Relation med familj

Vi har 2 barn och nu behöver jag hjälp med min relation med barnen och familjen.

Jag har haft svårt att känna mig helt bekväm i min roll som mamma i början. Jag har ofta kännt att jag inte kan, inte vet hur man ska göra rätt. Jag tittar på andra föräldrar och dem flesta verkar inte lika oroliga eller osäkra. Jag har haft mitt första barn i 2011 och min andra i 2016. Jag vill inte göra allt som mina egna föräldrar gjorde under min barndom, så jag provar hitta min egen väg, och det är inte alltid så lätt. Det har dock blivit mycket bättre med tiden och jag kände mig tryggare och tryggare i min ‘mamma-roll’ under åren. Vi har lite annalunda sätt med min man, och helt olika persönligheter, men vi brukar syncronisera och komma överens ganska bra i de flesta fall.

Jag har fortfarande mycket svårt att hantera båda barn sammtidigt plus jobbet och relation med min man, och säkerställa att all det här funkar på bästa möjliga sätt. Jag tror att jag har delvis (till en stor grad) givit upp mitt social liv och mina tidigare hobbies/interessen/aktiviteter. Det är säkert inte bra eftersom det är viktigt att ha en bra balans, men man kan ju inte vara överallt heller, så jag tänkte att det kommer tillbaka och det är bara en phas när man har småbarn, och jag vill inte stressa med att försöka göra allt och ha för mycket i min agenda.

Men nu känner jag att jag inte hittar orken att gå vidare. Min yngsta dotter har en väldigt stark persönnlighet och det har varit så mycket höga skrik, utbrott, och nej-nej-nej till allt, under längre tid. Det känns att jag måste kämpa för allt, hela tiden. Jag trodde att det skulle gå över efter trotsåldern med nu är hon 4,5 år gammal och det är inte så mycket bättre. Hon är väldigt sen med språket, så vi går till en logodep som hjälper oss. Jag fick mycket konstruktiv feedback och tips om hur man kan hjälpa med språkutveckling men också att jobba med barnets beteende och förbättre sin kommunikation med barnet. Dock känner jag mig helt uppgiven och faller sönder eftersom jag känner att jag inte kan och inte orkar, inte klarar av ta in feedback. Just att prata om alla problemen och allt som är jobbigt/svårt framför logopeden har varit otroligt jobbigt för mig och jag ville bara gråta. Det känndes att jag var framför en berg som Everest gjort bara av problemen, en berg som jag redan försökte klettra tunsend gånger utan att lyckas, och att utmaningen var nu att få rätt utrustingen för att försöka klättra berget igen. Den borde vara motiverande när man får stöd och kan utveckla på en positiv sätt för sina barn, sig själv och hela familjen. Men istället känns det helt hemskt och deprimerande. Jag gråter varje gång jag tänker på det. Jag har jätte mycket ångest att gå tillbaka till logopeden nästa vecka. Samtidigt som det känns helt löjligt, så jag skäms för detta. Jag känner att jag inte klara av att vara förälder och att jag inte skulle har haft barn för att börja med. Och det känns också helt fel att tänka så. Jag känner att allt jag gör blir bara fel och jag blir så deprimerad att jag inte ens orkar börja med nåt. Jag känner också att det är nån form av tävling mellan min man och jag om vem ska vara den bästa. Och det känns verkligen hemskt också.

Kännde i alla fall bra att ta tiden att skriva allt det här.

Det är tufft att vara förälder, alla dagar i veckan. Svårt att hitta en balans. Du ska dock inte vara nedvärderande mot dig själv, då stannar du upp i din egen utveckling och dina barns. Gör inte din situation eller dina tankar till ett fängelse. Finns det ingen möjlighet att involvera familjen/ barnen i någon av dina tidigare, som du skriver, hobbies/interessen/aktiviteter?
Det kan ju ge dig en kick att även ge dig tid till det även om man inte känner att du har tid eller lust. Många gånger gäller det att prioritera rätt och det är (jätte)viktigt att ta sig tid att få vara en egen individ med egna behov, inte att enbart vara förälder. Man ska vara lika konsekvent att få odla, underhålla och sätta gränser att få behålla sin egen identitet som man måste göra som förälder och sätta gränser för sina barn. Mycket grundar sig på att man måste visa hänsyn och respekt, men även att samarbeta istället för att göra det till en tävling. Tävling kräver mycket mer prestation än samarbete, som kan leda till mycket prestationsångest och nedvärderande känslor. Ångra ingenting som inte kan göras ogjort, blicka framåt, lär av misstag, hitta lösningar och ge dig positiv energi genom goda tankar. Allt kan lösas om man har ett öppet sinne.

Bamsekramar till dig 💕

Tack så mycket för din svar. Det värmer.

Teal Cutedi skrev:

Teal Cutedi