Mördande ensamhet

Anonym skrev:

Hej! Jag hoppas du har hittat ett sammanhang som har lättat din ensamhet. Trivs du i kyrkan? Till kyrkan är du alltid välkommen! Du är älskad, viktig och värdefull precis som du är. Du är inte bortglömd. Jag tänker att du kan föreslå att ni träffas utomhus och fikar eller via någon dator. Prova prata med en anställd i kyrkan som du har förtroende för och berätta om din ensamhet. 🙏❤

 

Hej

Kyrkan har öppnat igen nu, vi får till och med ha vissa gudstjänster, men med begränsat deltagande och avstånd i bänkarna osv. Men fram tills de tillät gudstjänster höll kyrkorna stängt. Vissa tider fick man komma dit men det var när jag var på jobbet, mina lediga dagar var det stängt. Och i princip alla anställda vet hur jag mår och att det här blev svårt för mig. Men de rekommenderades ju också att jobba hemifrån och många bor inte ens i kommunen. Så det blev inte mycket stöd den vägen heller.

Nu är alla jag känner på semester så de som kommer till kyrkan nu, inklusive de anställda, är människor jag inte Känner och inte har något gemensamt med. Och jag har inte kraft att knyta nya kontakter nu, jag är helt slutkörd efter den här skitvåren. Och veckan som gick fyllde jag är, vilket är årets värsta dag så jag har mått jättedåligt hela veckan med skyhög ångest och självmordstankar.

Så nu när jag själv äntligen fick gå på semester tar jag mig inte ur soffan, jag mår för dåligt för det.

Hej! Vill du berätta vad det är som gör att din födelsedag är en så jobbig dag för dig? Även om det var en tuff dag så tog du dig igenom den och alla dina svåra tankar. Det är jag glad för. Ditt liv är viktigt. Du är viktig. Det blir en ny födelsedag som kan bli annorlunda än den här.

Vet du, jag tänker att Gud aldrig tar semester. Med Gud kan du prata precis när som helst och var om helst. Från soffan går jättebra. Och de som du trivs med i kyrkan kommer tillbaka efter semestern.

En skitvår var det verkligen. För mig den värsta tiden i hela mitt liv. Bit för bit går livet vidare. Ska vi se om vi kan komma på något att se framemot till hösten tillsammans? Vi kör en lista🙂 Jag tar udda siffror så får du ta jämna. 6 saker? Ok, jag börjar….

1) Levande ljus.(Jag gillar att tända ljus när det är mörkt ute. Blir mysigt. I höst kommer jag tända mina ljus för en människa som var viktig för mig som jag saknar så oerhört mycket)

Nu får du ta nummer två 🙂

2)

 

 

 

Anonym skrev:

Hej! Vill du berätta vad det är som gör att din födelsedag är en så jobbig dag för dig? Även om det var en tuff dag så tog du dig igenom den och alla dina svåra tankar. Det är jag glad för. Ditt liv är viktigt. Du är viktig. Det blir en ny födelsedag som kan bli annorlunda än den här. Vet du, jag tänker att Gud aldrig tar semester. Med Gud kan du prata precis när som helst och var om helst. Från soffan går jättebra. Och de som du trivs med i kyrkan kommer tillbaka efter semestern. En skitvår var det verkligen. För mig den värsta tiden i hela mitt liv. Bit för bit går livet vidare. Ska vi se om vi kan komma på något att se framemot till hösten tillsammans? Vi kör en lista🙂 Jag tar udda siffror så får du ta jämna. 6 saker? Ok, jag börjar…. 1) Levande ljus.(Jag gillar att tända ljus när det är mörkt ute. Blir mysigt. I höst kommer jag tända mina ljus för en människa som var viktig för mig som jag saknar så oerhört mycket) Nu får du ta nummer två 🙂 2)

Min födelsedag, precis som nyårsafton, är en avstämningsdag. En dag då jag ser hur lite (inget) som hänt sen förra året. Hur jag står och stampar och på vissa områden till och med har backat (första inläggningen på många år är ett stort nederlag). Mitt liv har ingen mening, kan inte få mening för åren bara går och tiden rinner ut, och ingen kan övertyga mig om att jag eller mitt liv är viktigt. Jag är utbytbar i alla roller jag har och även om jag är medveten om att  mina föräldrar skulle sörja om jag dör så är jag också helt övertygad om att de med tiden skulle känna sig lättade över att slippa oron för mig, slippa fundera på om jag har något att göra under helger, högtider och semestrar och lättade över att jag slipper må dåligt.

Gud tar aldrig semester, där har du helt rätt. Men jag behöver även det mänskliga umgänget, social samvaro, samtal, närhet, fysisk närvaro. Jag trivs inte med att prata i telefon och tycker videosamtal är obehagliga. Jag lämnar inte min lägenhet på egen hand, mer än för sånt som bara måste göras, utan behöver någon att möta upp med – och det funkar ju inte nu. Även om jag är bekväm med att träffa människor och hålla avstånd på tex promenader osv så har jag ingen att tillfråga. De jag försökt med har sagt “visst, nån gång” och sen har det inte gått att boka tid.

