Krönika

Maximilians berättelse – del 8 – En manlig förebild

”Öppna dörren!” Det är en mörk röst. Min bror rusar in, ser på mig med allvarlig blick. ”Jag vet vad du är för något nu, jag vet allt!”

Väntan tar aldrig slut. Den är en evighet. Solstrålarna skiner in genom köksfönstret och får smöret att smälta ner över bordet. Jag väntar på att komma framåt. Köerna inom transvården är enorma över hela landet. Efter varje samtal sätts jag återigen på prov. Ny väntan. Ny ångest. Min uthållighet prövas hårt när jag slits mellan hopp och förtvivlan över den ständiga tystnaden. Sitter vid köksbordet och läser att nära sextio procent av transpersoner i åldern femton till nitton har övervägt självmord. Fyrtio procent har gjort ett allvarligt försök under 2017. Sorgen sköljer över mig. Hur kan människor som jag få må så dåligt?

Jag väcks ur min bubbla av att det slår hårt mot ytterdörren.
”Öppna dörren!” Det är en mörk röst. Min bror rusar in, ser på mig med allvarlig blick. ”Jag vet vad du är för något nu, jag vet allt!”

”Vad menar du?” Min blick vågar sig långsamt upp mot hans stirrande ögon.

”Du är Maximilian. Du är född i fel kropp, jag har läst dina texter. Nu förstår jag varför du har mejlat i annat namn, jag förstår varför du har varit så ledsen under alla dessa år.” Han sätter sig ner i min soffa, böjer sig fram och lägger händerna över ansiktet.

Jag reser mig och försöker att obemärkt backa mot toaletten. Måste bort. Drömmer jag?

”Jag skakade när jag läste texterna och blev väldigt ledsen över hur ensam du varit under alla dessa år.” Han reser sig, närmar sig mig och lägger sina armar om mig. En varm trygg kram. ”Jag kommer acceptera dig som du är och stötta dig ändå in i mål.” Han stryker mig över ryggen. Rummet snurrar och det enda som håller mig uppe är hans armar. Tankarna far åt alla håll och jag lyckas inte hålla fast i någon. Vad var det som just hände? Kom min bror på mig? Var min allra hemligaste hemlighet avslöjad?

”Jag vet ingenting om det här ämnet men jag finns här och vill gärna följa med dig på dina framtida samtal, men du får köra så att jag får vila”, säger han med sitt bredaste leende. Jag glömmer att andas, flackar med blicken. Inga tårar. Jag ville inte ens gråta. För första gången i mitt liv kände jag mig skamfri. Där och då lyfte min bror skammen från mina axlar. Jag hade bestämt mig för att genomgå en könskorrigering oavsett vad människor runt omkring mig skulle säga. Och jag hade min bror på min sida. När jag blivit ensam den kvällen skrev jag ett brev till honom.

”Kära lillebror,

Ibland känns det så lätt att jämföra sig med dig. Du har alltid haft allt det där som jag har velat ha i mitt liv. Jag har sett upp till dig på alla sätt och vis. Som när vi sprang mot varandra på den nyklippta fotbollsplanen, du med dina stora fyrkantiga glasögon och jag som sprang runt och tyst skrek att jag ville bli sedd för den jag såg mig själv som. Ingen av oss hade då någon aning om vad som skulle hända trettio år senare.

När vi stod mittemot varandra tidigare idag var vi nog båda ganska rädda. Men visst var det en lättnad? Att ha dina armar om mig och höra dina ord betydde så oerhört mycket för mig. Jag är så tacksam över att du förstår mig och att jag slapp förklara allt jobbigt som jag har gått igenom. Att du vill försöka förstå.

Att bära en kvinnokropp mot sin vilja har gjort så ont och det har gjort mig till en skydd människa. Du kanske kommer ihåg när vi var på stranden om somrarna och jag låg under vattnet tills alla hade badat klart för att sedan försynt smyga upp och täcka hela mig med handduken. Ingen skulle få se mig. Så mycket skämdes jag över min baddräkt. Jag var en kille som hade baddräkt och jag ville inget hellre än att ha lika snygga badshorts som du.

Nu ska vi ta igen allt som vi missat, vi ska bada som aldrig förr och jag tänker vara den som hoppar i först från bryggan. När jag kommer upp från vattnet och vänder mig om ska du få ett sådant där leende som du sällan fått från mig och då kommer du att veta att jag äntligen har hittat hem i mig själv. Lyckan över att du då står kvar som min bror är obeskrivlig. Tack för att du varit och är en sådan fin manlig förebild för mig.”