Krönika

Johanna Nyman från riksförbundet Balans: Såhär skapar vi förändring

I lokalföreningar runt om i Sverige skapar vi gemenskap, förändringar och värme för oss och för våra anhöriga. Ofta är våra föreningar den första platsen där människorna öppet vågat prata om hur de mår, på riktigt.

Jag hör mig själv säga: ”Jag skulle aldrig, aldrig berätta att jag har en psykisk sjukdom”. Bredvid mig sitter en man, rak i ryggen och utan darr på rösten. Han har precis berättat för alla i rummet att han, under en fikarast på jobbet, ställde sig upp i matsalen och berättade för alla att han har en bipolär diagnos.  Jag sitter och gapar inombords. Jag sitter och önskar att jag också vore så där modig, så där avslappnad inför min egen diagnos.

Det var för tre år sedan och ett av mina första besök hos det som i dag är föreningen Balans Jämtland. I en källarlokal med hembakat fika och snabbkaffe träffade jag för första gången människor som precis som jag har en psykisk diagnos. Men de hade valt att inte skämmas för det. Det var där och då som jag började bygga upp mitt eget självförtroende, började omvärdera min egen syn på människor med psykiska diagnoser. Det var också där som jag insåg på riktigt att jag inte är ensam, att jag behöver inte gömma mig för den jag är.

Otänkbart att svara ärligt

Att svara ärligt på frågan ”Hur mår du?” var för mig helt otänkbart tills jag insåg att jag bara mådde sämre av att inte berätta att jag har en bipolär diagnos än att berätta att jag faktiskt har det. För två år sedan sjukskrevs jag för depression. Jag hade trillat rätt ner i ett stort svart hål och ett depressivt skov kom över mig med full kraft. Jag började gömma mig för att inte behöva träffa någon som skulle fråga hur jag mådde. Jag var på god väg att isolera mig själv helt från omvärlden. Till slut insåg jag att om jag inte gjorde en förändring skulle jag aldrig ta mig upp ur det svarta hålet.

Jag startade en blogg och valde till slut att göra den offentlig. Jag länkade det första inlägget på Facebook och skrev: ”Om det är någon som funderar över hur en bipolär person fungerar så läs min blogg”. Jag klev för första gången i mitt liv ut ur garderoben på riktigt. Jag blottade min största hemlighet och var beredd på att bli lynchad.  Men i stället möttes jag av en enorm förståelse, kärlek och hurrarop. Personliga berättelser började ta över kommentatorsfältet Facebook och bloggen och många vittnade om samma sak: Rädslan över att bli dömd för den man är.

Idag gör jag ingen hemlighet av min diagnos

I dag gör jag oftast ingen hemlighet av att jag har en psykisk diagnos, att jag inte riktigt fungerar som andra människor när jag har mina skov, att jag går i terapi och jag håller på att nöta in nya hjulspår i mitt liv. Min stora tröst är att jag numer vet att jag inte är ensam om att ha en bipolär diagnos.

I Balans lokalföreningar runt om i Sverige skapar vi gemenskap, förändringar och värme för oss som har en diagnos och för våra anhöriga. Ofta är våra föreningar den första platsen där människor öppet vågar prata om hur de mår, på riktigt. Vi skrattar och gråter tillsammans och vi blir förbannade. Vi är ju som folk är mest och vi ser faktiskt ut som vem som helst.

Vägrar gömma mig

Det är torsdag och klockan är halv sju på kvällen. I en källarlokal i lysrörens sken sitter fyra personer i ring på svarta stolar. Jag värmer mina kylslagna händer runt en varm kaffekopp. Så hör jag mig själv säga: ”Jag berättar, jag väljer att berätta för jag vägrar gömma mig för den jag egentligen är”. Bredvid mig har jag en Balans-medlem som tittar upp på mig och säger: ”Ja du Johanna tänk att du berättar, tänk att du väljer att göra det nu. Det är så coolt!”

I dag är jag den som vågar berätta, som kan ställa mig upp i en matsal och säga att jag har en bipolär diagnos. För i dag har jag lärt mig att inte skämmas för den jag är.

Johanna Nyman, representant för Riksförbundet Balans och föreningen Balans Jämtland