Livet har ingen mening

Anonym skrev:

Att livet inte har någon mening är en vilsam tanke, för det innebär att jag inte längre behöver försöka mer. Lika nära är tanken att om jag dör behöver jag inte heller försöka mer. Jag bär många trauman jag inte hittat behandling för. Så många terapier förvärrar eller är för korta för att göra skillnad. Det är stunderna av ohanterbar stress som dominerar vardagen och får mig att vilja sluta anstränga mig mer. Min kropp orkar snart inte. Jag undrar vad jag ska vara för nytta för mig och andra när jag inte heller förmår mig leva på de villkor jag har annat än att vara isolerad.

Är det inte så att ju äldre man blir, desto mer kommer man ifrån den där frågan med “Meningen med livet”. När man inte hittar något speciellt svar, ju mer åren går, och förstår mer och mer att det kanske inte finns något direkt svar. Fast, för min del har jag faktiskt hittat någon form av svar, och det i själva meningen “Meningen med livet”. Och, “Livet är meningen”. Vilket kanske låter lite klämkäckt. Men det är ju också på både gott och ont, livet.

Å andra sidan, varför hålla på att plåga sig med sådana existentiella frågor. Eller känna att det är en vilsam tanke att livet inte har någon mening. Det ger en ju liksom inget, egentligen. Speciellt inte om det får en att tänka mer på döden. Man gör sig nog en tjänst genom att försöka släppa dessa tankar så gott det går, om man dessutom redan är mer eller mindre proppfull av obehag (exempelvis trauman och ohanterbar stress, som du nämnde om).

Hur som helst. Det var trevligt, och lite lättande, att du skrev här igen. Skriv gärna igen. Här finns fler som kan vara som lite stöd i tillvaron (exempelvis “Purple Kuvisu” (som har mycket av kunskap och erfarenheter av “livet”)).

Jag har inte heller någon aning om varför jag lever. Jag har också de som håller mig kvar, de som jag inte vill lämna. Det har räddat mig ett antal gånger, men också gjort att ångesten ökar. Jag förstår att du inte vill att jag skriver att du kan söka professionell hjälp, men jag skriver det ändå.

Jag hoppas att det är okej att jag skickar ett gäng styrkekramar!

Meningen med livet är vad man gör det till.

Har själv funderat på det många år och det enda jag kan komma på för egen del är att utmana sig själv hela tiden.

T.ex. Är du höjdrädd? Hoppa då fallskärm, bungyjump, börja med klättring etc.

Utsätta sig själv för riskfyllda situationer för spänningens skull och om man ändå inte har nåt att förlora. T.ex. bestiga höga berg, ex. Mount blanc eller Everest.

[Green Fimehu]

Åh känner så igen mig i din tanke, själv är jag under 30 men har levt ett långt och smärtsamt liv. Svårt att förklara för människor hur det känns, att ha levt så ”kort” tid enligt samhället men lång för mig. Jag har haft ca 20 år av trauma och resterande år av önskan om att dö. Aldrig mått bra, vet inte vart psykiatrin vill att jag ska komma? Känner igen det med syster, enda anledning till att jag lever är pga mina syskon, har svårt att lämna dem med smärta. Men tänker samtidigt att min är så stor, men vet att de bär på liknande pga samma hemska uppväxt. Det är svårt.

skrev det här för några år sen: För att kunna hantera all orättvisa tror jag man behöver hitta sin egen version av verkligheten. Ingen fantasi men bara hitta det som tar en framåt. Det som gör att jag kan orka andas i en värld där allt rasar.

Tänker att det ligger något i det, men samtidigt inte. Att leva i sin egen version, har jag gjort många år nu, jag har försökt att leva. Men vet inte helt vad det innebär? Sorgen har alltid och är som ett tungt täcke över min kropp, andning och varande. Jag känner mig så färdig, med livet och ändå är jag inte över 30. Har svårt att se meningen med att gå igenom ett helt liv av trauman för att sen gå igenom det hos psykolog för att kunna må bra  och leva? Det kommer väl ta flera år (har just börjat), hur ska en stå ut?

Jag känner så igen mig i dina ord, känns skönt att inte vara helt ensam med den känslan.

När varje dag upplevs som en kamp kan livet tyckas överflödigt. Med trauman utan rätt behandling tillräcklig tid eller utan behandling är det det genom minnena en lever sin vardag. Agerar som om trauman fortfarande händer utan förmåga att göra annorlunda. Din egen version av verkligheten är definitivt målet att sträva efter – med hopp, glädje och tacksamhet.  Länge kunde jag inte relatera till de orden och upplevde ett inre raseri, förtvivlan och en enorm rastlöshet när jag försökte slappna av.

Psykiatrin kommer inte att hjälpa dig bli frisk. De har för få metoder, för få bra traumaterapeuter och framförallt för lite resurser med helhetsperspektiv. Leta dina systrar bland likasinnade, de som förstår vad du gått igenom och träna där på tillit, trygghet och avlastning. Tolvstegsgrupper, kamrater i RSMH, Föreningen tillsammans med flera finns kanske där du bor så du kan de besöka eller via nätet för chatt, mejl osv.

Själv har jag funnit en terapi privat som är före psykiatrin och bygger på adekvat forskning. Nästa år ska jag delta i ett annat projekt för att testa MDMA och på så sätt känna mig mindre rädd för att talterapi ska få bättre effekt. Hoppas du hittar ditt sätt. Om du upplever att du håller på tappa hoppet ska du kontakta vården och säga att du behöver vård som fungerar. Stå på dig ge dig inte. Återkom och ställ frågan och be dem hjälpa dig. Det är deras jobb. Annars skriv här så kan alla vi som läser tipsa hur du an gå vidare. God jul