mitt liv. Då arbetade jag delvis på ett it-bolag, med ett rörigt uppdrag som jag började känna att jag inte riktigt mäktade med. Jag fick besvär av magont under en längre tid och kände mig orolig, ledsen och trött. Nu i efterhand förstår jag att det var ångest, men då visste jag inte ens vad det var. Mitt tålamod blev extremt dåligt vilket ledde till många konflikter hemma. Det var som att min hjärna hade checkat ut och jag kunde inte längre hänga med i möten på jobbet.

Kom knappt upp ur sängen

Efter en tid satte sig överbelastningen i benen. Plötsligt var det som att de inte orkade bära mig framåt, och under en promenad med min son påpekade han hur långsamt jag gick. Jag tänkte att jag måste komma igång med träningen och tränade ett hårt pass på gymmet. Efter det kunde jag knappt komma upp ur sängen på två dagar.

En annan fin sommardag skulle vi ha vänner med barn på besök för att grilla. Trots att jag mådde dåligt ville jag inte ställa in för att göra andra besvikna. På ett sätt hade det varit enklare om jag hade influensa. Men samtidigt tänkte jag att det var en aktivitet som jag egentligen tyckte om att göra. Efter middagen bröt jag ihop och grät. Jag var så trött att jag låg i fosterställning och knappt klarade av att komma upp ur sängen dagen efter.

Trots att det tidigare ingått i mitt arbete att utvärdera människor med utmattningssyndrom så förstod jag inte allvaret. Jag visste att jag låg på gränsen men tänkte att det skulle lösa sig bara jag fick komma till läkaren och behandlas med lite medicin.

“Som att falla utan att någon fångar en”

I början av juli kände jag att jag behövde träffa en läkare och sökte jag akut hjälp. Men att hitta rätt i vården skulle visa sig vara svårt. Jag fick höra att jag inte var tillräckligt sjuk och att jag kunde få en tid efter sommaren. Så länge kunde jag inte vänta då jag mådde så otroligt dåligt. Jag visste inte ens hur jag skulle klara av att ta hand om mina barn. Det var en läskig känsla av hjälplöshet och kontrollförlust. Känslan av att falla utan att någon fångar en.

Efter många desperata försök till vård, under tiden jag börjat må ännu sämre, fick jag till slut träffa en läkare på en vårdcentral. Hon konstaterade att jag hade en utmattningsdepression och sa att jag behövde vila. Jag förstod inte vad hon menade. Jag fick i uppgift att gå hem och dricka en kopp kaffe – utan att göra något annat samtidigt. Det var en extrem utmaning för mig med så mycket oro i kroppen.

Jag hamnade i en livskris. En hög arbetsbelastning i kombination med en separation och en konflikt med en familjemedlem gjorde att jag till slut kraschade. Framför allt handlade det om mina barns svårigheter efter separationen, men även om att flytta ihop med mina nya man och få ihop vår nya familj.

När jag till slut gick med på att sjukskriva mig på heltid fanns inte längre den starka personen som jag identifierade mig med kvar. Den duktiga flickan som alltid haft kontroll i ett högt tempo. Jag visste inte längre vem jag var eller vad jag tyckte om.

Utmaningen att inte dras med i stressen

I dag mår jag förhållandevis bra. Nu har jag mer ork och mer kontakt med mig själv. Fram tills jag blev sjuk hade jag ingen aning om hur jag mådde eftersom jag aldrig hade stannat upp och känt efter. Med hjälp av en coach har jag fått hjälp att bli snällare mot mig själv och att sänka kraven. Vad som även har hjälpt mig är att skriva mycket och reflektera över mina beteenden. Jag har även hjälp av yoga, andningsövningar, träning och bra kost.

Nu är jag tillbaka i arbete på halvtid och det känns skönt att ha kontroll igen. Den stora utmaningen är att komma tillbaka i rätt omfattning och att inte dras med i stressen som ständigt är närvarande i vårt samhälle. Jag tänker mig det lite som att vara nykter alkoholist. Jag känner tydligt i kroppen när det blir för mycket, då måste jag backa och exempelvis meditera.

På min blogg skriver jag om mitt mående för att jag vill göra någonting bra av mina erfarenheter. Speciellt för andra ambitiösa kvinnor som vill åstadkomma mycket och alltid tar hand om alla andra. Men som glömmer den viktigaste personen av alla…