Jag var i London förra veckan, det var första gången och jag passade på att titta på Rosettestenen som finns på Brittisk Museum. När vi i högstadiet skulle skriva en uppsats om vad vi tyckte var världens viktigaste uppfinning skrev jag om den. Stenen har tre likadana texter skrivna på tre skriftspråk, och har varit till hjälp när vi senare skulle tolka hieroglyferna. Lite som ett över tvåtusen år gammalt lexikon.
Jag är så fascinerad av ordet och berättandets kraft och är glad som lever i dag när det inte bara är några få förunnat att få berätta. Något annat som är ganska nytt är att vi i större utsträckning berättar om våran psykiska hälsa. För då händer det något. Egentligen börjar förändringen redan när vi själva sätter ord på saker. Det blir på riktigt och måste tas på allvar. Och det som inte är på riktigt blir väldigt tydligt. Till exempel kan tvångstankar vara extremt tjatiga och uthålliga, men är det något som skrämmer i väg dem är det när vi sätter ord på dem.
Nästa steg i berättandets kraft är att vi kan ta del av varandras erfarenheter. Jag kan hjälpa andra att sätta ord på deras känslor och andra kan hjälpa mig. Jag lärde mig nyligen ordet morgonångest. Jag visste inte att det fanns ett ord för vad jag känt på morgonen hela mitt liv. Bara av att veta om det gör det hela lite lättare. I alla fall känner jag mig mindre ensam.
Det tredje steget är att vi nu kan ge varandra tips. Typ, prova att fixa så mycket som möjligt kvällen innan som frukost och lägg fram kläder för att minska ångesten. Vi kan berätta vad som har funkat och vad som inte har funkat.
MEN DET SLUTAR INTE HÄR…
Det sista steget i berättandets kraft är att vi nu kan bli våra egna experter. Vi kan med våra egna och andras berättelser tillsammans hitta rätt i den djungel som psykiatrin ibland kan kännas som. Det är en lååååång väg kvar. Men vi har börjat gå på den. Och jag tror (för jag är en obotlig optimist) att i framtiden kommer internet bli psykiatrins Rosettesten.