Yrkesvalsmässig återvändsgränd

Varför är det upplagt så, att alla viktiga valen inför framtiden ska göras när man är som mest ung, oerfaren och omogen? Det jag brann för då och valde då, visade sig vara omöjligt och en återvändsgränd. Detta gjorde även att möjligheten till nya drömmar åts upp av förlorat CSN. Jag hittade en ny dröm men den nya drömmen innebar en femårig utbildning. Skulle det gå om jag extrajobbade och jobbade hela somrarna? Jag kalkylerade och kalkylerade men kom fram till att jag inte skulle orka med projektet. Energin gällande nuvarande yrke var redan förbrukad och jag var inte heller lika ung och pigg längre. Därtill var utbildningen jag hittat svår att komma in på, så jag behövde räkna med att det skulle ta bra mycket längre tid än fem år att vara i mål.

Jag har sedan dess letat och letat efter ett nytt mål, i ett arbetsliv som inte tycks erbjuda något utbud efter ens styrkor och svagheter. Men samtidigt som det är svårt att hitta vad jag passar för, känns det också viktigt för en sådan som jag som har ganska hög uttröttbarhet och inte trivs med ett ekorrhjulsliv, att jobba med någonting där jag kommer till min rätt. En knepig ekvation.

Det slutgiltiga utbildningsvalet blev en ganska grov kompromiss då det hängde på både brist på CSN och att jag inte hade råd att plugga något som inte ledde till jobb. Och efter denna utbildning kommer jag att ha helt slut på CSN. Det jag studerar intresserar mig, det är inte taget från luften eller så utan efter noggrant övervägande och efter besök hos säkert fyra studie- och yrkesvägledare, men jag vet samtidigt inte om jag kommer att trivas i yrket som det leder till. Jag försöker leva i nuet, utgå ifrån att ämnet ändå intresserar mig och tänka att jag får ta eventuella framtida obehagliga överraskningar när de kommer. Försöker vila i att jag utifrån omständigheterna gjort det bästa valet jag kunnat. Kanske finns det också möjligheter efter utbildningen som jag inte kan föreställa mig nu, som kommer att visa sig senare?

Jag vet ju inte om den femåriga utbildningen som jag hittade vid fel tidpunkt hade varit rätt heller, alltså även om jag haft CSN och möjligheten att välja det spåret. Jag kanske hade tröttnat på den och hamnat i en återvändsgränd liksom med min första dröm.

Det pratas ofta om att vi har så många val nuförtiden när inte yrken går i arv som förr. Men jag upplever det inte så. Massor av jobb har rationaliserats bort och inga enkla jobb finns kvar. Allt kräver utbildning, vilket gör att valet är gjort vid yngre åldrar än tidigare, även om det sedan visar sig vara fel. Man har mindre möjligheter att prova sig fram och färre chanser att välja om. Och de yrken som finns att välja på tycks tillhöra två huvudsakliga kategorier; Yrken där det råder stor konkurrens och där du måste kunna sälja dig, eller bristyrken som istället har usel arbetsmiljö. Lägg till att man kanske även har en neuropsykiatrisk diagnos. Vilket de flesta idag tycks behöva i ett samhälle där bara 150 %- människor är välkomna. Har du en autismspektrumdiagnos känns det som att du förväntas vara ett snille och en hjälte likt Greta Thunberg och har du ADHD förväntas du ha superkrafter. För att liksom väga upp. Men om du inte har några styrkor då, utan bara är allmänt medelmåttig? Men samtidigt inte är tillräckligt oduglig, utan istället för duktig för att ha en diagnos i omgivningens ögon?

På något konstigt sätt finner jag en tröst i hopplösheten; i tanken på att det är kört. Att jag saknar valmöjligheter, att det inte är lönt för mig att satsa på någon dröm, att det saknas alternativ som passar mig i yrket jag läser till, att jag inte passar in i det här samhället överhuvudtaget, att det roliga i livet tagit slut i unga år och ligger bakom mig och att framtiden är ödelagd. Att mitt liv inte riktigt är mitt. Eller är en B- version av det. För om jag tänker så, behöver jag ju inte bli besviken på samma sätt som när min första dröm visade sig vara omöjlig. Jag fantiserar om självmord som ett framtida sätt att fridfullt somna ifrån livet om yrkesvalet skulle visa sig vara helt fel, men det känns mer som att jag inte vill vilja leva, än som att jag vill dö. Det finns dock saker som jag tycker verkar sköna med att vara död. Man slipper all tid då man på för lite sömn ska ta sig igenom dagen på ett jobb man inte brinner för. Man slipper se alla de som passar in i det här samhället, få komma till sin rätt och blomstra, slipper påminnas om det man aldrig kan få. Man slipper bli sjukskriven, straffas av Försäkringskassan och hamna på gatan. Man slipper också se det man skapat genom passion och ett kall, bemötas med likgiltighet och glömmas bort, försvinna och inte finnas kvar till eftervärlden.

hej, ja jag håller med dig. det är ju väldigt märkligt att man som 15 åring ska veta vad man vill göra i hela sitt arbetsliv. det jag valde är inte det jag jobbar med nu och trivs ja. nja, det är väl sådär… men det rullar på… pengarna kommer in och ja det behövs ju för att betala livet. så nä det är verkligen inte lätt att hitta det man vill göra… och jag förstår verkligen ditt dilemma. för man kan ju hitta något man verkligen vill jobba med, något man brinner för. men då är det 5 års utb och sedan ska man få jobb som det också… nä, inte undra på att man blir bitter ibland 🙂