Jag önskar att jag kunde haka på din lista, jag gillar idén och din ambition. Men jag kan inte, höst och vinter är alltid jobbigare, för att det blir mörkare och kallare. Jag har verkligen försökt, men med tanke på att alla verksamheter, projekt, uppdrag osv är inställda för obestämd framtid så har jag heller ingenting sådant att plocka fram. Dessutom kommer det bli svårare att umgås utomhus allteftersom det blir kallare. Så förlåt mig, men jag kan inte.

Hej! Varför känner du att du behöver stämma av ditt liv? Jag får känsla av att du är rätt sträng mot dig själv. Vad skulle hända om du struntar i att stämma av? Eller att du byter ut punkterna i checklistan? Om något funkar bra kan väl det få vara en punkt?

Men du, ska vi göra en skitlista istället då? Vi listar vad som är allra värst 🙈??

Avstämningen handlar om sånt som det behöver bli ordning på för att mitt liv ska fungera och få en mening. Sånt som det också är deadline på (tex skaffa barn). Och hela tiden sker jämförelser med andra jämnåriga och yngre, jag får frågor från vissa håll som gör jätteont eftersom det är samma funderingar jag har, men nästan värre är de som landat i att det är kört för mig, där man utgår ifrån att jag är och kommer förbli ensam.

Att säga att man bara ska låta bli att stämma av är som att säga åt någon att sluta vara deprimerad eller sluta grubbla och ha ångest. Det funkar inte så.

Jag hatar mitt liv. Och efter alla dessa års kamp är det bara att inse att jag aldrig kommer kunna förändra mitt liv. Jag är dömd till evigt singelhushåll och till att bo i den här lägenheten som jag vantrivs i men inte har råd att lämna.

Förlåt, jag vet att du vill väl, men det är inte så enkelt som att bara tänka på nåt annat. Mitt liv är värdelöst och allt går bara ut på att överleva. Jag har inte levt på 15-20 år. Jag andas och gör det som förväntas av mig för att andra ska vara nöjda. Men jag vill bara sova, sova och aldrig någonsin vakna mer

Nej, livet är inte enkelt och att ta sig ur vanor är inte heller lätt. Jag hör att du kämpar och jag hör att du är trött. Vad får du för professionell hjälp? Glöm aldrig att du ÄR värdefull! Ditt liv ÄR viktigt och har en mening. Du ser det inte nu men det finns ljus i mörkret.

Öppenvården avslutade min terapikontakt för 1,5 år sedan, med orden att de inte kunde lägga mer resurser på mig. Min psykolog sa upp sig i protest och har sedan dess låtit mig träffa henne privat. Men det är dyrt så nu ses vi bara varannan vecka fastän jag absolut skulle må bättre av att ses varje vecka. Men jag har inte råd. Hon arbetar psykodynamiskt och jag känner att hon förstår mig.

Läkarkontakten har jag kvar i öppenvården, honom träffar jag typ var sjätte vecka eller något sånt. Han sköter mediciner och sjukskrivning osv. och har velat ha lite tätare kontakt sedan min inläggning i februari.

Jag vill inte göra min familj illa, men jag vill inte leva så här. Och jag har verkligen försökt förändra allt jag kan, kämpat i massor av år. Jag orkar inte mer

Heja psykologen! Och vad bra att du har någon som du kan prata med och som du har en bra relation till. Heja dig som kämpar. Jag tror på dig!

Jag känner också ensamheten, men jag har nu i sommar haft det bättre, träffat son och fått ytterligare ett  barnbarn. Han är så fin. Jag går promenad med en granne, varje dag, sommaren har nog varit ok ändå , men jag lider av depression som nu under coronan blivit sämre. Jag äter medicin, träffar folk utomhus, alltså granne på promenad, suttit i ett uterum , träffat son och barnbarn och hans sambo . Men nu kommer hösten och mörkret, jag är rädd för ensamheten , mitt särboförhållande tog slut, känner mig ledsen , smygande ångest igen. Vad skulle kunna förändra , ingen vet när detta tar slut heller och jag har barnbarn på annan ort som jag inte kan träffa. Är riskgrupp, kan inte gå på affärer eller göra nåt , tänker när tar detta slut. Låt oss alla hoppas på en snar ändring. Känner med er alla som är ensamma. Jag är 66 år.

Ensamhet är subjektivt. Jag bor med 4 personer jag älskar och bryr mig om, jag har vänner men… Inombords känner jag mig alltid ensam. Jag är ensam i ett rum fullt av människor.

Handlar det kanske om att man bara behöver ngn form av connection i det här samhället där ALLT är online? Jag hatar… Att ingen kommer hem till mig och pratar med mig men många gärna chattar. Det är inte så vi var menade, vi människor. Vi är gruppdjur!