Hem > Forum > Corona > Vet inte ens vart jag ska börja

Vet inte ens vart jag ska börja

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag har alltid varit orolig av mig. Jag har en historia av 2 depressioner sen innan. I januari i år fick jag en dotter. Helt underbart. Men bebis bubblan kom aldrig. Jag fick en unge som aldrig sov och som var missnöjd överlag. Hade planerat så mycket för min tid som föräldraledig. Jag skulle på babysim, öppna förskolan, fika med vänner på stan och resa till våra föräldrar och syskon och hälsa på. Inget av det hände. Jag satt instängd på 75 kvm med barn, hund och hemmaarbetande make. Med en bebis som hatar vagn, hatar sova och hatar bil. Jag slutade sova, dels för att bebisen aldrig sov mer än 20 min men också pga corona. Det kändes som världen skulle gå under. Jag försökte börja träna men kroppen kände jag inte igen, jag vågade inte gå på gym eller gå till en pt. Så jag slutade träna, vilket var mitt liv innan bebis och corona. Tillslut så bestämde vi oss för att flytta till större och byta stad så vi var närmre familjen. Iaf en av våra familjer. Vi har precis flyttat in och nu kommer nya restriktioner igen. Jag får inte träffa min familj längre. Jag är isolerad, igen. Jag sover inte igen. Jag kan inte sova. Dottern sover fortfarande inte bra. Och nu består mina dagar av att jaga henne krypandes överallt, laga mat, gå ut med hunden. Har jag tur får jag 1 timme för mig själv på kvällen. Och jag får inte träffa min familj. Vi kan inte få hjälp av dem. Vi går under. Vi lever i skift, har sömnbrist, bråkar konstant för att vi är så jävla trötta och oroliga. Jag håller på att bli deprimerad igen. Jag har katastrof tankar dygnet runt. Jag känner bara att jag aldrig kommer få ett normalt liv. Mitt barn har inte ens fått träffa sin farmor och farfar mer än en gång. Och nu sitter vi i den här jävla isoleringen igen. Jag vet ärligt inte hur jag ska orka. Jag gråter varje dag. Och just det, jag letar jobb mitt i allt det här. Och det går ju inte jättebra. Jag vet faktiskt inte hur jag ska orka.

    Jag hör att du har det väldigt tufft. Fint att du hittat hit till forumet och skriver av dig.

    Om du känner skuldkänslor mot ditt barn för att du just nu inte känner att du kan ge henne det du tänkt, så är du garanterat inte ensam om att detta med att få barn inte blev som du tänkt dig eller hoppats på. Det finns otroligt mycket romantiserade föreställningar och normer kring föräldraskap. Men sanningen är att detta med att skaffa barn alltid präglas av omständigheter som vi inte kan förutse eller styra över. Sanningen är nog också att alla föräldrar känner och har det olika i sitt föräldraskap eftersom alla är individer i unika situationer. Du har dessutom haft mer otur än de flesta i och med att coronapandemin slog till direkt när du fått barn. Men att det inte blev som du ville är inte samma sak som att du är en sämre förälder för det.

    Jag tycker att du är du är modig som berättar om hur det kan vara när det är som jobbigast och tror att många, många småbarnsföräldrar känner igen sig i dina känslor och på så vis kan få tröst i att inte vara ensamma.

    Du frågar dig själv var du ska börja. Så kan det kännas när en situation upplevs övermäktig. Har ni någon möjlighet att få hjälp med sömnen? På tex BVC. För kanske att ni orkar lösa allt det andra om ni bara först får hjälp med att utröna hur ni ska kunna få sova några timmars sömn till? Och att detta med att söka jobb om möjligt bör vänta tills ni fått den hjälpen.

    Kram.

    Förstår att du kämpar varje dag, sekund och gjort det i för många månader redan! Vet hur otroligt tufft det kan vara med småbarn och på begränsad yta under en längre tid.  Inte konstigt att det blir bråk med partnern under de omständigheterna. Önskar det fanns något rent praktiskt jag kunde göra eller hjälpa till med.

    Ett litet ljus i tunneln kanske kan vara det här vaccinet som kom som en stor nyhet häromdagen? Det var stora glädjerop på Twitter där insatt folk skrev saker som att detta är en historisk dag för mänskligheten. Att snart är denna påfrestande tid slut! Håll ut gott folk! Nu är det nedräkning.

    Tror du att du skulle ha hjälp av att tänka att snart är det slut på detta elände med isolering? Kanske närma dig i tanken/visualisera (om du inte redan gör det) sådant som du kan göra när detta är slut?  Förnimma ljusning i den svåra situation du befinner dig i.

    Tänker på dig!

    Trådstartaren

    Indigo, tack så jättemycket för ditt svar. Jag mår faktiskt lite bättre. Jag ska kolla med BVC om lite tips kring sömrutiner, både för bebben och för mig. Får nog pausa allt tills det funkar igen tror jag.

    Red, tack ❤️ jag måste nog göra nått sånt men har haft svårt för det, lider sedan innan av katastroftankar som inte direkt blir bättre under en riktig kris, haha… Jag ska iaf börja med att minska mitt nyhetsintag så det inte späder på katastroftankarna ytterligare. Men det är svårt det här. Så svårt att hitta nått att vara glad för just nu!

    Så svårt att hitta nått att vara glad för just nu!

    I hear you ❤️

    Något jag märker i denna svåra tid när världen gungar är de goda krafterna. Har du sett dem också? Försök annars fokusera på det? Alla människor som man ser beter sig som eldsjälar i detta. Då blir iaf jag lite lättad i själen. Tänker eftersom det är så himla mycket nu som sker hos de flesta i förändrat livsmönster privat pga. coronan och en värld som är skakigare än på länge, kan det kanske vara hoppfullt att se det fina som sker också?

    I såna här globala kriser kan t ex världen komma samman. Det kan hända fantastiska saker när detta är över! Läste någonstans någon säga att efter kriget var slut började kyrkklockorna åter ringa och det var glädjens tid. Tänker även på den där klyschan: I kris sker utveckling.

    Vill ge dig kraft och styrka att orka det sista! ❤️❤️❤️

    Du har varit fantastiskt hittills som kämpat på ett sätt vi andra inte precis varit i närheten av, många av oss.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.