Krönika

Maximilians berättelse – del 5 – Hur ser en människa ut som bär på självmordstankar?

"Du är här för ditt andra samtal. Det är ett självmordstest. Varsågod och sätt dig.”

Maximilian är född och lever – i väntan på könskorrigering – i en kvinnas kropp. Hans omgivning känner honom som en småstadskvinna i trettioårsåldern, med ett kvinnonamn. Här och i flera krönikor framåt får vi följa hans resa mot att få bli sig själv. 

Diskmaskinen slamrar till och jag hör en hård smäll. ”Jävla maskinjävel”, stönar någon från personalrummet. Solstrålarna skiner genom hela korridoren och spänningen smyger sig in i varje kontorsrum. ”Det sprutar vatten i hela personalrummet! Var stänger man av?” Daniel rusar förbi mitt rum och jag ser hans illröda ansikte skymta förbi. Jag vill ställa mig upp och skrika att jag älskar kvinnor, att jag alltid har gjort det och alltid kommer att göra det. Jag vill ropa till honom att jag kysste honom på personalfesten för att jag är så jävla rädd att någon ska tro att jag är ensam och lesbisk. Men istället drar jag upp axlarna och försöker se oförstående ut.  Jag kommer inte till undsättning utan smyger försiktigt fram och stänger dörren om mig. Hasar mig ner på golvet. Det gör ont. Jag vill ut. Ut ur kvinnofängelset som jag befinner mig i. Idag är det mitt andra samtal på psyk. Till chefen sa jag att jag skulle kolla ett födelsemärke för att få ledigt några timmar. Jag är så falsk.

Det är den 24 april och klockan är halv två på eftermiddagen. Året är 2017. Jag kliver ur bilen och scannar snabbt av parkeringen. Ingen jag känner syns till. Andningen blir tung. Upp för trappan, steg för steg. Att känns så jävla fel. Väntrummet är kallt och tyst. Jag vill bort. Tuggar i mig skammen. Biter ihop. Torkar bort tårarna med min gråa tröjmudd.

”Maximilian Ericsson.” Jag ställer mig upp och hon sträcker fram sin kvinnliga hand.

”Välkommen, Lisa heter jag och jag jobbar som psykolog. Du är här för ditt andra samtal. Det är ett självmordstest. Varsågod och sätt dig.”

”Hur mår du?” Lisa sätter benen i kors. Snurrar pennan mellan fingrarna. Hennes stora fylliga läppar får mig att vilja stanna kvar.

”Jag känner mig väldigt ensam.” Det bränner runt ögonen och tårarna går inte att hålla tillbaka. Det gör ont. ”Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det känns som att jag är den enda i Bollnäs som är så här.”

”Jag förstår att det kan kännas så. Men det är viktigt att du vet att du inte är ensam. Det finns många som är som du.” Hennes ögon talar om att hon förstår, men hur ska hon kunna förstå? Har hon någonsin varit i närheten av det helvete som jag befinner mig i?

”Jag behöver hjälp.” Rösten spricker och jag får ta ett djupt andetag innan jag kan fortsätta. På något sätt känns det så förnedrande att sitta där. Men jag vet att det är min enda chans och jag behöver den verkligen. Samlar alla krafter.  ”Jag behöver få stödsamtal tills jag kommer till akademiska sjukhuset i Uppsala.” Hon nickar förstående och antecknar samtidigt i sitt block. Jag undrar vad hon skriver om mig. Hopplöst fall? ”Absolut, jag skriver en remiss så ska du få stödsamtal medan du väntar.” Hennes ord känns som balsam och hur mycket jag än fasar för dessa samtal så vet jag långt där inne att det är min enda chans.

Hon lägger undan sina anteckningar och plockar fram ett tjockt kompendium.

”Maximilian. Du är här idag för att genomgå ett självmordstest. Känns det okej med dig?” Innan jag hinner svara så fortsätter hon. ”Jag kommer att ställa tjugofem frågor och du ska få berätta var du ligger på en skala mellan noll och fem.” Jag nickar försynt mot henne. Ett självmordstest. Det snurrar till i huvudet när jag tänker på vad jag just är på väg att göra. Ett självmordstest.
”Då börjar vi. Har du någon gång under det senaste året tänkt eller velat ta livet av dig?”

Bara så där, rakt på sak, som att det var den mest naturliga fråga att ställa till någon. Jag sluter ögonen och biter ihop. Det slår i bröstet och jag känner mig svimfärdig. Tänk om mamma visste att jag sitter i samtal för att göra ett självmordstest. Varför måste jag göra det? Bara för att jag vill bli den som jag egentligen är? Tänk om jag svarar fel? Skickas jag till psyk då och blir kvar där? Rädslan som jag blivit så van vid sköljer över mig. Jag öppnar ögonen och ser läpparna som jag aldrig kommer att glömma. En jordgubbsdoft når mig.

”Maximilian, då är vi färdiga med testet, du fick noll. Jag undrar vilket pronomen du vill att jag skriver i dina papper?”

”Du kan skriva kvinna, jag bär ju en kvinnokropp idag.”

”Då är vi klara. Jag förstod att du skulle klara det galant Du ser inte ut som en människa som skulle bära på självmordstankar.”

Jag tackar för mig och rusar kvickt ner för trappan. Tårarna hinner ikapp mig. Jag hoppar in i bilen och skriker ut min smärta. Det gör så jävla ont. Och hur fan ser en människa ut som bär på självmordstankar?