Krönika

Vincent Henzel: ”En ny generation kommer ta plats och se till att stigman krossas”

Varför är en dödlig hjärtattack inte lika stigmatiserat som självmord, när de båda är de mest extrema konsekvenserna av längre tids sjukdom? Ingen väljer en hjärtattack, ingen väljer självmord.

Just nu läser jag psykiatrikursen på läkarprogrammet. Mest fascinerande jag gjort på hela utbildningen hittills. Fullt av engagerad vårdpersonal och patienter som får bra hjälp. Men det finns uppenbara problem vad gäller mental ohälsa i vårt samhälle. Attityderna är på många sätt omoderna och stundvis snudd på faktaresistenta.

En hjärna som är deprimerad är sjuk. Sjuk som i obalans, precis som immunförsvaret vid autoimmuna sjukdomar, bukspottkörteln vid diabetes, eller cellmekanismerna vid cancer. En hjärna med svår ångest, fobi, tvångssyndrom, panik, mani, PTSD, utmattning, alkoholism eller spelberoende är också i obalans. Obalans som i sjuk. Som i biologiska, genetiska och fysiologiska variationer.

I hjärnan bor saker som motivation, vilja, social förmåga, förmåga till planering och utförande, konsekvenstänk, minne, koncentration, språk, kreativitet, humor, känslor, tankar, personlighet och en hel del annat. En obalanserad hjärna kan alltså ses som en sjukdom hos en eller flera av dessa förmågor.

Varför blir då personer vars hjärnor är i obalans fortfarande bemötta som att de egentligen är lika friska som andra? “Om du bara vill så kan du klara det!”, “Tänk inte så mörka tankar, byt ut dem mot något trevligt.”, eller “Alla mår dåligt ibland” är saker jag själv har hört, inte kunnat applicera på min sjuka hjärna med min sjuka hjärna, och därmed fått skuldkänslor för att vara sjuk. Känt mig oduglig för att jag inte kan få mig själv till att må bättre.

Många psykiska sjukdomar innehåller i sin natur element av skuld och lågt självförtroende, men en omgivning centrerad kring perfektion, prestation och individualism gör sitt för att vidmakthålla känslan av att en deprimerad person är ytterst och ensamt ansvarig för sin sjukdom. Här ovan skrev jag att vår förmåga för bland annat planering, utförande och motivation bor i hjärnan. Om dessa förmågor har blivit sjuka, hur kan vi då förvänta oss ansvarstagande när ansvarstagandet i sig självt är sjukt? Det är som att förvänta sig av en diabetiker att producera mer insulin, bara den försöker.

Varför är en dödlig hjärtattack inte lika stigmatiserat som självmord, när de båda är de mest extrema konsekvenserna av längre tids sjukdom? Ingen väljer en hjärtattack, ingen väljer självmord. Många av oss verkar tro på fri vilja, men jag undrar om människor med frekventa självmordstankar eller som måste kolla spisen 30 gånger innan de går hemifrån skulle hålla med om den tron.

Av de patienter jag hittills träffat i psykiatrin, bland nära och kära, och hos mig själv, finns det en utbredd uppfattning om att deras problem är deras fel. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma, och jag är så glad att jag har nått den insikten. En hjärna i obalans behöver hjälp från andra, utifrån. Ibland behöver den farmakologisk hjälp. Den måste fångas upp av en tillmötesgående omgivning, som förstår att patienten inte har valt att må dåligt. Dock ska det poängteras att en själasjuk individ, oavsett om det gäller lindrigare psykisk ohälsa eller en svårare sjukdom, inte kan ses som ansvarsfri. Möjligen är problemet att vi ofta blandar ihop skuld och ansvar. Skuld och självförebråelse kan öka lidandet, ansvar kan minska det.

Beroende förtjänar ett särskilt omnämnande i sammanhanget. I många avseenden är den beroendetyngda människan den mest stigmatiserade i samhället. Vi tycker att de borde ”veta bättre”. Men även här föreligger alltså en förändring i hjärnans funktion, i belöningssystemet. Detta system existerar hos oss och andra djur för att vi ska vilja äta, ha sex, röra på oss och umgås. Som bekant kan dessa drivkrafter långt överstiga ”bättre vetande” hos oss alla, och vi äter kanske en extra näve godis, tittar på internetporr, handlar kläder fast garderoben redan är full, etc, trots att vi vet att vi inte borde.

Människor vars belöningssystem har hamnat ur balans känner samma sorts sug som alla andra, men många gånger starkare. De är alltså sjuka, och förtjänar inte bara en långsiktig medicinsk behandling, utan även ett vaket bemötande från omgivningen. Även här gäller att våra attityder går från att fokusera på människans ”bättre vetande” till att erkänna att även den beroende personen trots cravings och beteende inte vill, eller har valt, att bli beroende. Ur Läkemedelsboken 2019 kan följande läsas angående narkotikaberoende(vilket enligt många kliniker och forskare kan appliceras kring andra beroenden):

”Narkotikaberoende är en kronisk remitterande sjukdom, i grundläggande aspekter inte olik andra kroniska sjukdomar som astma eller hypertoni. En förståelse för detta är central för att komma ifrån föreställningar om behandling som ett sätt att en gång för alla ’bota’ den narkotikaberoende patienten. Fokus hamnar i stället på faktorer som kan facilitera långsiktig beteendeförändring, samt patientutbildning, och andra tekniker för att få patienten att gradvis ta ett eget ansvar för behandlingen.”

Kring alkoholberoende kan man från samma källa vidare läsa att ”Det saknas vetenskapligt stöd för konfrontativa metoder.”, vilket är tänkvärt då detta faktum står i kontrast till hur många av oss direkt eller indirekt bemöter den beroende individen.

WHO estimerar att sjukdomsbördan av mental ohälsa idag är större än hjärt-kärlsjukdomar världen över, och 2030 kommer stå för den enskilt största kategorin. Ändå läggs det många gånger mer resurser för forskning och vård av hjärt-kärlsjukdomar. Forskarna i en studie från 2016 konkluderar:

”The unacceptable apathy of governments and funders of global health must be overcome to mitigate the human, social, and economic costs of mental illness.”

Jag är ändå hoppfull. Många nära och kära, och många av mina kursare, uttrycker en verklighetsbaserad, progressiv och holistisk attityd kring psykisk balans och obalans. En ny generation kommer ta plats, och se till att stigman krossas, behandlingar blir bättre, och att människor blir välmående igen.

Till sist vill jag rikta följande till alla som läser och själva lider; det är inte ditt fel.

Vincent Henzel, läkarstudent