Jag vet nu vem jag är men vågar inte släppa ut det

Vet inte vart jag ska börja nånstans men jag ska skriva så bra som möjligt min tvivel av mitt liv.

Jag heter Peter men kallar mig själv för Angela, jag är född i Polen och har diagnos högfungerande autism haft en jobbig barndom och fick aldrig gå i skolan på min barndom för de hade dålig kunskap och syn på handikappade i mitt hemland så jag var för det mesta hemma med min mamma. Jag var inte som andra killar som lirade fotboll eller gjorde tuffa grejer jag var mest med tjejer för de gillade mig för jag var enligt dem söt och gullig så jag lekte ofta med dockor och provade kläder blev tom sminkad av dem blev så pass fint så min mamma kände knappt igen mig. Blev med senare år inte förtjust i klänningar och kjol men jag ägnade mig med make up och frisyrer men det tyckte inte mina föräldrar om redigt och inte mina systrar heller fick lägga av med det ett tag. Sen jag blev 14 flyttade vi till Sverige där jag inte fick direkt bra start dels jag var invandrare och såg femenint ut men tjejerna var mer glada för mig. Sen började jag gymnasiet och sminket kom tillbaka mest för att dölja acne som jag haft jätte problem med men sen blev jag mobbad för de trodde hag var bög eller transvestit så jag fick även där lägga av med det. Jag blev ihop med en tjej som var 9år äldre än mig hon accepterade mig som jag var men den relationen varade bara i 8 år innan jag fick göra slut för hennes föräldrar var inte förtjusta i mig och nedvärderande mig så gick några år sen träffade jag en underbar kvinna från filippinerna som var 6år äldre än mig och hade en dotter. Men hon var redan gift men separerad i filippinerna skiljer man sig inte som i sverige man måste gå igenom en dyr process för att ogiltigförklara ett äktenskap för att kunna bevilja ett uppehållstillstånd. Tog 1år så var hon fri och kom till Sverige och vi gifte oss och planera att ta hit hennes dotter till sverige. Men plötsligt lyckades jag göra henne gravid och vi väntar på en liten flicka. Men sen jag fick reda på graviditeten så har inget varit som innan kan anta det hormonerna som gör det. Men det var påfrestande för mig och fick mig känna mig värdelös som kille så jag började sminka mig igen och beställde peruker främst för att få mig se yngre och attraktivare ut samt ser japansk ut eftersom jag är japanofil men slutade oftas jag ser mer femenint ut och där insåg jag att det är jag att jag var förmodligen inte menat att vara kille utan vara en tjej. Började testa olika stilar och klädstil som klänningar eller kjol och mössor gjorde jag såg urgullig ut i det. Min fru accepterade att jag sminkade och bär peruker och linser för hon hade sett bilder jag ägnade åt cosplay och make up innan och tyckte var snyggt, skulle vilja påstå jag har mer smink och makeup utrustning än hon har. Hennes vänner gillade med och bad mig måla dem. Men jag känner mig mer och mer som en tjej än kille visste nte om jag skulle våga berätta det för min fru om det hon kanske lämnar mig och ta dottern ifrån mig om jag ens nämner det.  Men döm av min förvåning när jag bekände det hon sa det inte gjorde nåt för nästan alla hon känner i sitt hemland är trannor, homos och ladyboys så varför skulle hon hata mig för det?, och hon sa att hon alltid kommer älska mig även jag blir en vacker dag en tjej, blev helt berörd men hon ville inte jag berättar det för mina vänner eller familjen för hon vet hur fördomsfulla de hade varit mot mig men hon försvarar mig ändå och lovar vara med början till slutet. Om jag skulle bli accepterad för mitt inre så är jag beredd att göra om mig, har ju nu en familj och en vacker dotter så då gör det inget för mig att byta kön men kan ju frysa spermier utifall hon skulle vilja ha en till med mig. Har ni varit med om likadant situation? Hur bar ni åt och vad kan ni rådge mig att kunna förverkliga min dröm att bli en vacker kvinna?.

Smink är ett kraftfullt verktyg, att få transformera sitt ansikte och ge uttryck för en attityd/känsla/stil för dagen är fantastiskt. Så fint att höra att din fru är stöttande, det är ett första steg att du berättat för henne. Jag tycker du ska skicka en remiss till en mottagning för transpersoner och genomgå en utredning för att få hjälp från professionella personer om vilken typ av könsbekräftande vård du kan behöva.

Inte alla transkvinnor känner behov av den könsbekräftande vård som finns, men det kan vara bra att undersöka alternativen så du vet vad du behöver för att bli den kvinna du är.

Här finns en lista över utredningsteam i olika delar av landet som du kan söka dig till:

http://transformering.se/vardhalsa/transvard/utredningsteam

All lycka till

 

Känner du dig kvinnlig för att du har ett kreativt intresse eller för att du känner dig lite vilsen i det cisnormativt patriarkala etablissemanget?

Jag vet vem jag är. Jag är en kvinna som vill vara mer öppen och bli accepterad som jag är. Det som är jobbigaste är att komma ut till mina föräldrar och syskon hur de kommer ta åt det om de överger mig skulle jag bli jätte ledsen för jag trivs inte att vara kille är mer tjej av mig. Vill ha råd hur jag ska komma ut så man inte behöver gömma sig bakom ett skynke av nån man inte är.

[Yellow Ruqeci]

Börja med att berätta för en vän.
Sen berättar du för en vän till.
Sen till det syskon som står närmast dig.
Sen kan ni tillsammans eller du ensam berätta för föräldrarna.
Så gjorde jag.

För att se var de står i HBTQ-frågor, vad de tycker, kan du ta upp aktuella frågor kring hela spektrat. Kolla läget lite.