Om allt varit annorlunda…

Om allt varit annorlunda. Om jag fått rätt förutsättningar. Kanske jag inte hade haft den här smärtan? Den här tröttheten. Jag orkar inte med världen. Livet. Vill bara bort. Jag kämpar dag ut och dag in. År efter år. För vad? Jag sköter mig, gör mitt bästa. Men så ensam. Vågar inte släppa folk inpå livet. Så rädd för att bli sårad. Så mycket smärta från det förflutna som jag lever med. Vill inte visa min smärta, dela den med andra. Smärtan kommer vägen för relationer. Vill vara den starka, som uppmuntrar, hjälper. Trycker undan mina känslor.

Jag ältar. Har inga pengar. Känner mig patetisk. Ser på andra och vad de har, och vad jag saknar. Vill inte erkänna att jag är en människa med behov som alla andra. Allt handlar om att överleva. Har lust att ge fan i allt. Jag känner ilska. Arg på livet, över att allt blev som det blev. Jag tänker på hur det varit, med familjeförhållanden och så. Men vill inte lägga skulden på andra. Jag är helt enkelt för känslig för den här världen. Kom på mig själv ikväll, efter att ha sett alla glada på stan, att jag önskar mig en hjärnblödning. Något som går fort och sätter stopp för allt. Något som ger frid. Jag kan inte älska. Bli älskad. Det är för djupt, för tungt. Påminner om hur det var innan allt gick snett. Innan jag blev sjuk. Innan alla behandlingar. Jag har kämpat mig tillbaka. Men för vad? Jag går som en robot känner jag, en trasig robot.

Vill inte gå ut, vill inte synas, vill bara försvinna. Jag önskar alla allt gott. Jag tycker om människor. Jag ger dem något, gör dem glad säger de. Också svårt att ta till sig. Det sista jag vill är att dra med mig nån annan i fallet. Skäms så jävla mycket. Så mycket skam. Har en destruktiv sida och när skiten drar igång inom mig så bara känner jag: Ok låt skiten komma…låt den göra slut på mig.

Inget av detta syns på mig. Min bild och den andra har av mig stämmer inte överens. Vilket förvånar mig. Allt är i mitt huvud. I min skadade hjärna, som är min värsta fiende. Det känns som att den inte kommer sluta plåga mig förrän jag är död. Förstår att jag ofta är deprimerad. Något jag också slår ifrån mig. Det måste finnas, i den här skoningslösa världen, några som det går bra för och några som det går dåligt för. Jag tillhör nog den senare kategorin. Slutet kommer inte bli vackert tänker jag. Har bestämt mig för att inte själv påverka utgången. Jag tänker göra mitt bästa, nu är det jobb och arbetsliv som väntar. Hur nu det ska gå…Vill säga tack till mind för att ni finns. Hade jag haft pengar hade jag gått till en psykolog. Men det har jag inte, så detta får bli det näst bästa alternativet.

Jag vill bara falla. Våga lita på att någon tar emot. Men det är läskigt. Jag har lärt mig att bara lita på mig själv, efter allt jag varit med om. Jag tänker att man går genom livet ensam och dör ensam. Att det är något man måste vänja sig vid. Jag försöker börja gilla mig själv, hjälpa mig själv själsligt men det är svårt, självföraktet är stort. Jag kunde inte göra skillnad. Jag kunde inte hindra dem. Jag kunde inte ställa allt till rätta. Jag var bara ett barn. Som barn väljer man inte. Man finns där. Utlämnad. Det är trasigt omkring mig så jag bär detta för mig själv. Skulle inte dra fram allt detta nu. Efter alla år som gått. Rädslan sitter i. Den är lika verklig nu som den var då. Rädslan för att bli slagen. Otryggheten. Jag vet aldrig om den går ur mig.

Rädslan och otryggheten gör mig stel. Svårt att slappna av. Andas. Jag gör mig själv till någon jag inte är. Försöker anpassa mig själv till världen. Göra mig hårdare. Trots att jag inte är sådan. Kan inte gå sönder igen. Det var en missär, för mig och för de omkring mig. Så förnedrande. Drömmer och önskar mig en annan värld. En värld där människor är goda mot varandra och omtänksamma. Det känns fånigt. Vill skrika och gråta. Men vänder det inåt.

De första vänner jag någonsin hade var två pojkar i området som hade sex med mig som barn. Därefter blev jag retad i skola och arbete ett tiotal år. Det tog mig fyra år att få ett jobb och då hann jag med en ätstörning och två depressioner. Resten av tiden slogs jag och avvisade folk tills jag fick vara ensam. Den bästa saken jag lärde mig av den andra depressionen är att man aldrig är för svag för livet. Jag mår dåligt och känner att jag vill dö jag också, men jag vet att det inte har med världen i sig att göra, utan med mina känslor om den. Hur känslig och vek man än tycker att man är står man ändå tre världskrig, en pandemi och två andra kriser senare och tror att man ska dö. Vi är starkare och tuffare än vi behagar erkänna, det ser bara olika ut för olika människor. Det är inte upp till oss att må dåligt och vara sårade för allt skit folk ställer till med, det är upp till oss och konstatera problemet och lägga över det på den som är ansvarig (inte fan är det du och jag).