Krönika

MÄN: Att döma sig själv utifrån populärkulturens mansideal är ett recept för att må dåligt

Av alla mönster som deltagare i våra workshops berättar om finns inget som är så sorgligt som att svaghet ses som omanligt.

Vad krävs för att vara en man? Frågan är förrädisk, det är som att det finns ett mål som måste nås. Men när vi som arbetar med Machofabriken träffar ungdomar så börjar vi i en annan ände. Vilka förväntningar finns det på killar och män – vad förväntas de leva upp till, prestera och göra – för att inte tala om inte göra – för att ses som män? Och vad händer med män som inte ses som manliga nog?

Som liten brukade jag leka leken där man ritar en gubbe tillsammans på ett papper som man vikt i fyra delar, och bara kan se en del åt gången. Det blev alltid tokroligt, huvud med en gammal dykarhjälm, överkropp som en riddare, höft och lår som en ballerina, cowboyboots längst ner eller någon annan blandning.

När vi håller våra utbildningar i Machofabriken så gör vi samma sak – vi bygger en figur – en mansfigur som bygger på samhällets förväntningar på män. Resultatet blir omvänt, istället för en oförutsägbar kombination så återkommer samma mönster. Den mansfigur de bygger – utifrån förväntningar om hur en man ska vara för att ha status – ser nästan alltid likadan ut, med små variationer. Vara stark, orädd, inte blödig, händig, initiativtagande, teknisk, en auktoritet, ha stor kuk, beslutsam, försörjare, framgångsrik, vältränad, erövrare, respektingivande, kunnig, ingen fegis.

Oavsett vilka som deltar i våra workshops så ser svaren ungefär likadana ut. Vi har hållit workshops för högstadieelever på Tjörn och gymnasieelever i Falun, för statistiker från Mali, för teknologer på Chalmers i Göteborg, kvinnojoursvolontärer i Lund, för scouter i Södertälje, nyanlända pojkar i hvb-verksamhet och för poliser, men bilden av vad som förväntas av män är nästan universellt likadan.

När väl deltagarna själva fått lägga ihop pusslet ”man” utifrån föreställningar om manlighet brukar några saker framträda tydligt i diskussioner. För det första: en del normer och ideal män förväntas leva upp till kan vara okej var och en för sig, men de blir fullständigt orealistiska och destruktiva om de tillsammans tillåts bilda en tvångströja man måste klä på sig. Det är så klart inte dåligt att vara stark, händig eller framgångsrik. Men förväntningar och krav på det är dåligt och känslor av otillräcklighet om man inte lever upp till de idealen är destruktiva. För det andra: att väldigt många unga killar – och äldre män med för den delen – har väldigt svårt att skilja på att bara vara något och känna press på att bevisa att man är. Det senare leder till så mycket risktagande, olycka och känslor av tillkortakommanden.

Vart och vartannat ideal som framhålls som manligt leder oundvikligen till att män måste konkurrera med varandra om de ska bevisa sig, vilket så klart leder till oändliga dominanslekar. Den som sett pojkar bråka på en skolgård vet hur svårt pojkar har för att få konflikter att sluta eskalera; den som säger ”jag vill inte längre” ses som förlorare. Förväntningar på att vara hård skapar föreställningar om att en man ska tåla våld, att den som reagerar på kränkningar eller på att trakasseras är svag – i förlängningen att man som man är mindre skyddsvärd, vilket lätt även kan leda till okänslighet och okunskap om vad man faktiskt utsätter andra för.

Det här är så klart inte något jag själv står utan- eller ovanför. När jag var liten deltog jag i en massa lekar utan att nödvändigtvis känna mig entusiastisk inför dem, men där rädslan för att inte verka tuff och därmed lämnas utanför var en stark drivkraft. Det handlade knappast om de ”saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” som Jonatan talade om i Bröderna Lejonhjärta utan just om sådant man gjorde för att få vara med i gemenskaper som kille, för att ses som man. Även idag kan jag bete mig likadant, om än kanske inte lika uppenbart.

Av alla mönster som deltagare i våra workshops berättar om finns inget som är så sorgligt som det att svaghet ses som omanligt och allt från att prata om sina egna problem, att visa vissa känslor, att visa sig obeslutsam, att söka hjälp, att visa sig otillräcklig till att visa sig rädd ses som svaghet. Det skapar en manlighet som är skör som gips: vem har inte problem ibland, vem kan styra vilka känslor den känner, vem är inte rädd, i behov av hjälp eller stöd ibland? En manlighet som är skör och ständigt kan angripas är livsfarlig, för den föder beteenden och handlingar som ska skingra tvivel om omanlighet.

För att ta en konkret exempel: 80 procent av alla som dör i bilolyckor är män. Utöver att män är överrepresenterade i vissa bilburna yrken så är det så uppenbart att som grupp så överskattar män sin förmåga som förare i långt större utsträckning än kvinnor. Inte nog med det, män kan rent utav köra riskabelt – för att bevisa att de är skickliga förare – vilket snarast är motsatsen till att vara en bra förare. Föreställningen om god förmåga blir därigenom värre än en dålig förmåga.

Mot det här kommer så klart invändningen ”inte alla män”. Inte alla män kör fort, inte alla män har svårt att ta avvisanden utifrån tanken att deras manlighet ifrågasatts… men vitsen är ju inte huruvida alla män beter sig på det ena eller andra sättet, utan vilka beteenden som förstärks av den mansroll vi dras med idag. En maskulinitet som göder känslor av tillkortakommanden och fångar män i ensamhet är en destruktiv maskulinitet. Den är dålig för att den göder våld från män mot andra män, den göder våld mot kvinnor och den göder våld ett våld mot en själv. Make it easy on yourself guys, att döma sig själv utifrån de mansideal populärkulturen matar oss med är ett recept för att må dåligt.