Aspergers syndrom Självskada

Jag är inte vackrast i världen, men jag är himla sällsynt

Jag heter Ida och jag är nitton år, om ett halvår fyller jag tjugo. Jag är fri från alla mina destruktiva beteenden. Jag är starkare än någonsin.
Tankar kan göra sig påminda i perioder, det är okej det också. Idag är jag medveten och väljer att inte agera utefter tankarna. Livet är inte alltid glitter och rosa moln.

Vi mår dåligt ibland för att kunna må bra. Vi mår bra för att orka må dåligt. Självskadebeteende och anorexi är vad som kännetecknar större delen av min uppväxt. Det bottnar i den tid då jag som liten levde utsatt för hot och övergrepp, en tid då jag inte kunde känna mig trygg varken hemma eller i skolan. Det är jätteviktigt att inte snöa in sig i allt det som var svårt, för det finns alltid ljusglimtar. Små guldkorn som jag brukar låta väga så tungt jag bara kan i mitt liv. Guldkorn så som min familj, träning eller fina upplevelser.

Det perfekta barnet

På det som till utsidan såg ut att vara det perfekta barnet, tjejen med det breda leendet och klasskompisen som alltid gjorde läxorna i tid. Bakom det gömde sig något mörkare, bakom den fasaden gömde sig ett trasigt och splittrat barn. Jag var vilse.

Jag gick ständigt omkring och var på min vakt. Frågan var inte OM någon skulle komma att vara taskig mot mig eller utsätta mig på olika sätt, frågan var snarare NÄR?

Jag trodde det var så det skulle vara. För hur skulle jag veta att det är mörkt om jag aldrig sett ljus? Hur skulle jag kunna veta att det är molnigt om jag aldrig sett sol? Hur skulle jag veta att jag mår dåligt om jag aldrig fått må bra?

Första gången jag skadade mig själv

Första gången jag skadade mig själv var när jag var sju år. Det gjorde jag för att andra gjorde det, för att andra gjorde mig illa, jag inbillade mig att det var helt rätt. 100% rimligt.

Jag satte upp två livsregler för mig själv. 1. Be aldrig om hjälp. 2. Var inte till besvär. För att undvika fler problem och bekymmer. Det var enkelt, jag skulle bara klara mig själv.

Jag har skrivits in och ut, kastats hit och dit mellan olika sjukhus, kliniker och psykiatriavdelningar. Med en sond genom min näsa och ett BMI så lågt att du kan räkna det på dina fingrar. Traumatiserad och med flashbacks.

Jag ville inte dö, jag orkade bara inte leva med den ständiga rädslan

Jag tänkte ofta att jag inte ville leva mer. Det var aldrig mitt val att det skulle bli så. För jag ville egentligen inte dö, jag orkade bara inte leva med den ständiga rädslan jag hade. Ångesten. Rädsla att bli dödad eller att se någon i min familj dö. Jag såg ingen annan utväg just då, hade jag haft ett rättvist val hade jag valt trygghet och att må bra.

Det går inte att beskriva den smärtan, hur den tränger sig på och tar över. Hur det känns att inte längre orka leva. Hur det känns att psykiskt ligga på botten av havet, ensam, instängd i vad som liknar en bur. Som blir mindre och mindre. Som fastkedjad i min egen säng, oförmögen att stiga upp. Hopplösheten svept omkring mig, som ett tungt täcke.

Självdestruktivitet var ett sätt att orka

Förut var destruktiviteten, ätstörningen och självskadebeteendet ett sätt för mig att orka, ett sätt för mig att överleva. Det är inte så enkelt som att bara sluta, men bara för att det inte är enkelt betyder det inte att det är omöjligt.

För det går, och går det inte så går det ändå. Efter alla år av krigande med mitt inre så vet jag mer om mig själv och livet än jag någonsin trodde jag skulle göra vid nitton års ålder. Idag hanterar jag det svåra på andra, mer konstruktiva sätt.

Inte längre en lång lista med diagnoser

Jag har inte längre en lång lista med diagnoser. Jag är diagnosticerad med Aspergers syndrom. Jag är lika unik som du. Jag kan kommunicera med mig själv mycket väl. Jag kan idag inse mitt eget värde! Jag är en bättre version av Ida, mig själv och glad över de erfarenheter som jag hunnit samla på mig. Glad över att jag är just den jag är.

Det är alltid värt att leva ändå, alltid värt att stå ut, åla sig igenom alla svåra perioder, hur svårt det än känns. För det blir alltid bättre, jag lovar dig det.

Det är okej att be om hjälp och okej att berätta, vi alla förtjänar att ha det riktigt bra.

Vi alla måste bättra oss på det, vi måste våga prata och fråga. Inte vara rädda att ta upp jobbiga och svåra ämnen. För tystnaden är livsfarlig.

”Jag är livrädd att behöva leva resten av livet utan min storasyster”

Min syster var den som gav mig motivation att bli frisk, hennes ord att ”jag är livrädd att behöva leva resten av mitt liv utan min storasyster” fick mig att inse. Hon vågade prata om det svåra. Hon och många andra har hjälpt mig upp ur det svarta hål jag befann mig i, hjälpt mig upp till ytan från botten av havet. Även om arbetet egentligen bara kommer från mig själv.

Det är inte bara att ge sig, sluta må dåligt, bita ihop eller lyfta upp hakan. Det är ett krig att kriga varje dag, varje timme, minut och sekund. Det var värt varje tår och varje skrik!

Det är okej att prata om det som är svårt

Jag är frisk och mår bra idag. Jag mår dåligt också ibland. Precis som att vissa bryter ett ben, någon drabbas av magsjuka. Ibland mår vi alla inte helt bra, det är okej och menat att vara så. Det är ju trots allt de sårbara sidorna vi älskar hos varandra.

Jag vill förmedla det, jag vill sprida ett hopp. Jag vill visa er alla att det är okej att prata om det som är svårt, det är okej att visa sig sårbar. Det är helt okej att må bra och precis lika okej att må dåligt. Till dig, du som är stor, liten, lång kort. Du som mår bra och du som inte mår så bra. Ni får dela med er! Det blir alltid bättre så småningom.

Så mycket mer än diagnoser

Jag är jag, Ida. Jag har en kropp och den är min alldeles egna. Jag är en människa, precis som du. Min kropp har två fungerande armar och två fungerande ben. Min kropp kan skratta och den kan gråta. Den kan prata och den kan vara tyst.

Jag studerar till socionom och min stora dröm i levt är att bilda familj. Jag är grundare i en ideell organisation och drömmer om att hjälpa andra. Dans är en stor del av mitt liv och även maten ett intresse.

Jag var aldrig min sjukdom

Jag är jag, och min bakgrund är bara vad som format mig. Jag var aldrig min sjukdom, jag kommer aldrig någonsin att bli den heller. Jag är Ida Staberg och vacker som jag är. Jag har brister och skavanker precis som alla människor. Jag är energisk, driven, målmedveten, äventyrlig, omhändertagande och fantastisk.  Jag är min egen version av just det, fantastisk. Var det du med – din alldeles egna version av fantastisk!

Du förtjänar att må bra!

Du modiga och häftiga människa, våga sträcka på dig. Våga känna dig bra. Du är fantastisk så som du är. Jag vill att du ska veta, du är helt otrolig, du lyser när du är den du är. Du behöver inte ändra på dig själv för att vara okej, du behöver inte ändra på dig själv för att passa in.

Du är bäst på att vara dig själv. Livet börjar om varje sekund. Ingenting är omöjligt. Du förtjänar att må bra!