Sorgbearbetning – Saknar min pappa

Min pappa begick självmord när jag var 14 år. Jag reagerade genom att bara fortsätta med mitt liv som vanligt. Alla tyckte jag vara superstark. 10 år senare bröt jag ihop och var ledsen hela tiden men visste inte varför. Har alltid varit glad och fått kompisar för mitt glada humör (har jag iaf trott). Kände mig sjukt misslyckad och som att jag tappat bort mig själv.

Gick till en kurator och insåg att jag nog hade en del undanstoppade känslor kring pappa att reda ut. Har aldrig kunnat prata med någon i min familj om pappa. Tappade i stort sett kontakten med mina syskon när pappa dog. Bestämde mig hur som helst för att grotta ner mig i mina nedtryckta känslor och inte låta något komma i vägen. Kort därefter träffade jag min man som förstörde denna plan. Berättade för min mamma att jag tyckte väldigt mycket om honom men att jag bestämt mig för att sitta i min grotta med mina känslor och försöka reda ut dem. Hon svarade “Varför har du bestämt dig för att sitta och vara ledsen när du träffat något som gör dig glad?” Bra poäng tänkte jag och struntade i min grotta.

6 år senare så har jag dock fortfarande inte vågat ta tag i de där känslorna. Jag vet liksom inte var jag ska börja. Är rädd för att inse att mina minnen tynat bort. Saknar honom något ofantligt. Vet att jag borde tillåta mig själv att sörja men min ingenjörshjärna skulle gärna vilja ha en tydlig plan med delsteg och ett mål.

Är det någon som har några tips?

Hej,

Det låter som du verkligen vill ta tag i dina obearbetade känslor kring din pappa? Samtidigt är du osäker på hur du ska göra det? Du vill ha någon form av tydlighet, kanske för att känna mer trygghet?

Det finns många olika vägar att gå. Olika former av terapier och kroppsövningar kan fungera, ofta i kombination. Vad som passar just dig kan vara svårt att svara på. Kanske kan du läsa på om olika terapiformer, och sedan kontakta några terpeuter för ett inledande samtal. Ofta är det just kontakten och tryggheten som terapeuten förmedlar som gör att man kan/orkar/vågar ta upp det som känns svårt.
Yoga, mindfulness, andningsövningar mm kan hjälpa till att lösa upp spänningar/låsningar både fysiskt och mentalt.

Vården har också flera alternativ och du kan prata med din vårdcentral om detta.

Hoppas att något av detta var till hjälp för dig och att du hittar ett sätt att bearbeta dina känslor, som känns bra för dig.

Med värme,

Mind

https://www.sorg.se/

Hej! Tror du det kan hjälpa att minnas lättare om du kollar på foton på honom? Kanske tar kontakt med släkten på hans sida och sakta närmar er att tillsammans våga minnas honom tydligare? Kanske det gör att känslorna upplevs som mer närvarande då? Tänker på människor som förlorat närstående som säger att de haft så stor hjälp att prata om den som gått bort. Att den personen levandegörs genom att finnas i människors samtal? Att sorgen då blir accepterad och integrerad i en på ett mer naturligt sätt än att kanske “bestämma sig” för att sätta sig ner och sörja?

Jag vet inte om det jag skriver är jättekonstigt och helt malplacerat i vad du känner och behöver i processen.

Värme