Krönika

Sveriges Elevråd – SVEA: Systemet faller, så vi tar hand om varandra

Det är fint att vi tar hand om varandra, men jag tänker inte ställa upp på att psykisk ohälsa stigmatiseras längre.

Jag andas tungt och ögonen är fyllda med tårar. Vi sitter mitt emot varandra i din soffa och du tittar mig rakt in i ögonen och frågar om jag är okej. En helt befogad fråga, då jag precis hävt ur mig precis allting som går fel, känns jobbigt och är rent ut sagt för jävligt just nu. En form av hat mot livet som också är helt orimligt att du ska behöva bemöta, ta hand om och fixa, men som du gjort om och om igen.

Jag har varit så nära att säga stopp, att det inte är värt det längre, att livet är för jobbigt. Förutom att du är min vän har du inte verktygen att hantera situationen och bör verkligen inte behöva bära det ansvaret. Men det är lite så det blir – vi tar hand om varandra då fungerande samhällssystem för att hjälpa uteblir.

Det var någon gång i högstadiet som det började för min del. Det var då vi började ha samtalen, jag och mina vänner. Samtal där någon fick ansvaret att agera någon form av hobbypsykolog åt de andra, och sen roterade det. I samtalen kunde vi häva ur oss allt från kärleksbekymmer och vänskapstrassel till tunga frågor om livet var värt att leva. Det är en orimlig börda för en tretton-, fjorton- eller för den delen tjugoåring att bära. En börda som naturligt i sig själv skapar en destruktiv spiral där mottagaren får ett försvinnande stort ansvar för berättarens välmående.

Sedan högstadiet är detta något som följt med. Vi har hanterat varandras gråt, panikattacker, ångest och till och med självmordstankar. Jag har tänkt många gånger att jag blivit bättre på att bemöta, förstå och hantera andra beteenden och reaktioner, men det är lika svårt varje gång. Det har också vuxit fram en form av skuldkänsla, att jag inte vill lägga det ansvaret hos någon annan, att se till att jag mår bra på bekostnad av dennes egna mående.

Jag vet att jag inte är ensam i det här. Att agera hobbypsykolog åt sina vänner är något många nog känner igen. Samtidigt som det också ska sägas att det är både fint och ett privilegium att ha vänner att anförtro sig till. Det är många människor i samhället som inte har det och som står helt ensamma i all sin skit. Dock är det helt befängt att det ska behöva vara så. Att elevhälsan och vården är så frånvarande och att det fortfarande finns så mycket stigma kring psykisk ohälsa.

För att fler ska må bättre krävs det att alla som mår dåligt får professionellt stöd och hjälp, samtidigt som jag också tror att vi mer öppet måste börja prata om psykisk hälsa. Hjälpen måste finnas närvarande i människors liv. Situationen som den är nu, att elevhälsan bara har möjlighet att släcka bränder, att köerna till BUP är ofantligt långa och att trasslet i vårdkedjan gör att så väldigt många unga faller mellan stolarna är fruktansvärt.

Det finns en stor problematik med att många unga inte vet vart de kan vända sig med sin psykiska ohälsa, hur en ska uttrycka den eller ens vart gränserna går för att må dåligt, vilket naturligtvis blir ett stort problem. Därför vill jag se att psykiska hälsokontroller införs och sker regelbundet genom hela skolgången.

Jag kräver också att satsningar görs för elevhälsan och vården. Jag vill se att ett maxtak för antal elever per skolkurator, skolpsykolog och skolsköterska införs i skolan, så att personalen får en rimlig chans att hinna med sitt viktiga uppdrag. För att det ska vara möjligt vill jag också se att det öronmärks pengar till elevhälsan.

Staten behöver också ta ett större ansvar för att samverkan mellan elevhälsa, vård, BUP, polis, socialtjänst och andra aktörer ökar. Ingen ung person ska falla mellan stolarna till följd av samhällets misslyckande i att fördela ansvaret.

Det är fint att vi tar hand om varandra, men jag tänker inte ställa upp på att psykisk ohälsa stigmatiseras längre och att det professionella stödet är så långt borta. Den som mår dåligt måste kunna lita på att stödet och hjälpen finns där, utan att för den delen behöva dra ner sina vänner i den destruktiva spiralen.

 

Jakob Amnér, förbundsordförande Sveriges elevråd – SVEA